Enligt STV är det en kompakt mansdominans i kommunala bolag. Är det av den anledningen man kan finna generösare arvoderingar i kommunala bolagsstyrelser? Ja, jag vet, de har ju så mycket större ansvaaaaar!  Även i Storuman är mansdominansen total även om vi inte är "sämst i klassen". Två kvinnor har lyckats ta sig in i Storumans fem olika kommunala bolag.

Med tanke på verksamheten i de olika kommunala bolagen kanske den lockar politiker som är intresserade av flygplan och motoriserade maskiner. Med andra ord de traditionella grabbintressena, det som surrar och lever om. Eftersom de kommunala bolagen även betjänar den halva av mänskligheten som är kvinnor är det verkligen dags att städa upp i grabbarnas paradis, de kommunala bolagens styrelser.

Medicinkonsulten i Lycksele hotas av nedläggning p g a besvärliga krav från Landstinget. Det passar bra in i bilden av ett landsting som ska vara ett av de mest privatiseringsfientliga i landet. Jag har inga klara belägg för det men det tycks ofta vara så att privata läkarmottagningar ofta har mycket nöjda kunder, förlåt "patienter". De utvärderingar jag sett pekar för det mesta på det. Jag har bekanta som tidigare anlitade en privat läkarmottagning i Lycksele och deras berättelser om det fina bemötandet och mottagandet var fantastiskt att höra. De kunde ju jämföra med hur förhållandet var tidigare när de var hänvisade till landstinget. Jag brukar ibland ironisera över att det är skillnad mellan att bli behandlad som "kund och att bli behandlad som "kostnadsbärare".

Det är märkligt att när offentliga verksamheter inom äldreomsorg och skola privatiseras så kan de privata ägarna lyfta stora vinster men ändå bedriva en verksamhet som är minst  lika bra som den tidigare kommunalt bedrivna. Om detta kan man läsa i senaste numret av tidningen "Dagens samhälle". Vad detta beror på försöker många hitta svar på.

En kanske intressant infallsvinkel i sammanhanget är de kommunalt drivna hotellrörelser som fanns i snart sagt varje glesbygdskommun för 20-40 år sedan. Jag var själv inblandad i en sådan kommunalägd hotellstiftelse som revisor för många herrans år sedan. Hotellet gick med förlust varteviga år som en naturlag och på samma sätt var det i Storuman, Vilhelmina, ja överallt. När sedan privata ägare tog över alla dessa kommunalpampdrivna hotellrörelser började samtliga visa vinst. Också som en naturlag. Företagare leker med egna pengar och politiker leker med andras pengar. Jag tror att det är en del av förklaringen.

Alla människor vid sunda vätskor upprörs över häxjakten på brottsoffret i Bjästa. Sådana här saker behöver nog vissa förutsättningar för att kunna hända. T ex vuxna ansvariga personer som saknar etisk och moralisk styråra eller saknar civilkurage. Dessutom måste brister finnas i allt för många människors värdegrund. Att det finns personer som är benägna att begå brott är inget nytt men i detta fall är det som händer efter brottet som är det mest märkliga. Om jag inte missminner mig var häxjakten på 1600-talet som intensivast i socknarna i Ångermanland och i häxbålsbränningarna var kyrkan synnerligen aktiv och involverad. På den tiden avslöjades kvinnor bl a genom att någon sett eller hört att någon åkte på sin kvast till Blåkulla under kvällar och nätter.  En del socknar i Ångermanland drabbades till och med av avsevärd folkminskning på grund av de talrika häxbålen.

Det torde vara en aning långsökt att tro att det finns någon kvarvarande häxjaktskultur från 1600-talet i Bjästaområdet. Däremot tycks mindre orter ofta vara drabbade av häxjakter på misshagliga personer så på den fronten intet nytt. Det är kanske därför som mindre orter blir mindre?

Skolkamraten till brottsoffret, Amanda, som var den enda som ställde upp för för sanning, rättvisa och moral borde få ett fint nationellt pris. Fanns inte sådana människor skulle jorden snart bli en barbarisk plats att leva på. Först och främst borde hon utses till hedersmedborgare i Örnsköldsviks kommun på livstid. Örnsköldsvik och Bjästa har en rejäl uppförsbacke i opinionen och måste börja någonstans. Och brottsoffret måste slippa komma tillbaka till sin gamla unkna skola. Fullständigt solklart!

