Träd i stilla förväntan…

Som i avslappnad väntan står de där – träden. Högresta och ståtliga, slingrande mot marken, täckta av gammal mossa – och ja, på allehanda vis. I väntan på en grön morgondag, eller kanske bara nöjda med dagen som är… Men någon stilla förbidan är det knappast fråga om. Men samtidigt vet man, hur det redan sjuder av liv där innanför barken. Fastän det inte syns på utsidan – ännu. Men vänta bara…

De nyponbuskar, som man försökt röja undan, skjuter nu upp med nya friska skott. (Försök att ta död på nyponbuskar den som kan.) Så vackra med sina röda stänglar och små bladknoppar – som även dessa känns som de bidar sin tid… En spindel har spunnit sitt nät i en av dem. Kanske denna, eller någon annan som uppehöll sig där i närheten… Nere vid ån lyser alhängena gula, invid fjolårets bruna kottar (snart kommer de nya, gröna). Och några av sepiatallens kottar ligger fortfarande hela bland fjolårslöven. 

olivträd i Guds hus”, skrev David en gång i en Psalm om förtröstan, ”…jag förtröstar på Guds nåd i evigheters evighet.” Det lite märkliga var att då han skrev befann han sig i fara, en ganska stor sådan. Något att ta lärdom av, jag som ibland har svårt att känna förtröstan, bara bland vardagslivets små förtretligheter. Kanske är det vad träden känner i sin väntan – förtröstan. Men vad vet väl träd om känslor och sinnestillstånd, när allt kommer omkring. De bara är – och för dem är det säkert fullt tillräckligt.