Låt dolda knoppar blomma…

Nu är det inte så att jag är en ”Jag-älskar-Amaryllis-människa”. Därmed inte sagt att jag inte tycker de är fina! Det är de visst! Praktfulla skulle nog många säga! Men dessutom tillägga att det är fel årstid att skriva om dem. Det är till jul man ska ha dem, älska och vårda dem!

Men denna blomman ville annorlunda. Därför var den också på väg att brytas av! När jag bröt av de vissnade efter jul, var denna så nära att åka med. (Får alltid av snäll syster, hon har massor med lökar hon sparar, tycker om, delar ut och gläder andra med.) Men så just före bryt-ögonblicket så såg jag knoppen och hejdade mig. Sen har den blommat länge och väl, i takt med fredskallan som bara växter och växer, och blommar och mår bra. (Man önskar att freden i världen frodades på samma sätt!)

Så idag var amaryllisen alldeles vissen. Det som finns kvar är några foton (får se hur länge jag sparar på dem). Men här är dem och kanske kan, åtminstone någon bli glad av att se dem!

Det jag tänker på, och som känns lite allvarligare är att det kanske finns människor som är lika knoppar. Som gömmer sig nere i bladverket – som denna gjorde – och knappast, eller alls inte syns. Och i värsta fall kanske någon oaktsam är där och ”bryter av” de möjligheter som skulle fått utvecklats och blomma i kommande dagar.

Ska försöka komma ihåg att titta mig för lite bättre i fortsättningen, bland blommor, blader och människor. Framför allt bland dem!