Jag har tidigare visat räkneexempel på kommunens usla ekonomi. Nu har jag kommit över lite färskare siffror från budgetberedningsarbetet. Som synes har flygäventyret slagit ett jättehål i kommunens ekonomi. De ledamöter i kommunstyrelse och fullmäktige som anser att det är klokt att leka Rikstrafik på kommunal nivå kommer att ha åtskilligt att förklara för kommunens väljare framöver. Alla svångremmar och besparingar som skett år 2009 har medfört goda siffror för omsorgsnämnd och fritid-kultur-skola. Förhoppningsvis har besparingarna inte medfört oacceptabelt låg kvalitet på verksamheten. Den temporära sänkningen av avskrivningarna 2009 med 3,2 milj ser ut som en frisering av siffrorna för att inte tappa ansiktet alltför långt nedanför naveln. Vad vet jag?  Observera att de oförändrade budgetramarna för 2011 - 2013 inte innebär oförändrad verksamhet. Om vi antar en kostnads/löneökning på 2 % per år framöver får vi följande budgetramar för omsorgsnämnden i reala kronor:

År 2010 = 115,6 milj

År 2011 = 113,3 milj

År 2012 = 111,1 milj

År 2013 = 108,8 milj

En minskning från 118 - 108,8 milj torde motsvara nästan 30 anställda. Eller 1, 5 gånger Sibyllagårdens budget. Nu tror jag inte detta kommer att ske i ovanstående omfattning eftersom staten i så fall långt innan har tillsatt en förmyndare för Storumans kommun. De ansvariga för slakten på kommunens ekonomi kommer säkerligen att försöka mörka effekterna av jätteförlusterna tills efter valet i höst. Jag kommer att se till att det blir en svår uppgift för de berörda. De ska inte komma undan så lätt.

Justitieministern Beatrice Ask har råkat i blåsväder för att hon i något sammanhang ska ha tyckt att misstänkta sexköpare ska få ett brev i lila kuvert hemskickat till sig så att familjen blir underrättade vad pappan/maken håller på med. Jag har önskat mig många nya förslag från justitieministern men kanske inte just detta. Hade hon menat dömda sexköpare hade det kanske varit en annan sak. Men i det stora hela är det kanske inte så kul med en make som kommer hemdrällande från bordell och riskerar smitta sin familj med allvarliga och till och med dödliga sjukdomar. Sådana män verkar lida av någon form av relationsinvaliditet.

Nej då hade det varit bättre om justitieminister Ask kommit med förslag om att överfallsvåldtäktsmän får välja mellan ett liv i frihet med inslag av tvångsmedicinering/kastrering eller ett återstående liv bakom lås och bom. Ett annat lagförslag jag väntat på är att pedofiler ska övervakas elektroniskt och i de fall de begått våldsbrott mot barn även de få välja mellan ett liv i frihet med inslag av tvångsmedicinering/kastrering eller ett återstående liv bakom lås och bom.

Med andra ord bör mer fokus ligga på brottsoffren, befintliga och kommande. Under vänstervågens 1960- 70-tal spreds uppfattningen att det var"samhället" som skapade brottslingarna och att brottslingarna var "offer". En hel del av det flummet finns kvar än i denna dag i vår rättsskipning.

Nu är Obama historisk igen! USA behöver denna sjukvårdssreform och vi i Sverige behöver också en sjukvårdsreform. USA har en betydligt större andel av BNP som går till sjukvård än Sverige men med en snedfördelning som nu kommer att förbättras. Förhoppningsvis blir det framöver mindre vanligt att säga, "men du menar väl inte att vi ska ha det som i USA?" när någon framhåller mera privatisering av sjukvård som någonting önskvärt.  Vi i Sverige behöver luckra upp regelsystemet för sjukvård så att vi får mer av kundstyrning. Jag tror inte att vi får bort de oacceptabla köerna till specialistvård med nuvarande regler och strukturer. Ger man sig på bristerna inom ett område kommer andra områden att poppa upp som bristområden eftersom vi hela tiden rör oss med central styrning och en fast summa pengar. Köerna flyttar runt allt eftersom politikerna i landstingen "griper in" och slår kraftfulla slag i luften. Vi kunde börja reformeringen med att ta bort remisstvånget till specialistvård och använda de frigjorda resurserna till  just specialistvård.

