Flera amiraler – och att titta för att kunna se…

”Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.” (Ps 104: 24)

Och sen kom amiralerna helt nära där vi bor – vilken lycka… Satt stilla och drack sin nektar tämligen långa stunder, i varje fall för att vara fjärilar. Tillsammans med de vackra nässelfjärilarna, som man för övrigt ser mest varje gång man går ut. Och jag gillar dem också – förstås… Men amiralerna, Vanessa atalanta som de heter på latin, är så speciella, som majestätiska… Sen är det lite märkligt det här att många inte tycks lägga märke till dem. Först när man nämner det för dem som går förbi, kanske de stannar till och tittar. ”Titta där sitter en fjäril…”, när de tittat en stund, och någon tror att man pratat om blommorna. ”Och några sitter på väggen…”. Såg lite på Narnia igårkväll, där Peter frågade Lucy varför han inte kunnat se Aslan om hon gjort det. Varpå Lucy svarade: ”Du kanske inte tittade.” Och så är det kanske – att man måste titta för att kunna se. Vare sig det gäller fjärilar, lejon eller annat värdefullt i livet. Undrar vad jag missar för att jag inte tittar? Får väl försöka bli lite uppmärksam – jag också!