Lövklätt eller avskalat…

”I pilträden som där vore…” Tänker osökt på de där orden från Psaltaren, när jag kommer förbi pilträden på gårdagens tur med sparken. Så vackra står de där även nu, fast avklädda sina löv mitt i den glittrande vita snön. Och bänken – ja, den står där fortfarande, lite som en påminnelse om att det även nu finns en vila att tillgå. Fastän vila många gånger kan ligga på ett annat plan än att slå sig ner fysiskt på en bänk. Att låta tankarna få ro från tillvarons mångahanda. Kanske i kombination med att låta blicken vila på vad vackert man ser – ofta finns det helt nära –  och låta Skaparen av allt det vackra vidröra, den ibland trötta själen. Snöfält eller sommaräng, lövklätt eller avskalat. Marken de växer på är densamma!  Nu står det inte längre att pilträden ”voro” i den här Psaltarpsalmen. Det står som bara ”Där i pilträden
 hängde vi våra harpor”. Och det är väl bra att man förenklat språket så det blir lätt att läsa och ta till sig. Nu handlar ju inte den här psalmen, Psalm 137 i Bibelns Psaltarbok, egentligen inte om pilträd, utan om ett bortfört folk som var alldeles för ledsna för att kunna sjunga sitt hemlands sånger. Så att man därför hängde upp sina harpor i några träd som stod där. Lite grand tänker jag då att det var fint ändå att där stod några träd – vackra pilträd. Lite krasst kanske att tänka så, men det är ändå något så vilsamt med träd. Det må vara sommar, som vintertid!