Har fått tag på en så trevligt bok – ”Den gamle och pojken”, av Claude Berri!

Det är en självbiografisk roman från Andra världskrigets Frankrike. En judisk pojke, från Paris, inackorderas hos ett äldre par på landet, som inte vet om att pojken är jude. Så pojken måste hela tiden vara på sin vakt för att inte avslöja sin hemlighet. Speciellt som mannen i huset – ”den gamle” – inte tycker om judar. Men mellan pojken och ”den gamle” växer det dock fram en fin och speciell vänskap.

För mig är boken ny, men den har även filmatiserats och boken är rikt illustrerad med svartvita bilder från filmen. Om några timmar ska jag läsa vidare i denna, lite annorlunda, men mycket fängslande bok! Det ser jag fram emot!

Jag gillar såna här vanliga dagar, det är så trivsamt och skönt! Man dricker sitt mogonkaffe, och äter sin lite senare morgonfil. Jobbar på kontoret efter vanliga rutiner och med vad-som-är-mest-bråttom-just-nu. Man kollar sin post och – om det är måndag som idag – slänger det mesta av måndagsreklamen…

Man mikrar ”man tager” från kylskåpet till lunch (finns som regel alltid något) och lagar kanske makaronipudding till middag. (Då blir familjen så glad!) Tvättar kanske någon tvätt, som man viker till kvällsnyheterna och i bästa fall fyller på med något korsord. Och sen läser man ur några böcker när man ska sova…

Idag är det just en sådan dag och jag tycker att jag mår så bra! 

”I en blek novembersol” skrev jag för någon vecka sedan! Idag är den om möjligt ännu blekare! Men jag är glad för den ändå – när det syns att den finns där…

Allt blir så vackert – blänket i den nattis som ligger kvar under tidig förmiddag, i gatans små vattensamlingar. De blöta höstlövens, som nu antar alltmer bruna nyanser och ligger som hopkurade på marken. Som om de väntar på att komma till ro under kommande dagars snötäcke. Och på något märkligt sätt känns det som en föraning om vår i luften…

Och jag tänker som så mången gång förut, att våren ligger gömd i hösten. Hösten talar fortfarande ett så vackert språk – om än lite mera lågmält!

”Ja, se ungdomen nu för tiden. Annat var det på min tid…”! Någon mer som vuxit upp med att höra det till sin leda? Ibland känner jag mig fortfarande kvar där – bland de här ungdomarna som det klankades på…

Blir lite påmind om det ibland på fb när det dyker upp inlägg och rutor i stil med ”när jag var liten fick jag lära mig..”. Finns speciellt en ruta som delas ganska ofta, med en lång lista på vad man fick lära sig på den tiden. Och som det förstås är tänkt man både ska gilla och helst dela vidare. (Själv har jag inte ens läst igenom.) Ja, ack vi leja så väluppfostrat det var på den tiden! Undrar ibland vilka olika tidevarv vi levde i? Jag menar väluppfostrade ”fick lära mig” och vanartiga ”ungdomen nu för tiden”?

Ungdomar klagar så mycket får man ofta höra – de ska ju vara tacksamma! Men vi som är vuxna, eller menar oss vara det? Klagar kanske inte vi också kantänka! Åtminstone gnällls det inom de vuxna leden – ibland alldeles förskräckligt!

Läser en så fin liten bok just nu! ”Gå med dig” heter den, med underrubriken ”om glädjen i att vara medmänniska”.

Det är den kände barnläkaren Lars H Gustavsson som skrivit boken. Det är en bok om möten, ofta ganska enkla, spontana och oväntade sådana. Ibland så korta som ett möte någonstans på en trottoar, men på något sätt finns där ett samförstånd och man möter varandra i ett vänligt leende…

I den här boken är det inte bara barnen som står i fokus, utan lika mycket de vuxna. Ja, egentligen människor i alla åldrar. Men barn- och ungdomsperspektivet finns också med förstås och sätter lite av sin prägel på boken. Han har ju jobbat och levt tillsammans med dem hela livet.

Det är varm och vänlig liten bok som jag rekommenderar varmt! Allas våra möten med varandra borde vara just så!

”Det är tanken som räknas” brukar det heta! Det tycker Stefan Einhorn är ett dumt uttryck – det skriver han i sin bok ”Konsten att vara snäll”. Han tycker det är handlingen som räknas. Jag är som benägen att hålla med honom…