Vem vet hur en skata tänker?

Än hänger de med, humlorna. Även om de börjar bli lite trötta, som den här som rörde sig sakta över rosenflockeln för ett par dagar sedan. Den här däremot var lite piggare och flög tämligen snabbt fram mellan växterna i sin pollenjakt.  Och på bolltistlarna kan man fortfarande vara säker på att träffa på minst en av dessa kära sommar-vänner.  Men hösten kommer obevekligen och sprakar i färg runtom omkring oss… …och jag kan knappast framhäva längre att sommaren är mogen i september. (Men – sista september idag så kanske ändå, i de sista skälvande, regnvåta timmarna.) Även de minsta blomflugorna jobbar oförtrutet på med sitt viktiga värv… …tillsammans med allehanda små kryp, som man – åtminstone inte jag – vet exakt vad de gör för nytta.  En ensam skata vandrar uppför kullen, under fortfarande, ganska så gröna träd. Och när jag tänker på det så ser man ofta ensamma skator, sällan i flock som exempelvis sidensvansar. Men skatan ser ganska trygg ut där hon vandrar på, för att snart försvinna på andra sidan kullen. Och så där kan ensamhet vara tänker jag. Att om man är trygg med sig själv i sin Gud, först då har man en grund för en sann gemenskap med andra. Då behöver man inte söka bekräftelse hos andra, utan det blir ett naturligt flöde av att ta och ge – och förhoppningsvis uppmuntra varandra. ”Mitt liv är fördolt med Kristus i Gud” skriver Paulus i ett av sina brev, så värdefulla för oss än idag, fast de skrevs för länge sedan. Kanske delar jag den hemligheten med skatan? Kanske inte ändå – men vem vet hur en skata tänker? Under tiden tickar tiden på, och hösten må vara obeveklig, men jag älskar ändock dess klara, vackra toner!