Man måste ju inte alltid förklara…

”Du har ju inte någon skyldighet att förklara”! Ungefär så sa jag till någon som höll på att berätta något, som hon tyckte att den som hon berättade för inte förstod. Exakt vad minns jag inte. Men det var som flera olika saker. Men jag märkte att hon blev ganska förvirrad, då jag sa det. Och sa något om – ”men det måste jag ju”!

Men det måste man väl inte! Jag menar i såna här helt allmänna saker om varför jag gör som jag gör. Eller om mina kläder, saker och liknande ting. Om jag nu gjort det själv tidigare, så har jag slutat med det (nåja, nästan). Jag har ju inte direkt någon skyldighet, och förresten – vem bryr sig?

Jodå, det finns visst tillfällen då det är viktigt att förklara. När missförstånd behöver klaras upp och liknande. Men då ligger det som på ett annat plan. Och så finns det ju tillfällen då det inte spelar någon roll om förklarar. De som ”lyssnar” har bestämt på förhand hur det är, hur man är osv… – och är knappast mottaglig för någon förklaring. Och då är det ju hur som helst ingen direkt idé,

Men jag tänker mer på sånt som varför jag råkar ha en stor, ganska ful, men mycket praktisk ”dramaten”. Varför vår trädgårdsmur aldrig blir färdig eller att vi just satt upp ett par dinosarier på taket – lite sånt! 

Men så ibland så faller jag själv i fällan, och märker att jag börjar förklara fastän ingen bett mig! Fastän jag inte har någon skydlighet. Det är ju lite märkligt ändå!