Nåd att vara glad – eller inte…

”Mätta oss med din nåd
 när morgonen gryr,
 så att vi får jubla och glädjas
 i alla våra dagar.”

En nåd att vara glad? Eller levde den som skrev i en bubbla, utan att vara medveten om annat än sin egen lilla värld? När man tänker på att det var Mose som skrev de här orden (Psalm 90 i Psaltaren), så förstår man att det inte handlade om det sistnämnda. Han om någon hade borde sett tillräckligt av svårigheter, våld och förtryck, för att känna det annorlunda. Både i sitt eget liv och många olika sammanhang. Ändå skrev han om glädje och jubel…

Har tänkt mycket på det där, att man kan vara glad trots allt. Nästan som om man är två personer, en som gråter och förfäras över inte bara en sak… Och en annan som som kan glädjas över regnet som just nu smattrar mot rutan, blomsterprakt och grönska, humlor, fjärilar och mamma and som klarat sina ungar nere i Tvärån. Och ändå känna mig hel…   Kanske är det just glädjen som gör att man vågar se, känna och reagera – och fortfarande orka med. både sina egna tårar och andras!