Gilla om man gillar, eller…?

Av Gunnel Molén, 18 augusti 2012 kl 20:30, Bli först att kommentera

Tryck på gilla om ni…, står det ofta på fb. Känns som det blir allt vanligare också. Ofta är det i samband med något som är extra allvarligt eller angeläget.

Kan inte hjälpas än att det känns lite tvunget ibland. Nästan lite manipulerande, som att man bör ha dåligt samvete om man nu inte gillar vad det nu är som är extra angeläget. (Och faktiskt också ofta är det.)

Om jag nu inte trycker på “gilla”, betyder det då att jag inte gillar vad det nu är. Jag menar varkenpå fb eller verkliga livet. För det finns ju trots allt ett sådant. Där man alltid har gillat och ogillat saker långt innan fb över huvud taget fanns. Utan att man lättvindigt tryckte på gilla – eller lät bli att ge uttryck för att man gillade. Även om man gjorde det.

Jag låter gärna bli att trycka på gilla, om det står sådär uppfodrande. Kanske är det den trotsiga tonåringen inom mig som vägrar ge upp. Den som vill bestämma själv vad den gillar o ogillar. Men om jag nu inte trycker på gilla just för den saken skull, har jag då inte också blivit styrd i en rikning. Att inte trycka på gilla, även om jag gör det.

Det blir lite komplicerat när man börjar tänka så här. För jag gillar egentligen att trycka på gilla, när det är något som jag verkligen gillar. Men jag tycker inlägget, bilden eller länken kan få tala för sig själv. Gillar jag det trycker jag gärna på gilla. Men helst utan dåligt samvete!

Om vrår

Av Gunnel Molén, 17 augusti 2012 kl 20:30, Bli först att kommentera

Man har sina vrår – inom sig och utanför. Hemma och utanför hemma, beständiga och obeständiga.

I en del vrår ändrar man ofta, väldigt ofta – och i en del så gott som aldrig. Som i köksvrån här på bilden. Den ändras ofta, och idag finns nog ingenting kvar av det som syns på bilden. Jag menar just på den här platsen. Men det mesta finns kvar någon annanstans i huset.

Grisen som en vän köpte till mig då (fast jag försökte säga att jag inte ville ha den), vattenmelonskylten, (som gör att man suktar efter riktig melon då man ser den på vintern) och cykeln jag köpte för en tia på loppis en gång, osv… .

Det är roligt att byta ibland, att variera sig. Även vrårna inom oss behöver göras om ibland. Ändra på prioriteringar, slänga felaktiga tankar och värdera om sin åsikter. Medan en del behöver vara kvar. Som de bestående värden vi byggt vår tillvaro på. Och kärnan i det som är “jag”.

Tillbaka till bilden står själva bordet oftast kvar på samma plats. Fastän det är på hjul….

Lyckan kommer, lyckan går…

Av Gunnel Molén, 15 augusti 2012 kl 20:30, 4 kommentarer

När sonen var liten tyckte han inte om slutet på “Gud som haver”. Ni vet den där strofen med “Lyckan kommer, lyckan går..”

Han gillade inte att lyckan gick sin väg. Så vi gjorde om den. Vi bad, på hans förslag – “Lyckan kommer och lyckan kommer igen. Och så för att det skulle rimma la vi till “Gud är vår Fader och våran vän.” Det kändes bra!

Det finns annars två versioner av det vanliga slutet – “Den Gud älskar lyckan får” och “Gud förbliver Fader vår”. Som barn funderade jag alltid på det första. Om det menades att det var den som älskade Gud som fick lyckan, eller den som Gud älskade? Kanske menas det både ock?

Personligen tycker jag bäst om andra versionen. Lyckan kan ju vara lite obeständig. Men oavsett hur den kommer o går så är Gud är vår Fader – hela tiden. Kanske var det så den som från början formulerade det sistnämnda slutet tänkte.

Om ut- och insida

Av Gunnel Molén, 14 augusti 2012 kl 20:30, Bli först att kommentera

Någon kanske kör förbi på vår gata och ser en låda framför vårt hus med påskriften nitroglycerin. Ingen fara – den innehåller bara sand!

Någon kanske passerar någon på stan som skriker och är arg. Det behöver inte heller vara någon fara. Kanske har det bara hänt något just då (eller stegvis) som fått denna eller denne någon att “explodera” – Befogat eller obefogat! I de flesta fall finns det en balanserad, lugn och vänlig person inuti.

Sensmoral – Insidan och utsidan är långt ifrån alltid densamma! Det kan vara värt att kolla upp!

Om barn och stenar

Av Gunnel Molén, 12 augusti 2012 kl 20:50, Bli först att kommentera

Det är lite intressant det här med barn och stenar. Råkade titta ut genom fönstret idag då några små flickor med sin mamma kom till vårt museum.

Flickorna dök direkt ner bland en massa stenar vi har på marken. Ett loppisbord, som stod precis intill med mestadels leksaker ägnade de inte en blick. De berörda stenarna ligger inte snyggt arrangerade och är inte heller de allra vackraste. Nåja, lite finare än vanlig gråsten är de väl med lite fina färger och en och annan bergskristall, som lyser till i solen. Men de ligger bara i högar på marken i väntan på att vi ska mura in dem i en mur vi håller på att bygga.

Kom att tänka på när vi tog den då 2-årige sonen till Lycksele djurpark, och lät honom gå in i “Barnens Zoo”. Det skulle ju bli så roligt för honom.Trodde vi, ja! Men det enda han gjorde inne hos djuren var att samla sten från marken. Och det finns massor med sådana exempel. Både från eget och andras barn, de flesta barn bara älskar stenar!

