Vadå svensk?

Hörde en märklig intervju på P1 häromdagen. Den handlade om skillnaden att vara svensk eller att vara svensk medborgare. Kontentan som stannat i minnet är, att om man sänker rösten och tar ett steg bakåt då man pratar med någon – ja, då är man svensk.

Det är förstås väldigt förenklat, intervjun rymde givetvis mer än så. Och jag medger att jag själv har ett ganska stort integritetsbehov. Tycker inte heller om när man skriker, helst inte då jag själv gör det. Men ibland händer det att jag tappar humöret och gör det ändå. Funderar på vilken nationalitet jag har vid sådana tillfällen.

Det finns stunder då jag inte ens vet om jag vill vara svensk, eller ens tycker det är viktigt. Ett sådant var då jag lyssnade på nämnda intervju. Det kändes som ett önskemål om en stor grå massa, med dämpade röster på lagom avstånd från varandra. Hur kul är det?