Jag tackar alla som hört av sig  på min födelsedag. Det var jämna år, hur många törs jag inte offentliggöra i skrift. Jag ska köpa mig en bra trimmer för öronhåren så kanske jag hänger med till kommunens majoritetsålder, 80+.

Jag kan lova alla förtvivlade att jag ska fortsätta att skriva precis vad jag tycker utan att begära tillstånd av någon kritiker. Hade jag bott i Sovjet - Östeuropa 1945 - 1990 hade jag nog fått sätta några klädnypor för truten.

Danmark gör rätt som gör något åt problemen med stora aggressiva hundar. Att sticka huvet i sanden och inget göra är fel. Danmark förbjuder ett antal aggressiva hundraser, s k kamphundar, och lagstiftar dessutom om koppel och munkorg. Bra!  Vi som inte har hundar för att imponera på andra och inge fruktan hos vår nästa får ta omaket. Det hör inte till de mänskliga rättigheterna att gå omkring med djur som är farliga för människor och andra djur eller skrämmer folk på allmän plats.

Författaren Gustaf Schröder, som levde på 1800-talet, hade en tid en "tam" björn. Han blev snart ovän med traktens föräldrar som inte vågade skicka barnen till skolan eftersom den här björnen snabbt lärde sig att "råna" barnen på deras medhavda matsäckar. När björnen slog ramen i en kokhet köttgryta på spisen och därefter ursinnig och brännskadad ödelade Schröders eget kök, skrämde slag på hushållerskan och hoppade ut genom fönstret slutade också livet för den här lurviga besten.  Hade inte Gustaf själv tagit livet av  husdjuret hade nog någon annan gjort det.

Ofta sägs att det inte är kamphunden det är fel på utan ägaren. Det stämmer säkert i de fall hundarna ägs av kriminella element och knarkare-alkoholister. Men vill vi få bort en del av de problem som s k kamphundar orsakar finns nog ingen annan väg  än att göra som Danmark. Jag kan inte förstå att det ska innebära några umbäranden att vi får 537 hundraser att välja mellan i stället för 550 när vi ska skaffa oss hund. Krav på koppel och munkorg på allmän plats innebär också ett tryggare liv för alla, både tvåbenta och fyrbenta varelser. Jakthundar som används vid jakt i våra skogar bör naturligtvis inte omfattas av krav på koppel och munkorg eftersom mig veterligen inga problem med överfallna människor ägt rum i samband med jakt med jakthundar. Dessa hundar har annat att tänka på när de släpps lösa.

Svenskt Näringsliv har under senaste veckan indignerat konstaterat att 7 - 12 månader efter högskoleexamen har 43 % inte fått ett kvalificerat jobb inom sitt kompetensområde. SN kallar det slöseri och katastrof. I materialet finns dock skillnader. Inom humaniora är andelen som fått kvalificerat jobb inom kompetensområdet låg och inom vissa grenar med stort inslag av yrkesutbildning är andelen hög. Det senare låter ju precis som det skall vara.

Nog luktar det lite missriktad utilitarism om Svenskt Näringslivs "larmrapport". Vad är lösningen? Avskaffa det fria valet och tvinga in studenter på utbildningar som staten bestämmer? Ska vi ha planekonomisk centralstyrning av universiteten? I alla tider har andelen som fått jobb inom sitt specialområde svängt fram och tillbaka. Nu sägs det att ekonomer har en svag arbetsmarknad men situationen kan vara en helt annan om 5-6 år. Prognoserna har ofta kort livslängd. Behovet av vård- och omsorgspersonal ökar tack vare åldrande befolkning men landsting och kommuner skär ned på personalen. Vem förutsåg det för 2 år sedan?

