Medan hösten överröstar, viskar sommaren i bakgrunden…

Det är bara så nu – det får man förstå! Att hösten överröstar mer och mer i våra marker, och inne på våra egna gårdar. Och vem kan motstå vinrankans gyllenröda blad förstärkta av solljuset. Eller krolliljornas nu rostbruna toner – må vara att de speglar förändringarnas och nedvissnandets tid. I bakgrunden viskar dock sommaren sina lågmälda toner, och sänder ut nya gröna skott på vinrankans höst-triumferande blad. Kanske med en svag förhoppning att än är inte slaget riktigt vunnet? Prästkragarna talar numera lite dämpat, men har inte förlorat sin kringstrålande glädje. Och rosens knoppar vill som alltid vara med så länge som möjligt. Och hoppas på att hinna slå ut, innan de  slugiltigt får tacka för sig. För detta året, vill säga… Det är bara så nu – det får man förstå… Och helt fel är det inte heller!