Stasi i Sverige

Har nyss läst boken ”Inte bara Stasi…” av Birgitta Almgren. Hon är språkvetare och professor i tyska och har gjort en grundlig genomgång av DDR:s propaganda i Sverige 1945 – 1990. DDR upphörde ju att existera år 1990 efter att folket hade börjat riva muren med händerna 9 november 1989. Den kommunistiska diktaturen påtvingades Östtyskland av Sovjet vid krigsslutet 1945 och under tiden 1945 – 1989 var DDR en lydig knähund åt Moskva. Men det var ju inom parentes  det svenska kommunistpartiet och dess ordförande Hilding Hagberg också ända tills CH Hermansson blev ordförande 1964. Andra kommunister i Sverige var trogna mot Mao Tse Tung eftersom kommunistvärlden var uppdelad i två ”religioner” med Moskva och Peking som kommandocentraler. Men samma gud hade man, Karl Marx. I övrigt slogs man som hankatter i mars månad.

Tillbaka till boken. Vill man hitta en massa svenska IM i boken blir man besviken men i övrigt en mycket upplysande bok. Almgren har gått igenom arkiv i både Sverige och forna DDR och kartlagt hur DDR påverkade Sverige under de här åren. I Tyskland är Stasis arkiv öppna men i Sverige har Säpo hemligstämplat akterna  om de svenska informatörer  IM (IM = Inoffizielle Mitarbeiter)  och spioner som gick DDR:s ärenden. I Stasis arkiv kallas icke anställda informatörer för IM (Inoffizielle Mitarbeiter). I Sverige fanns något hundratal IM och i DDR 100 000 IM, som bl a spionerade på grannar och arbetskamrater och sina egna livskamrater!!  Före Sveriges erkännande av DDR som stat 1972 skedde kontakterna mellan Sverige och DDR på låg nivå men sedan tog det fart med många möten på ministernivå och DDR etablerade ambassad i Stockholm med 15 medarbetare varav 10 st sysslade med spionageverksamhet. En annan inkörsport till Sverige var DDR-Kulturcentrum i Stockholm.

I oktober 1956, samtidigt med det sovjetiska överfallet på Ungern, bildades Vänskapsföreningen Sverige – DDR ”för att motverka antisovjetiska stämningar och hetsen mot de socialistiska staterna”. Föreningen finansierades till stor del av DDR. Ganska begripligt var större delen av de aktiva i föreningen kommunister men föreningens ordförande var alltid en prominent socialdemokrat. Stellan Arvidson, som brukar kallas den svenska enhetsskolans fader, var föreningens ordförande 1968 – 1987. Arvidson var även socialdemokratisk riksdagsman tills han blev för obekväm för partiet genom sitt försvar för alla kommunistiska illdåd t ex överfallet på Tjeckoslovakien 1968, fängslandet av oliktänkande, morden vid Berlinmuren etc etc. Sitt socialdemokratiska medlemskap behöll han dock livet ut trots att han enligt sina ställningstaganden i viktiga frågor ofta befann sig till vänster om CH Hermanssons kommunistparti. Min egen uppfattning är att Stellan Arvidson knappast hade gjort den enastående karriär i offentlig tjänst han gjorde om han från början varit medlem i det parti han egentligen sympatiserade med, det svenska kommunistpartiet före Hermansson och därefter arbetarpartiet kommunisterna APK.  Under den här tiden och fram till sin död var Arvidson sambo med Birgitta Stenholm som innehade höga poster i Skolöverstyrelsen och som var sekreterare i många tunga utredningar på utbildningsområdet och dessutom styrelseledamot i vänskapsföreningen med DDR.

