Lärarstatus,lärarlöner och Jan Björklund

Det var uppfriskande att höra Jan Björklund i kvällens ’Rakt på’ i svt2. Skolan kom naturligtvis på tal. En gymnasielärare lär idag tjäna i snitt 26 000 per mån. Lönen de första åren är flera tusen lägre. En gymnasielärare har oftast en studieskuld som gissningsvis uppgår till 300 000 kr och som ska betalas av under resten av yrkeslivet. Det blir en levnadsstandard efter amorteringar som inte väsentligt överstiger vad en handelsanställd har. Industriarbetare brukar i de jämförelser jag sett ha en betydligt högre livslön än gymnasielärare. I Stockholm har renhållningsarbetare (sopåkare) vildstrejkat för att de råkat ut för byte av arbetsgivare och en löne- och arbetstidsförsämring. Det kan vara förståeligt. Den lön de haft är enligt medierna 29 000 – 33 000 per månad för en arbetsvecka på 30 timmar.

Det är väl vad en ordinär rektor, chef för en organisation på kanske 40 anställda och 300 elever, i t ex Umeå får ut för en 50-60-timmars arbetsvecka.

Nu blir det för sopåkarna 40 tim per vecka och 28 000 – 29 000 per månad. Utan att sopåkaren behöver betala 1000 kr per månad i icke avdragsgilla pengar på ett studielån.

När riksdagen för sådär 40 år sedan skulle hitta en hållbar modell för riksdagsmännens löner sattes riksdagsmännens löner i paritet med gymnasielärarnas löner. I dag har riksdagsmännen seglat ifrån rejält och tjänar mer än dubbelt vad en gymnasielärare har. I en internationell jämförelse mellan utvecklade länder ligger Sveriges lärare på 23 plats av 30 när det gäller lönenivån. I dessa internationella lönejämförelser har de svenska lärarna konstant seglat utför. Jag har jobbat i gymnasier sedan början på 1970-talet, som adjunkt och sedermera som lektor och fackligt ombud och även som rektor så löneförfallet har jag kunnat studera på nära håll. En konstant fortskridande reallöneförsämring och i synnerhet en konstant försämring gentemot det privata näringslivet. På 1990-talet skedde nog en medveten utsvältning för att pressa lärarna att gå med på ett mer up-to-date arbetstidsavtal. När detta arbetstidsavtal så småningom var i hamn, vilket jag applåderar, trodde väl många lärare att löneläget skulle återhämta sig, men trots särskilda akuta satsningar sedan dess har det bara rasat utför. Det har skett under en tid då kommunerna varit lärarnas arbetsgivare.

I dag är det välförtjänt svårt att få studenter till lärarutbildningarna och därmed sjunker även kvaliteten på studenterna. Vad har man väntat sig? Jan Björklund har rätt i att detta påverkar skolan negativt för lång framtid. Han föreslår ett slut på kommunaliseringen av skolan och att staten tar över. På mycket goda grunder inser han att någon väsentlig förbättring av läraryrkets status inte kommer att ske om inte staten återfår arbetsgivaransvaret för skolan. Kommunerna har under en följd av år fått fler uppgifter från staten och mindre pengar och då blir särskilda satsningar på lärarlöner en omöjlig ekvation.

Nu handlade kvällens intervju om lärarnas löner och status i samhället. Jag vet mycket väl att andra grupper i kommunerna också konstant hamnar på efterkälken i löneutvecklingen. Inte minst allvarligt blir det för den framtida rekryteringen till vård och omsorg. Den armé av arbetsvilliga som sökt omsorgsjobb till låg lön existerar snart inte mer. På många håll är hum hum redan på bron! Och vad gör vi åt det? Kanske försvarets värnplikt måste omvandlas till en vårdens och omsorgens värnplikt?