Det finns så många myter! En är om att T rexen skulle varit så farlig! Men jag har hört annorlunda – att de var lite skröpliga. Mest åt as och tappade lätt sina tänder. Inte sprang de så snabbt heller, så där som de gör i Jurassic Park och andra pulblik-dragande filmer. Mer att de vaggade fram likt ankor och mer i den vägen.

Nej, det är inte alls något som jag hittat på. Jag har läst det i flera olika vetenskapsartiklar. Och i en bok av en av de främsta experterna på T rex, Jack Horner heter han.”The complete T rex” heter boken. Kan återkomma med referenser på vetenskapsartiklarna, om någon vill ha!

Och ni ser själva på fotot – där är någon som vågar sticka upp sin hand i gapet på den. Fast just den Rexen är förstås bara en modell, så det är inte så farligt…

Tänk att jag inte läst den förut – Sommarboken av Tove Jansson. En riktig läsupplevelse. Och nog märker man att det är Tove Jansson som skrivit. Så mycket som man känner igen från Mumindalens förunderliga värld. Fastän den här boken handlar om vanliga (eller måhända ovanliga?) människor. Och inte om mumintroll, filifjonkar, snusmumrikar och andra förunderliga figurer. Men ändå – de beter sig ungefär lika och uttrycker sig på ett liknande sätt. Är glad att jag inte läst den klart, så jag får uppleva lite till…

Kanske väljer jag bort Grand prix-tävlingen i konståkning och läser lite extra mycket istället. Då hinner jag läsa lite i Dave Pelzers bok ”Pojken som överlevde” och se hur ”Pojken som kallades det” klarade sig som vuxen… Trots allt är ju inte Grand prix-tävlingarna lika roliga som EM och VM. Annars gör jag kanske båda samtidigt. Samt löser något korsord – kan bli komplicerat förstås. 

Man ska nog inte överdriva hur man vilar sig. Det kan lätt bli lite stressat! 

Sillkungen ja – tror jag nämnde för ett par dagar sen att jag skulle skriva om den! – Så här är det, skrivet och klart!

Tyvärr har jag inget foto – och det är inte så många andra som har heller, då de håller till så djupt nere i haven. Ibland flyter de dock upp på stränderna efter att de dött. Eller som den här, som en snorklande forskare såg glimma några meter under sig och bestämde sig för att dra in till stranden. Bara för att alls bli trodd på vad hon sett! Hennes forskarkollegor fick dock komma henne till hjälp då den var så stor. Den var över fem meter lång! (Ja, den var död, den också!) Här är texten jag skrev, tillsammans med länken där jag hittade nyheten – och där i länken finns en bild på både sillkung och de som drog upp den. Tar med en länk till Wikipedia också, för den som vill fördjupa sig mer om denna långa fisk, kallad sillkung!

ÄNNU EN SILLKUNG
Nu har ännu en sillkungsfisk dykt upp ur havsdjupen, denna gång vid Kaliforniens kust. Kanske ska vi hellre säga flutit upp, då det även denna gång är en död sådan man hittat.

Upptäckten gjordes av en forskare vid ett marininstitut på Santa Catalina Island. På en snorkel-tur såg hon något som glimmade nere i havet, på ca 9 meters djup. Då hon observerade hur stor fisk det såg ut att vara, tycket hon det var bäst att dra in den till stranden och visa den för sina forskarkollegor, för att bli trodd.  

Efter att ha dragit den döda fiskbjässen i stjärten ett 20-tal meter kom hennes forskarkolleger henne till hjälp. Femton stycken män och kvinnor behövdes det  för att dra upp den tunga fisken på land. Och alla är överens om att man gjort sitt livs stora upptäckt! Det förra exemplaret man sett av dessa fiskar på institutet var omkring metern lång – nu hade man hittat en på över fem meter!

