Good Friday! Eller – oroa inte kärleken och våren…

Långfredagsförmiddag – eller som på engelska ”Good Friday” (gillar det så mycket bättre). Går ut i trädgården, som trots att metrologerna just visat vår landsdel insvept i snömoln, lyser klart i förmiddags-sol. Våren har just inte kommit längre sen sist, eller rättare sagt dess blomster. De är förståndiga, vet vad de tål. Kanske att lökväxterna nått aningen lite högre, bredvid primulans eller gullvivans försiktiga blad. (Lite svårt att säga vilket.) Kanske att även kärleksörtens blad har kommit aningen längre, men just inte mer. Och jag tänker osökt på Höga Visans Ord – ”Oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv vill.” Nåja, gäller väl inte växter just där, men kanske kan man säga lika om vårens växter – ”Oroa dem inte, stör dem inte – förrän de själva vill! Stenarna ligger där de ligger. Dem kan man knappast oroa, men har ändå sin del i vårens glädje, där de tinat fram från snön. De glittrar i solljuset, och inom mig skriver jag vackra poetiska rader. Men när jag ska skriva ner dem, nu några timmar senare så blir det bara lite enkel prosa.  Men jag är glad ändå! Det är en så bra fredag – Good friday! Ända sedan den där mörka dagen, för så länge sedan…