Gökungar i kommunala bon

Lycksele är ett intressanrt exempel på att styra en kommun med svansen. Det kommunala industrihusbolaget går med stora förluster år efter år genom att dumpa hyrorna på marknaden för kommersiella fastigheter. Som om det vore en naturlag sätts hyrorna så lågt att det skall bli underskott. Dessa miljoner som redan är intecknade påverkar naturligtvis budgeten för skola och omsorg. Om tågordningen vore den omvända, d v s först en anständig standard på skola och omsorg och sedan eventuellt överblivna pengar till att subventionera möbelhandlare, glasmästare, rörkrökare etc. Kunde nog lova att det inte skulle bli en femöring över till sådana högst olämpliga och onödiga subventioner.

I min egen kommun Storuman har man tydligen inspirerats av storebror Lycksele och bygger ett industrihus där hyrorna subventioneras med 2 milj kr första året och sedan med en viss nedtrappning. Som om det handlade om en naturlag som ovillkorligen måste följas. Sådana subventioner medför oundvikligen snedvridning av konkurrensen på marknaden och utarmning av kommunens kärnverksamheter. När brände man senast av 2 milj kronor per år på att uppgradera kvaliteten på äldreomsorgen och att subventionerna till näringslivet fick rätta och packa sig efter detta faktum???

En lärdom vi lärt oss är att samhälleliga subventioner snedvrider konkurrensen och dessutom alltid hamnar i fel fickor. Exempelvis de statliga lånen till bostadshus med räntebidrag för att möjliggöra för vanliga familjer att skaffa sig eget hem innebar i praktiken att bidragen hamnade i aktieägarnas fickor i alla bolag från råvara till färdiga produkter i byggsektorn. Lönerna i dessa branscher blev också allt mer uppblåsta. När vi gjorde oss av med eländet kring år 1990 föll byggkostnaderna för en villa kraftigt. Det rörde sig om hundratusentals kronor på en villa inom ett fåtal år. Ett annat exempel är skogsvårdsbidragen som avskaffades på 1980-talet. De bidragen hamnade i fickorna på skogsbolagens ägare genom att bolagen betalade motsvarande mindre för skogen de köpte av privata skogsägare. En annan och kanske skadligare effekt var att skogsindustribolagen kunde segla vidare utan att göra de strukturrationaliseringar som annars hade blivit nödvändiga. En del av de skadeverkningarna torde bestå ännu denna dag.

Staten har, mycket tack vare EU, avskaffat en massa av dessa skadliga subventioner. Frågan är om inte ett ökat intresset borde riktas mot kommunerna. Näringsverksamhet i egen regi, subventioner till näringslivet etc.