Detta är dock inte den största sillkung som observerats. Enligt utsago kan de bli 15 – 17 meter långa. För några år sedan hittades även en sillkung uppspolad vid svenska västkusten. Den upptäcktes av en privatperson och omhändertogs av Havets Hus i Lysekil. Denna var dock “bara” 3, 5 meter – och det är ju inte så illa det heller.

Det latinska namnet på sillkungen är Regalecus glesne. På engelska kallas den årfisk, men har även här epitetet ”king of herrings”, som vårt svenska “sillkung”. Den förekommer i alla oceaner, ibland på djup bortåt tusen meter. Så att få se såväl levande som döda exemplar är sällsynt. Därför är de också dåligt kända av forskarvärlden.

Sillkungen är en extremt långsträckt fisk, närmast bandformig, med en lång, röd ryggfena bestående av 250-400 mjuka fenstrålar. De 10-15 främsta strålarna är förlängda och bildar nästan som en kungakrona, vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge ”bukfenorna” är förlängda strålar som troligen används som känselorgan.

Sillkungen simmar med slingrande rörelser, och förmodligen har vi här förklaringen till en del av de legender som uppstått om stora sjöormar. Då de inte sågs så ofta, var det lätt för legenderna att ta fart. Och man tyckte sig få fakta då ”sjöormarna” spolades upp på stränderna efter stormar. En ca fem meter lång sådan, som spolats upp på stranden i Bermudas, finns dokumenterad i en teckning från 1860. Idag betraktas denna ”sjöorm” som en sillkung.

Den sillkungsfisk som nu hittats i Kalifornien, kommer att begravas i sanden till dess att köttet ruttnat. För att senare kunna ta tillvara skelettet och ställa ut till beskådning på institutet.

http://phys.org/news/2013-10-five-meter-sea-creature-california-coast.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Oarfish

Höstens vackra språk blir allt svagare…

Vildvinet som nyligen sprakade i sina varma, sköna färger fäller nu sina löv, nästan lite sorgset till marken. Som att det tackar och tar farväl för i år – men ändå på återseende. Höst har så mycket vila och förberedelse, för kommande vårar, då det grönskar och spirar på nytt – För att sedan spricka ut i sin glädje! 

Det finns så mycken visdom att ta till sig, i årets alla skiftningar….  

Där står den Spinosaurusen och försöker se så snäll och trevlig ut. Och böjer ner huvudet som att den nästa ber som lite om ursäkt.

Men nu vet jag bättre. Igår kväll kom mannen in och hävdade att spinon överfallit honom då han gick förbi den i mörkeret. Som bevis hade han röda märken på axeln, och märken efter flera tandrader på ena benet! Har inget foto på det tyvärr, men de finns fortfarande kvar!

Mannen trodde att spinon tänkte ramla omkull – men den tog ett steg på en meter och ställde sig ovanpå en sten! Han vet inte hur det gick till – men så blev det! (Så sa mannen i varje fall, jag var tyvärr inte ögonvittne.

Parasaurolophusen, den stod där snällt och betade som vanligt. Och T-rexen som det går så mycket rykten om – den stod bara snällt på sin post. (Man ska inte tro på myter, inte ens om Rexar.) Men Spinosaurusen kommer jag aldrig att lita på igen. Har väl tyckt ibland att den ser lite lurig ut! Så rätt jag fick!

Trodde bara det var på film, som i ”Natt på museet”, som dinosaurier och andra till livlösa ting började röra sig sedan mörkret fallit på. Men nu vet jag bättre!

Tänk om jag bara skulle skriva så här – Idag kom höstens första snö, det är torsdagen den 17:e oktober och jag har haft ont i huvudet hela dagen. Vad skulle det vara för vits med det?

Att det snöat vet som de flesta redan om, åtminstone här i Umeå-trakten. Och att jag haft ont i huvudet är knappast intressant. Jo, jag vet – en del berättar sån´t på fb hela tiden. Också vad det är för väder. Fastän de flesta redan vet det! Och det är ju fritt – att skriva vad man vill, menar jag.