En hög andel av arbetskraften som har universitetsexamen på  hög vetenskaplig nivå har alltid varit en fördel för välståndsutvecklingen. Fria universitet och högskolor likaså. Vill man titta på hur det gått för alla dem som avlagt examina på högskolor - universitet vore det betydligt mera adekvat att titta på vad som hänt efter 5 -10 år än 7 - 12 månader. Jag tror också att i de flesta fall där man inte fått kvalificerade jobb inom sitt specialområde har individen ofta stor nytta av sina universitetsstudier och är därmed till stor nytta även för samhället och det på alla möjliga sätt som inte alltid är så lätt att mäta.

Det viktiga är ATT folk studerar och det har kvinnorna upptäckt. Men inte männen.

Republikanska klubben blir alltmer aktiv ju närmare bröllopet kommer och det är nog ingen dum idé. Det bröllop som engagerar många men inte undertecknad.  Klubben föreslår nu att Riksbanken ska passa på att byta ut kungen på de nya mynten och sedlarna mot meriterade svenskar eller mot skogens konung, älgen. Varför inte? Selma Lagerlöf har ju med den äran prytt våra 20-sedlar under lång tid och skogens konung torde nog överleva monarkin. Förhoppningsvis.

Vår public service-TV har tagit som sin uppgift att vareviga kväll sända en timme fylld med kungliga bröllop från stenåldern fram till våra dagar. Som tur är har jag ett tiotal kanaler att välja mellan så jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad monarkipropagandan innehåller men troligast är det väl vad den "kolorerade veckopressen" innehållit så länge den funnits. D v s en massa tantsnusk.  Det har ju i dessa dagar blivit populärt att försöka få FN:s världsarvsstatus på hedenhösa ritualer. Kanske det vore monarkins räddning för all framtid att få den förklarad som en forntida relikt tillhörande vårt världsarv. Frågan är förstås om det känns modernt och i tiden att ha ett statsöverhuvud som överlever tack vare sin status som relikt i FN:s världsarvskatalog.

Ser att SKL rustar för attack på arbetstidsavtalet för lärare. Nuvarande avtal innehåller 35 tim arbetsplatsförlagd tid och 10 tim förtroendetid per vecka. "Övertiden" tas ut som lov under läsåret och under sommaren. Under den tid som nuvarande arbetstidsavtal har gällt har lärarna, är jag övertygad om, fått fler arbetsuppgifter utan att några bortfallit. Jag är övertygad om att fasthållande vid nuvarande modell gör lärarna till eviga förlorare. Undersökningar visar också att utbrändhet och överansträngning är en vanlig företeelse bland lärarna. Sommarlovet har i alla tider varit ett begrepp som varit svårt att kommunicera till omgivningen. Politiker har inte sällan gripit chansen till lite populism för att värva röster hos i skolverksamhet oinsatta.

40-timmarsvecka skulle göra det nödvändigt för arbetsgivare och arbetstagare att prioritera bland arbetsuppgifterna på ett annat sätt. än nu. En sak är jag också fullständigt övertygad om och det är att en arbetstidsreform med 40-timmars arbetsvecka ingalunda blir någon besparing för kommunerna. Mera tid för undervisning och elevvård som sägs vara ett mål då? Ja det beror helt och hållet på hur arbetsinsatserna prioriteras. I den här "ryggsäcken" som kallas förtroendetid har allt mer arbetsuppgifter fyllts på utan att några arbetsuppgifter prioriterats bort. Ska hela "ryggsäcken" in i 40-timmarsvecka och vanlig semester utan noggranna prioriteringar är jag rädd för att det blir icke önskvärda konsekvenser för elever, föräldrar och lärare. En icke önskvärd konsekvens för elever i högre stadier kan vara oacceptabelt lång väntetid på rättning och bedömning av producerade alster och prov. Föräldrasamtal med stoppur?

En annan viktig aspekt är huruvida skolan ska ha exakt samma arbetstidsavtal och arbetsupplägg oavsett om det gäller förskola eller gymnasium. Ju högre upp man kommer i skolsystemet desto mer tid behövs för bedömning av de alster eleverna presterar. En duktig gymnasieelev kan producera avhandlingar i olika ämnen på 5 - 20 st A4-sidor som ska läsas och bedömas. Det gäller numera inte bara svenskämnet som har en lång historia bakom sig med obetald övertid för uppsatsrättning. Rättning och bedömning kan bara ske i en miljö där läraren får vara 100 % koncentrerad och det har oftast varit i hemmet. Skolan har ju inte varit särskilt nedlusad med arbetsrum för lärare så här får man se upp och i många fall ordna mer kontorsutrymmen. Särskild prövning är en annan vanlig och mycket kvalificerad tillkommande arbetsuppgift för gymnasie- och komvuxlärare.