Arvidson – Stenholm kom att under årtionden vara involverade i  omfattande utbildnings- och kulturutbyten med DDR. På varje högstadium-gymnasium i Sverige finns i genomsnitt en lärare i tyska som någon gång under sin yrkeskarriär varit på fortbildning i DDR. Från DDR sändes lektorer i tyska till svenska gymnasier som hjälpte till i undervisningen. Läroböcker i tyska var ett annat område där DDR hade stort inflytande genom att påverka läroboksförfattare och förlag. Vad de flesta svenskar som fortbildade sig i DDR inte visste var att de var övervakade i DDR. Värdfamiljer och kolleger i DDR skrev rapporter till Stasi om de svenskar de varit i kontakt med.  Värdfamiljerna var säkerhetskontrollerade och fick utbildning i argumentationsteknik mm innan de godkändes som sådana. På samma sätt var stödlektorerna som reste till Sverige kontrollerade, utbildade och godkända av Stasi. Dessa stödlektorer skrev även rapporter om sina kolleger i Sverige och i synnerhet då om sina landsmän. Det var åtskilliga stödlektorer som blev hemkallade i förtid till DDR p g a att de varit för frispråkiga eller låtit sig påverkas av ”fienden”. Bara att gilla att titta i skyltfönster med vackra kläder kunde vara nog för att anses påverkade av den kapitalistiska smittan. För sina tjänster för DDR åtnjöt  Arvidson-Stenholm stora förmåner i DDR. Gratis kurortsvistelser och utmärkelser av olika slag hörde till. Arvidsson-Stenholm anses av bokförfattaren som DDR:s nyttigaste personer för DDR-propagandan  i Sverige under drygt  ett par årtionden.

Andra svenska namn som förekommer i boken är den svenske författaren Peter Weiss som förde en ständig kamp mot intoleransen mot kritiska kulturarbetare i DDR. Ulf Svensson, som var direktör för Kolmårdens djurpark, var en av DDR:s nyttigaste medarbetare i Sverige.  Han fick i april 1988 motta DDR:s hedersnål i guld i Rostocks rådhus.  Svensson , som var socialdemokrat, hade kontakter ända upp i den svenska regeringen. Från en socialdemokratisk konferens i Kolmårdens djurpark letade sig information om vad olika deltagare tyckte till Stasi i DDR. Svensson hade en tysk kontaktperson med kodnamnet ”Imme” . ”Imme” hade av allt att döma ett mycket givande nät av IM och spioner i Sverige. Stasi hade IM – spioner  på svenska högteknologiska företag  inom bl a försvarsindustrin.  Riksbibliotekarien Uno Willers avtackades av DDR 1975 med medalj och kurortsvistelse för att under mer är 20 år arbetat för DDR:s intressen i Sverige. Han går till historien, åtminstone min historia, för att vid en resa till Moskva ha överlämnat den stol och det skrivbord från Kungliga Biblioteket där Lenin arbetat vid under sitt uppehåll i Stockholm. Ohly borde begråta att dessa ”klenoder” hamnade i Moskva. Kanske lukten i sitsen finns kvar? Många andra kulturpersonligheter nämns i boken som ”ambassadörer” för DDR i Sverige. En särställning i Moskva och DDR-trohet in i döden innehar tidningen Norrskensflamman och här nämns bl a Alf Lövenborg. Troheten gäller naturligtvis Moskva före Gorbatjov. En aha-upplevelse var att läsa om starten av TV2. Till den TV-kanalen rekryterades ett stort antal medarbetare som var kommunister och som försökte "ta över" och därmed orsakade en massa interna bråk och naturligtvis producerade program som förmedlade en okritisk syn på kommunistdiktaturerna. Inom massmedia finns enligt undersökningar fortfarande en övervikt för ”vänster-människor”.

Boken är intressant på många sätt. Almgren har tittat på begreppsanvändning och definitioner för att beskriva hur folk kunde behålla sin blinda tro på kommunismen trots alla dess tillkortakommanden och dess förvrängning av verkligheten. DDR målade upp en världsbild som naturligtvis var genomfalsk men som än i denna dag omfattas av många i DDR, speciellt dem som köpte hela åsiktspaketet och därför nådde priviligierade positioner. Men som också i många fall var angivare åt Stasi och förstörde karriärer för kolleger och deras familjer och ibland sina egna familjer. Ett antal skilsmässor har ägt rum p g a information i Stasis arkiv! I vanlig kommunistisk ordning gav staten sig även på avkomman till avfällingar som sagt fel saker vid fel tillfälle. Under hela tiden 1945 – 1989 betecknades Västtyskland som en fasciststat. Jag har använt begreppet Stasi  hela tiden trots att det är en benämning på säkerhetspolisen som först myntades av demonstranterna som störtade kommunistväldet 1989. Stasi är en förkortning för Ministerium für Staatssicherheit.

Boken som är en vetenskaplig studie  är på 470 innehållsrika sidor och innehåller 1150 noter men är MYCKET intressant läsning.