Det är ju också en frihet. Att ingen behöver korrekturläsa, rätta och sen i sista hand kanske reducera det – så att det aldrig kommera att publiceras, någonstans alls. Nej, jag gillar det fria ordet – ska nog skriva något allvarsammare imorgon. När jag inte har ont i huvudet. Sedär – nu vet i varje fall ni som läser det här, om det i varje fall! Och hur kul var det att få veta!

Men – oktobersolen lyste fint och smälte bort snön, mannen cyklade till apoteket o köpte alvedon och vi råkade ha gott fika hemma! Och bokförings-verifikationerna, som skulle bokförts idag flyger inte iväg till imorgon – och inte heller fakta-underlaget till vetenskaps-kortisarna jag tänkt skriva idag! Tror att jag ska välja den om ett nytt fynd av sillkungen, man gjort i Kalifornien. Tyvärr var den redan död, precis som andra sillkungar man hittat. Men fem meter lång var den – det ni!

Hoppas på att må bättre imorgon!

Som lite fåniga saker man tycker om ibland! Som den här krukan. Köpte den nyligt på second hand för en krona! Knappast dyrt direkt! Och jag gillar den fortfarande – ganska mycket dessutom! Fastän jag som egentligen inte gillar just den gröna färgen. ”Rätt” grönt för mig är olivgrönt. Det hittade jag däremot på en liten tekanna nyligt på loppis. Plus ett par helt rätta glas. Nej, de har inte det där konstiga mönstret. Det fick de när jag fotade dem. Har ett par olivgröna, prickiga sen förut. Det blir så bra ihop. Speciellt som jag är prick-nörd!

Har haft några såna här som tekannor förut, men har sålt iväg dem på grund av färgen Men de var ganska effektfulla. En orange (tror jag det var), en cerise och en lindblomsgrön. Trodde jag hade sparat något foto, men så var det tydligen inte. Så man får föreställa sig – om det nu går. Tänkte spara dem ett tag och ha vid bjudningar. Och en massa lösviktstéer att välja bland. Då skulle var o en kunna göra sin egen lilla tekanna. (För de är ganska så små!)  Men nu har jag bara en, fast i den rätta färgen.    Men tänk ändå om jag sparat på dem – då hade jag haft fyra! Nu får alla dricka samma sorts te vid bjudningar, bryggt i en mera vanlig, större tekanna. Fast förstås – någon eller ett par kan ju få sin egen favorit-smak förstås. Bryggt i den olivgröna…

Får kanske hålla lite utkik på loppis efter fler – och hoppas att de också säljs för en tia! Det priset var ju ändå rätt – plus färgen! 

Köpte hyllremsor på loppis för någon vecka sen – hemvirkade! Billigt var det också, en femma styck! Nu, har jag tvättat, strukit och hängt upp dem. Blev ganska nöjd med resultatet, Känns ombonat och trevligt!

Och jag är glad att ta tillvara något som någon tillverkat någon gång i tiden, och som blev så trevligt och snyggt! Förspilld kvinnokraft, brukar det kallas. Det som kvinnor satt och sydde, broderade och virkade. Själv är jag inte så säker på att det var så förspillt – att tillverka vackra alster. Kanske satt man tillsammans några stycken. Och nej, det är inte säkert att man skvallrade – man kanske samtalade om djupa, allvarliga saker. Eller bara lite lättsamt småprat – inte helt fel det heller.

Skvallrade förresten – beror ju på vad man lägger i begreppet. Kan ju faktiskt ligga ett genuint intresse och omsorg, i att veta hur såväl närmsta grannen som faster Frideborg har det. En annan sak är ju om man förtalar – det är naturligtvis helt förkastligt! Och förekommer tyvärr än idag – utan att man virkar samtidigt! Och som även gubbarna kan vara minst lika bra på, understundom.

Och när vi nu är inne på dem – det de snickrade och tillverkade på olika sätt? Har inte hört någon uttala sig om att de skulle förspillt sin tid och kraft på det de gjorde. Tänk ändå så olika det kan vara – hur vi bedömer saker och ting!