Slutsatsen är att lärarna för sin egen skull bör medverka till ett nytt arbetstidsavtal som gör arbetsgivaren fullt ansvarig för vad som ska uträttas på en normal arbetstid, precis som på alla andra arbetsplatser. Därefter får arbetsgivaren fundera över hur skolan ska undvika att bli en enkönad arbetsplats.

Andra världskriget kallas fortfarande för ”Det stora fosterländska kriget” i Ryssland. Det är också en populär föreställning hos den extrema vänstern i väst att USA, Storbritannien, Canada, Australien, Indien m fl allierade mest stod och såg på. Visserligen stupade mångdubbelt fler Sovjetsoldater än hos de allierade men det berodde mycket på det sätt Sovjet förde krig.  Vid anfallet mot Finland 1939-40 t ex beräknar man att finnarna förlorade 22 000 i stupade och Sovjet över 200 000. Men Sovjets krig var inte bara ”fosterländskt”. Man erövrade en bra bit av Finland, ockuperade Baltstaterna och halva Polen och lade sedan under sig hela Östeuropa m fl områden.  Sverige hade tur och slapp både nazistiskt styre och att behöva uppleva kommunistpartiets ordförande Hilding Hagberg som diktator. Han fick nöja sig med att som hedersgäst stå och klappa händer i timtal på partikongresserna i Moskva.

Läser en bok av Wolfgang Leonhard  ”Die Revolution entlässt ihre Kinder” publicerad 1955. Fick den av ett par vänner boende i Berlin för ett par år sedan, därav den tyska titeln och dito mödosamma läsningen. W. flydde tillsammans med sin mor 1935 till Moskva undan nazisterna. Både mamma och son, 13 år gammal, var aktiva kommunister i Tyskland. W. fick börja i en skola för invandrare i Moskva hösten 1935. Sommaren 1936 försvann den 14 årige W:s mamma spårlöst och W. hamnade på barnhem för föräldralösa. W. fick efter någon månad på omvägar klart för sig att hans mamma var arresterad och bortförd som ”folkfiende” men vart hon tagit vägen visste han inte förrän 13 år senare när han i Östberlin 1949, där han hade en hög befattning, plötsligt fick reda på att mamman levde och var på väg. Den begåvade W. gjorde karriär i kommunistiska organisationer i Sovjet och behöll sin kommunistiska tro trots allt större tvivel som han stundom drabbades av.

I början på maj 1945 flög Wolfgang,  Walter Ulbricht m fl blivande höga östtyska koryfeer till Berlin för att organisera en ny regim och förvaltning för det som vi kom att kalla för Östberlin och Östtyskland.  W. nådde höga befattningar i Östtyskland men hade 1949 fått nog av det kommunistiska paradiset och flydde tillsammans med sin stackars gulagplågade mamma till civiliserade områden på jorden. Wolfgang Leonhard hade sparat en sensationell artikel i Pravda  11 juni 1944 där den amerikanska och brittiska materiella hjälpen till Sovjet från okt 1941 – april 1944 räknades upp. Sensationell därför att västvärlden annars i Sovjet beskrevs som armodets hemvist på jorden.

6 430 flygplan, 3 734 stridsvagnar, 82 motortorpedbåtar, 206 771 last- och personbilar, 22,4 milj artillerigranater, 87 900 ton krut, 245 000 telefonapparater, 5,5 miljoner arméstövlar, 2 milj ton livsmedel.

USA:s inträde i kriget och den enorma överlägsenheten i USA:s produktionsförmåga besparade sannolikt världen från ytterligare 5 – 10 år av nazistiskt och Japanfascistiskt tyranni och folkmord. Många bortser ifrån att USA förde ett tvåfrontskrig hela tiden, mot Hitlertyskland och mot det Japanska imperiet.  Och USA stal inte några landområden och  behöll inte några länder som lydstater utan installerade demokratiska regimer som efter hand tog över.

