Att gilla prickigt

Som exempelvis att jag är så förtjust i prickigt. För om man ser det ur praktisk, eller bekvämlighetssynpunkt kunde jag ju lika gärna gilla rutigt, Och rutigt kan väl visst vara fint ibland, men det säger mig inget särskilt. (Och randigt ännu mindre.) Som prickigt gör – det talar djupt in i mina känslor.

Eller saker i plåt och emalj. Tänk bara alla plåtburkar! En massa olika att byta med vid olika årstider, eller bara byta för att man vill plocka fram nya.

I vetenskapsrapporterna handlar det ofta om att man gillar något, eller har ett särskilt beteende, från den tid ens förfäder sägs ha tillbringat på afrikanska stäppen. För att det där fyllde en viss funktion. Aldrig hör man att det skulle bero på något från far- och morföräldrarnas tid. Inte ens från den tid då vallonerna invandrade till Sverige någon gång under 1600-talet. Ja, flera av oss sägs ju härstamma från dem, hur väl det nu stämmer.

Är det kanske för kort tid måhända, måste vårt beteende, våra känslor och – vad vi tycker om – ha lagrats under några miljoner år för att få sin rätta utformning? Men några prickiga plåtburkar fanns knappast på Afrikas gräs-slätter, så den teorin verkar inte stämma. Ärligt talat tror jag inte ens på teorien att mina förfäder drog omkring där på slätten.