Mordåtalade barnläkaren.

Ökad kritik riktas nu mot åklagaren i målet. Huvudinnehållet i kritiken är att åklagare och polis inte vet och förstår hur vård i livets slutskede går till. Jag antar att många läkare per dag skulle kunna åtalas för mord om tillräckligt många klåfingrade åklagare fick reda på allt som pågår inom den palliativa vården. Nåja, nu finns också en anmälan i detta fall från barnets föräldrar vilket väl satt press på åklagaren.

Jag har hela tiden funderat på vad som blir bättre av ett mordåtal mot personal som vårdar en räddningslöst förlorad människa i livets absoluta slutskede. En läkare som vigt sitt liv åt att vårda för tidigt födda barn där gränsen för det möjliga flyttats fram så långt att barn räddas till ett liv med multihandikapp. Ohyggligt svåra etiska frågor uppstår. I det aktuella fallet fanns dock inte en chans att rädda livet på barnet, det var fråga om på sin höjd enstaka dagar. Mot en enig läkarkår och mot socialstyrelsens utlåtanden krigar dock åklagaren vidare. Mot vad? Vad innebär en "seger" för åklagaren? Kan överhuvud något gott komma ur detta åtal?

Min slutsats är att i sådana här komplicerade fall är det läkarkollegier och socialstyrelse som ska hantera frågan. Inte de organ som borde syssla med att jaga bovar!