Ja, visst jublar det när knoppar brister…

Om det gör ont när knoppar brister? Faktum är att jag inte tror det! Om det nu skulle kännas något, när det gäller växtvärlden så tror jag istället det skulle vara jubel. Glädje att få spricka ut i det man var tänkt att vara.   Det är konstigt det där, hur en versrad kan bli så flitigt citerad, långt efter det att den skrevs. Karin Boye hade det självklart svårt när hon skrev de där raderna, om hur ont det gjorde. Men nu handlade det ju om henne och hennes livssituation. Och handlade egentligen inte alls om växter. (Men man kan ju ana att hon skrev det om våren.) Men nu används den här raden i alla möjliga sammanhang. Särskilt nu om våren, när så många knoppar brister och slår ut. Som jag personligen tror att de gör i glädje. Om de nu alls känner någonting som känslor. Men det är ett vackert bildspråk som även Bibeln använder! Där det står att även ”träden ska klappa i händerna”. Och att ”bergen och höjderna ska skall brista ut i jubel” (Jes 55:12). Men just där handlar det inte om knoppar, utan om att människans själ får liv genom att söka sig till Gud. Något att brista ut i jubel över, om något! Och kanske är det så att även naturen jublar med? Ska lyssna lite extra nästa gång jag går ut – tror jag!