När det kärva skär igenom…

Nog för jag gillar den fina stämning som så lätt infinner sig vid Advent. Med ljusstakar och stjärnor i fönstren, och det här lite försiktiga pyntandet, med en sak nu och en annan sak då. Det här med all jul på en gång med gran och allt, är ingenting för mig. Ja, inte för mannen heller, som nästan är mer restriktiv än mig, då det gäller att pynta fram… Sen gillar jag Nils Bolanders lite kärva Jul- och Adventsdikter. De skär liksom igenom glittret och når in till hjärtedjupen. Som i dikten ”Advent” (ur Valda dikter, 1952);

”När Adventets konung drar in i vår mitt på sin åsneritt, då måste det skära en blodröd revelj igenom vår helg… Då var det som rymden av tordön skalv under kyrkans valv och en flammande soldröm får stämma och i hjärtana bränt: Advent! Advent! …

”Si, din konung går in i ditt hjärtas cell adventsaftonskväll. Och bojorna brister kring hand och fot, när du tar honom mot…”. Så hoppfullt, mitt i det kärva.  Lite ålderdomligt språk – förstås! Men visst förstår vi!