Är det någon som vet hur läget ser ut? Vad jag hört finns stora ytor lediga för närvarande. Jag ser det som en tydlig signal till kommunen att inte engagera sig i någon nybyggnad av kontorslokaler utan att ha väldigt mycket på fötterna. Utbyggnaden av Vindkraft kommer att ge många arbetstillfällen till kommunen, troligen ett 50-tal långsiktigt och många fler kortsiktigt, och någon form av industrilokal torde behövas. Men här gäller det kanske att fylla det som redan finns.

Ser med glädje att problemet med bibliotek mm i Tärnaby lösts tillfälligt. Den lokala kulturen är viktig inte minst i turistiskt hänseende. I tillväxtområdet fjällvärlden är det tydligen brist på bostäder för åretruntbruk. Eftersom turismen i Tärnaby - Hemavan enligt alla bedömare kommer att fortsätta att växa borde utredas vilken roll kommunen skall ha i denna utveckling lokalmässigt och på annat sätt. Kanske universiteteten (Umeå, Östersund m fl) kan vara intresserade av den regionala utvecklingsfråga som utvecklingen av turismen i södra Lapplands fjälldalar utgör?

Lärarförbundet visar hur lärarna under 50 år släpat efter i löneutvecklingen vilket fått till följd att männen överger läraryrket. I dag är bara var fjärde lärare i grundskolan man och från förskola t o m åk 6 är kvinnodominansen total. På gymnasiet är samma utveckling på väg. Lärare inom naturvetenskap, teknik och företagsekonomi måste vara rena idealister för att välja läraryrket. I näringslivet är lönerna minst 10 000 kr högre per månad  redan efter några år. I slutskedet av karriären är löneskillnaderna ofta ofantliga. En  gymnasierektor i Umeå tjänar mindre än en gymnasieingenjör som jobbar på Vattenfalls olika regleringskontor. Något måste göras, men när?  När även gymnasielärarna till över 90 % består av kvinnor?

Det som gör utvecklingen en smula problematisk är att skolan har en fostrande och danande roll och då är det viktigt att den 12 år långa skoltiden inte tillbringas i en skola med lärare och personal bestående av uteslutande ett kön.

Jag finner några orsaker till att det blivit som det blivit.

1. Under tiden lärarna var statstjänstemän behölls tarifflönerna alldeles för länge. Individuella löner skulle ha genomförts redan på 1970-talet när andra yrkesgrupper inom stat och kommun började lämna tarifflönesystemet.

2. Kommunaliseringen i början på 1990-talet påskyndade hissen nedåt trots att individuella löner började införas. Lönemässigt är kommunaliseringen en katastrof för lärarna. Det är bara att titta på utvecklingen som varit och är.

3. Den allmänna lönenivelleringen som Sverige är världsbäst-sämst på  beroende på vilka preferenser man har. I denna process utgjorde skolan en egen värld, alla inom skolan skulle ha lika lön oavsett utbildningsnivå och vad man gjorde. Problemet med denna avskildhet från övriga arbetsmarknaden blev synlig när det inte gick att rekrytera yrkeslärare. En byggnadsarbetare tjänade kanske 10 000 mer i månaden än en byggnadslärare. Men i regleringssamhället fixade man även detta något så när. Yrkeslärare fick segla ifrån skolans övriga lärare lönemässigt, som ett undantag. I en internationell jämförelse är också svenska lärarlöner unikt låga. Jämför vi här skolledarnas löner är skillnaderna uppseendeväckande.

4. Minskad utbytbarhet med övriga arbetsmarknaden. En lärare på högstadium - gymnasieskola är numera mycket mer specialiserad än förr. Filosofie kandidater och filosofie magistrar hade ofta en kompetens som kunde ge chans till många andra jobb på arbetsmarknaden. En uttunning av ämneskunskaperna gör detta svårare. Men undantag finns.  När en lärare går till en marknadsförings- eller personalavdelning på ett företag får han/hon oftast betydligt högre lön och det är väl OK.  Men när en examinerad lärare går till ett okvalificerat jobb på en massafabrik och får högre lön än som lärare har det väl spårat ur.

