” Once that first bullet goes past your head, politics and all that shit just goes right out the window.”    Black Hawk Down

ETT, TVÅ, TRE! Kommer ni ihåg leken sten, sax och påse? Stenen är hårdare än saxen, påsen kan svälja stenen och saxen kan klippa sönder påsen. -Har den där lönnfeta göteborgaren dragit en bira för mycket och fått en psykos, undrar kanske någon? Häng kvar, jag kommer till en poäng. Sten, sax och påse fungerar på samma sätt som en gameplan inför en MMA match. Man måste lista ut motståndarens svagheter och matcha dem mot sina egna styrkor i stående, clinch och markfight. Det gäller så att säga att gnugga sin ”påse” mot den andre snubbens ”stenar”…

Inför Superior Challenge så tittade vi på filmer på Mark Weir och ”Jycken” Cedenblad. Båda två hade lång räckvidd. Båda var lite aviga och kunde förmodligen träffa hårt från lång distans. Vi drog slutsatserna att det bästa för både Tor och Jonas var att täta upp avståndet genom hela matchen och ta matchen till närkamp och clinchdistansen där de båda två är riktigt trygga och elaka. Därifrån har de fina knän, smutsig boxning och fina nedtagningar. Tanken var att de skulle dominera clinchen och därifrån nöta på motståndaren och hamna överst i markpositionerna och straffa motståndaren med slag när fighten går till backen. Vi ville inte ha slagväxlingar på distans eller stressade låsdueller där grabbarna kunde gå in i en slumpmässig hård smäll eller ett lås. Men ibland gäller det att känna på sig när man ska skita i koncepten och gå på instinkt och magkänsla. Både Jonas och Tor gjorde detta med helt skilda resultat.

Jonas Hellqvist dominerar sin match fram till det snöpliga avslutet. Han knäar Jycken, han kastar Jycken, han slår Jycken från topp på marken, han är nära att låsa ut Jycken och det är väl kanske där det barkar åt fanders. Jonas chansar lite och går på en armbar, Jycken drar sig ut och Jonas går på ett kimura lås. Här får Jycken plötsligt överläge på backen och Jonas vrider kroppen. ÅT FEL HÅLL. Jonas vänder sig bort från Jycken och inom några sekunder är Jycken på Jonas rygg och strypningen kopplad. Ett enda misstag förvandlade matchen från seger till förlust. Jävligt bittert. När Jonas släppte toppläget och gick in i en låsduell så förvandlades Jonas hårda sten till en sårbar påse och med sin BJJ bakgrund så var Jycken redo med saxen.

ETT, TVÅ, TRE! Vinst till Magnus Cedenblad på rear naked choke.

Tor Troeng då? Att den här matchen var något speciellt för Tor började märkas redan två veckor innan match. Alla fighters reagerar olika när allvaret närmar sig. Demonerna tränger fram på olika sätt och det är en enorm psykisk påfrestning att förbereda sig för att gå upp i ringen. Jag brukar säga att fighters som snart ska upp i ringen är som ”gravida kärringar”. Alla blir självcentrerade. Det krävs detta. Sen är symptomen olika. Jonas blir nojjig för formen och Tor blir tvär och grinig. Vid matchstart mådde han inte alls bra fysiskt. Magsjukesymptom och kraftlöshet. Trots detta briljerar han. De första två ronderna följer han gameplanen briljant. Han luras aldrig in i Mark Weirs försök till slagväxlingar utan tätar upp avståndet fint och clinchar upp. Nertagningarna sitter och Tor dominerar från topposition med slag. I andra ronden ser vi att Weirs vilja är på väg att brytas. Han utstrålar desperation. I tredje ronden hamnar Tor i en irriterande men relativt ofarlig giljotinliknande position stående och väljer att kasta sig på arslet. Weir följer efter. Efter en stund sätter Tor en triangelstrypning och matchen är över. En helt suverän prestation! Dessutom en prestation som kommer att ge positiva efterräkningar för Tors framtida karriär. Var det en del av gameplanen att Tor skulle kasta sig på arslet? Hell no! Kommer ni ihåg när man lekte sten, sax och påse med någon som vägrade förlora? Det var alltid någon skitunge som skulle hitta på egna regler och istället för de tre vanliga tecknen drog fram långfingret och sa ”Fuck Off tecknet vinner över alla!” Tor hade definitivt ”Fuck Off fingret” redo den här kvällen. Tor var bättre än Mark Weir på allt. Oavsett vilken sten, sax eller påse britten än drog fram så väntade bara ett norrländskt långfinger…

ETT, TVÅ, TRE! Vinst till Tor Troeng, triangelstrypning.