Läste nyligen en bok som heter “Daniel pratar inte” av Marti Leimbach. Det är en roman om en liten pojke med autism, skriven utifrån mammans perspektiv.

Marti Leimbach skrev boken när hennes egen son fått samma diagnos. Hon skriver på omslaget att det är en väldigt personlig berättelse, som blandar hennes verkliga liv med en fiktiv historia.

Och man känner då man läser att det finns en verklighet bakom. Den sträcker sig ut och griper tag, åtminstone om mig när jag läser boken. Och jag tänker på hur viktigt det är, om vi möter barn som vi tycker beter sig lite besynnerligt ibland, att vi tänker till lite extra. Eller kanske bara ser dem på affären där vi handlar. Vi vet ju inte anledningen till deras beteende. 

Kanske har de problem, av ett eller annat slag, som varken de eller deras  föräldrar rår över? 

Kanske gäller detta även ibland med vuxna?

Uppdaterad: söndag 18 november 2012 klockan 22:23