SCB genomför två gånger per år "nöjdhetsundersökningar" som det är frivilligt att delta i. Storuman är en av 219 kommuner som deltagit hösten 2009. 190 av dessa har medgivit publicering av resultatet. 26 variabler har undersökts med de tre huvudrubrikerna,

Bra kommun att bo och leva i.

Kommunal verksamhet.

Möjlighet till inflytande.

Av 190 komuner hamnar Storumans kommun på 179:e plats. Lycksele på 50:e och Arvidsjaur på 4:e! Annars är det en viss positiv korrelation mellan nöjdhet och inkomstnivå. Men Arvidsjaur då, här finns en del att lära tydligen. Lycksele också. Jag antar att på kommunalhuset finns undersökningsresultatet i detaljerad form så att möjligheter finns att jobba systematiskt med att förbättra vårt läge. Men det blir inte lätt.  Tyvärr så är vår kommun bakbunden på den ekonomiska sidan för lång tid framåt genom att 23 miljoner av en majoritet politiker på mindre än 2 år slängts i ett stort svart hål 3,5 mil österut. Om en familj ett år satsar 200 000 på travspel  lär det bli mindre till mat, semesterresor, teaterbesök etc. För de flesta människor är detta vanligt sunt förstånd och mycket enkel matematik. En get begriper det.

Vi kan alltså konstatera att för den kommunalskatt vi skattebetalare levererar in till Storumans politiker blir resultatet 179:e plats av 190 när det gäller medborgarnas nöjdhet och 284:e plats av 290 när det gäller företagarnas nöjdhet. Pannkaka med andra ord! Politikerna har inte levererat! Dags att byta ut politikerna kanske. Undertecknad vill då en del politiker byta ut eftersom jag irriterar med att förhålla mig till verkligheten. Det förvånar mig icke. Väljarnas krysspenna kan ändra på den saken vid valet i september!

Efter nomineringarna i Storuman till fullmäktigelistorna finns det anledning till funderingar. Jag har kommit fram till att det bästa vore helt öppna nomineringar och personval till 100 %. Då stimulerar vi demokratin samtidigt som mygel, interna kampanjer och kupper vid nomineringarna kommer bort. Samtidigt måste kandidaterna sätta sig in i kommunens budget och verksamhet för att kunna redovisa för väljarna hur man vill prioritera och agera. Med dagens system behöver man inte ens kunna säga flaska eller ha klart för sig det ekonomiska läget och de annalkande problemen för kommunen den kommande mandatperioden och ändå hamna högt på listorna om jag hårddrar det. Det blir lite av att köpa grisen i säcken. Med dagens tillgång till sociala media, t ex det här, är det inga problem att föra dialog med presumtiva väljare.

Samtidigt borde kommunstyrelsens ordförande väljas direkt av folket i samband med det kommunala valet. I många länder direktväljs ju borgmästare som har liknande funktioner som kommunstyrelsens ordförande. Personval av kommunstyrelsens ordförande skulle liva upp demokratin och vi skulle få kommunalråd som verkligen definitionsmässigt  har folkets förtroende. Även kommunalrådskandidater (borgmästare-) skulle behöva redovisa sin inställning i en massa frågor INNAN mandatperioden inför allt folket. Jag förstår inte riktigt vitsen med dagens system. Har det inte överlevt sig själv?

Kunskap viktigare än naturtillgångar. På gårdagens fullmäktige framträdde professor Lars Westin Cerum Umeå Universitet. Han föreläste om den regionala utvecklingen och om vad som är utvecklingsdrivande. Egentligen en fantastisk upplevelse efter alla ganska innehållslösa predikningar av lokala glesbygdspolitiker om vad som kan och behöver göras. Det är ju vetenskapsmannens rätt och skyldighet att söka sanningen och att berätta sanningen utan att behöva snegla på det politiskt korrekta. Jag skulle önska att inlandskommunerna i betydligt högre grad samarbetade med vårt eget Universitet om belysning av problemen och möjliga åtgärder. Några siffror som presenterades illustrerar ganska träffsäkert min rubrik. Det tillgängliga kapitalet var uppdelat på naturkapital, bebyggelsekapital och social-kunskaps-kulturkapital. Naturkapital är naturresurser i form av skog, malm, vattenkraft etc. Bebyggelsekapital är som det låter och social-kunskaps-kulturkapital är detsamma som våra personliga förmågor och dessa satta i socialt och kulturellt sammanhang.

