Att kunna mötas – på riktigt!

Att våga bjuda på sin personlighet, den man verkligen är, utan en massa murar och förskansningar framför. Och att samtidigt acceptera andras personligheter, som de i sin tur  verkligen är. Är inte det vad sann gemenskap egentligen handlar om?

Och då menar jag förstås inte att man ska öppna sitt innersta för var och en som man möter – eller i offentliga media. Nej, det tror jag tvärtom man ska vara väldigt försiktig med, och bara göra inför dem man har ett absolut förtroende för.

Men om vi inte vågar vara oss själva, utan bara framstår som någon blek kopia av något eller någon – som i sin tur möter någon annan kopia av något eller någon. Ja, då blir det ju knappast något möte människor emellan, inte i verklig mening!

Och hur kul är det?