Tankar

Av Gunnel Molén, 10 augusti 2012 kl 20:28, 1 kommentar

“Mina tankar är så stora. Jag kan gå i dem” sa vår son en gång när han var några få år. Se´n la han till något om att de ändå fick plats inne i bilen. (Vi reste någonstans just då.) Och i förlängningen blir tankarna ännu mindre då de får plats inne i hjärnan. Och ändå är de så stora!

Minns att jag själv som barn brukade tänka på att man alltid tänkte på något, och så försökte jag att inte göra det. Bara för att komma på att jag tänkte på att jag inte skulle tänka. Lite knepigt det där.

Israels kung David, som levde för några tusen är sedan, tycktes också tänka på sina tankar. Han tänkte ännu lite längre – Han upplevde att Gud förstod hans tankar! Det var ju en fin tanke. Tänk om det är så?

Jag var där…

Av Gunnel Molén, 9 augusti 2012 kl 21:20, 1 kommentar

Läser just en bok med titeln “Jag var där”, med underrubriken “Berättelser i Tredje rikets skugga”. (Libris 2004.)

Det är korta små berättelser, sett ur barnens perspektiv. Barn som nu blivit vuxna och minns, eller barn vars far- och morföräldrar var med, men som inte längre vill minnas. Man vill glömma därför att skuldbördan är så stor från tiden de själva var med, eller hade nära släktingar som var ledande nazister i Hitlers Tyskland.

Det är barn som hade judiska barndomsvänner. Vänner som plötsligt försvann, eller som de blev förbjudna att leka med. Barn som minns föräldrarnas samtal om hur man skulle bli kvitt problemet med judarna – eftersom de var så onda. Och inte bara judar, utan även dem som var – eller hade varit med – i kommunistpartiet. Eller ryska fångar eller andra som på olika sätt inte passade in.

Här finns exempelvis en förfärlig berättelse om en pojke som mer eller mindre tvingades av en nära anhörig att skjuta en rysk fånge på flykt. Släktingen hade en hög ställning i nazistpartiet och pojken som sköt var 15 år.

Det är en förfärlig bok! “Det får aldrig hända igen”, säger vi – gång efter annan. Och ändå gör det det – hela tiden…

Om gullvivor och namn

Av Gunnel Molén, 8 augusti 2012 kl 20:30, Bli först att kommentera

Vi bor i kvarteret Gullvivan! Fast det tänker jag oftast inte på! Men när jag tänker på det blir jag glad. Jag växte upp med gullvivor i Småland och har det fortfarande lite som favoritblomma.

De växer dock inte vilt här i Umeå. Vi har bara några omplacerade från Småland i vår trädgård. Nu är de vissna förstås och knappast till någon glädje för tillfället. Men de bidar sin tid till nästa försommar. “Allt har sin tid” för att tala med Predikarens ord i Bibeln.

Det kan ligga så mycket i ett namn – eller inte. Förr gav man ofta namn för att de betydde något. Så tänker långt ifrån alla idag. (Även om man träffar dem som gör det.) Ibland hör man utläggningar från Bibeln, om vad alla de olika namnen betyder. Särskilt från Gamla Testamentet. Det blir då väldigt intressant med namn, då det stämmer fint med levnadsbeskrivningarna.

Mitt eget namn sägs betyda “strid”. Kan ju tas på olika sätt. Man vill ju inte orsaka stridigheter. Men att strida för sanning och rätt, för att uttrycka det lite klyschigt – det vill man ju gärna. Då behövs det även lite mod – nå´n som har det inbakat i namnet?

Tid

Av Gunnel Molén, 7 augusti 2012 kl 16:31, Bli först att kommentera

Fick just lite oväntad tid "över"!

Och genast infinner sig det intressanta fenomenet att hjärnan spaltar upp ett helt spektra av möjligheter till att använda den tiden väl. Just nu gäller det – helt underbart – flera timmar. Men samma fenomen gäller som regel då det rör sig om betydligt kortare tid.

Det är lite som i den där barnsången, om någon hört eller minns den, med barnet som önskade sig en femöring av sin pappa. För att sedan räkna upp allt hon skulle använda den till. Låt vara att en femöring var värd betydligt mera då visan skrevs (idag finns femöringen inte ens längre), men önskemålen låg ändå långt utanför rimlighetens gränser. På nå´t sätt blir det likadant med tid som man till synes får till skänks. Plötsligt ser man möjlighet att hinna både roliga saker man längtar efter, och – åtminstone en del – av allt det där man ligger efter med. Plus att koppla av lite eller ta den där långpromenaden man längtar efter eller aldrig riktigt hinner med.

Samtidigt fanns ju tiden där hela tiden, jag menar själva tiden i sig. Det är bara innehållet i den som plötsligt blev fritt – för nya planer, och inte minst för tanken att vandra fritt. Det gör den så gärna! Långt utanför rimlighetens gränser.

Och låter man sedan hjärnan och tanken sortera rätt så väljer den kanske de bästa alternativen för den tid och den stund man tyckte sig få till skänks. Kanske unnar man sig t o m den vila man just då behöver? Eller något som ger livet ett djupare innehåll och kanske, ja kanske gav den rum för något som förde mig vidare till något vägskäl som fick mig att vandra i en ny riktning.

Tid är intressant! Låt oss inte slösa med den i onödan!