För Sveriges del är fördelningen följande (troligen i antal miljarder):

Naturkapital                                                 71 550 miljarder

Bebyggelsekapital                                      524 979   -”-

Social-kunskaps-kulturkapital                 4 024 287   -”-

Totalt kapital                                           4 620 816   -”-

Detta är nog en bra förklaring till att det folkrika och naturresursfattiga Japan har så hög levnadsstandard medan Ryssland har mycket låg levnadsstandard trots sina stora naturresurser.

Följande tabell är också belysande när det gäller fördelningen av det totala kapitalet per invånare.

Ryssland                                                  340 tusen kr.

Norrland                                                2 925   -”-

Sverige                                                  4 621   -”-

Tabellen inkluderar för Norrlands del de stora kuststäderna som säkert står sig mycket bra när det gäller social-kunskaps-kulturkapital. Eftersom kuststäderna är betydligt mer än hälften av  Norrlands invånare kan man bara gissa hur kapitalfördelningen är för glesbygdskommuner. Säkerligen åtskilligt sämre än för Norrland som helhet.

En av de många intressanta slutsatserna är att vi inte kan hejda utvecklingen (avvecklingen) genom att klänga oss fast vid utvinning av naturresurser som den generella lösningen. Det enda som kan hejda tillbakagången är att satsa på kunskapsintensiva branscher och att få högutbildade och kompetenta människor att flytta hit. Men till vad? Tillväxtregionerna har en självgående tillväxt genom hög utbildningsnivå och interaktion mellan kompetenta människor i stimulerande miljöer. Man kan ju då inte prioritera att sitta och titta på en bra utsikt i en oföränderlig miljö. Tryggheten i den progressiva världen sitter inte i det statiska utan i det föränderliga. Står man stilla blir man akterseglad så det visslar om det.

Hur får vi hit välutbildade och kompetenta människor, var en av de retoriska frågorna från professorn. Utvecklingen är snarast den motsatta. De begåvade och framåtsträvande ungdomar vi har väljer ofta gymnasium i någon annan stad än hemmavid och sedan när det är fråga om högskolestudier lockar  Stockholm ofta mer än våra stora kuststäder. ”Gröna vågen” är numera bara något som finns inom 3 mil från större städer. En annan fråga är den utmaning vi står inför att klara välfärden i glesbygdskommunerna med minskande inkomster (och ibland av kommunpolitiker bortslösade pengar).  Dessutom räcker mycket snart inte den arbetsföra befolkningen till att täcka behoven inom kommunal service och annan service, t ex handel.  Till dessa spörsmål använder vi knappt någon tid alls inom den kommunala politiken. Jag har tidigare pekat på behovet av invandring, både från övriga Sverige men även från utlandet.

I alla dessa frågor är våra glesbygdskommuner för små för att göra något verksamt. Hela södra Lappland måste samarbeta intimt om infrastruktur, rekrytering och kommunal service och att därigenom vara en kraftfull part gentemot Umeå- Skellefteå. Främst Umeå kan väl skratta gott åt splittringen i inlandet som verkligen kommer att hjälpa Umeå att förverkliga sina mål för befolkningstillväxten.

Det är ingen mening att gå omkring med ångest för varje tappad invånare i befolkningsstatistiken.  Då blir man snart ett fall för öppenpsykiatrimottagningen. Åtminstone Storuman har en positiv utveckling på naturresurssidan (man får glädja sig åt det lilla). Gruvverksamhet, Bio-Stor-kombinatet och skogen i allmänhet går som tåget tack vare vår svaga skvalpkrona. Turismen utvecklas bra i fjällområdet. Storuman är en väg- och järnvägsknutpunkt. Vindkraft är äntligen på gång i stor skala. Vi har i mångt och mycket ett bättre läge än andra kommuner i omgivningen. Det betyder dock inte att vi kan slå oss till ro. Sysselsättningen är till stor del naturresursbaserad och därmed enligt Cerums tabeller inte tillräckligt kunskapsbaserad för att ge bra tillväxt i vår levnadsstandard