Svältdöden i Nordkorea

Så många som 2 miljoner kan ha dött svältdöden i Nordkorea efter 1990. Ett skakande filmreportage i Agenda  i TV2 visar svältande barn som tigger mat på gatorna och vägarna och dör precis som miljontals barn gjorde i Sovjetunionen under Lenin och Stalin. Efter 1990 när gratisleveranserna  av  mat, olja, stenkol  etc  från kommuniststaterna bortföll i och med kommunismens sammanbrott slutade nästan allt fungera i Nordkorea.  Det är obegripligt för en sunt tänkande människa att den kommunistiska förtryckarstaten kan fortsätta i all oändlighet trots 24 år av svält och nöd.

Läror som kräver underkastelse och gör anspråk på att representera den enda och totala sanningen brukar kallas religion. En liten ledtråd är hur kommunismen i Nordkorea fungerar.  Först och främst indoktrineras alla från späd ålder med de kommunistiska klyschorna och det hela företer stora likheter med de religiösa sekternas hjärntvätt. Sektledaren är naturligtvis partiordföranden själv som nu är inne på 3:e generationen i dynastin Kim. Först i begynnelsen var det Kim Il Sung sedan övertogs kungamakten av Kim Jung Il och nu är babyface Kim Jong Un kung och diktator. Kungariket Sverige har ungefär samma successionsbestämmelser. I alla hem måste man ha foton av de nämnda gossarna på väggen precis som Lenin än i denna dag blickar ned på populasen från väggarna hos  många medlemmar i V och Ung Vänster. I det offentliga rummet finns tusentals jättelika statyer av diktatorerna och jättelika porträtt pryder offentliga byggnader.

Kommunismens bibel är Karl Marx skrifter och Guden själv är Karl Marx.  Jesus är Kim Il Sung eftersom han sägs ha farit till himlen med hjälp av en flock tranor. Kim Jong Il  och Kim Jong Un kan väl närmast jämföras med profeter  eller apostlar.  Än så länge, men den närmaste jämförelse jag kan komma på är Adolf Hitler. I hemmen, i dagis, i skolan, på universiteten indoktrineras det uppväxande släktet i den enda sanna läran och den kommunistiska diktatorn  ges  gudalika egenskaper. Alla kontrollerar alla i Nordkorea, angiveri ger fördelar  och ingen törs knysta något kritiskt om regimen. Angivarna lär vara flerfaldigt fler än i Östtyskland och finns i alla hyreshus. Straffen för kritik mot regimen är avrättning eller inspärrning i läger av Gulagtyp. Den religiösa arvsynden finns också lagreglerad. Den som åker dit för flyktförsök eller kritik mot kommunismen och partiordföranden får förutom liv och hälsa uppleva att straffet även gäller familjen i tre generationer. Familjen hamnar i underklassen i Nordkorea, ja ni läste rätt, Nordkorea är ett klassamhälle.

En skakande skildring av förhållandena görs av journalisten Barbara Demick i hennes prisbelönta bok ”Vardagsliv i Nordkorea”. Jag citerar nedan några stycken ur hennes bok ordagrant och det hela utspelar sig vid en jättestaty när Kim Il Sung dött. Alla skulle minst en gång per dag besöka statyn och sörja högljutt.

”De som stod i kö hoppade upp och ned, slog sig själva i huvudet, föll ihop i teatrala svimningar, rev sönder sina kläder och slog med knytnävarna i luften i fruktlös vrede.  Männen  grät lika mycket som kvinnorna. Sorgeutlevelsen blev till en tävling. Vem kunde gråta högst? Vem var mest förtvivlad? De sörjande drevs på av tv-nyheterna, som timme efter timme sände ut bilder av gråtande människor, vuxna män som stortjöt eller dunkade huvudet mot ett träd, sjömän som dunkade sina huvuden  mot masterna på sina fartyg, piloter som grät i cockpit osv. Dessa scener blandades med åska och ösregn. Vårt land befinner sig i den djupaste sorgen i den koreanska nationens femtusenåriga historia, mässade en uppläsare i TV. I en propagandafilm påstods att Kim Il Sung skulle komma tillbaka till livet om människorna sörjde honom tillräckligt mycket.

När den store marskalken dog sänkte sig tusentals tranor från himlen för att hämta honom. Fåglarna kunde inte ta honom när de såg att nordkoreanerna grät och skrek och slog sig själva över bröstet, drog sig i håret och bultade i marken”.

Den huvudperson som intervjuas i boken behöll sin kommunistiska tro trots att en efter en av hennes anhöriga och vänner dog svältdöden och barngrupperna på dagis blev allt mindre vartefter de svalt ihjäl. Till sist blev måttet rågat och hon flydde till Sydkorea när hennes familj var borta. Det är inte alla som ger sitt liv för sektledaren Kim Jong Un vilket kan vara ett litet hopp för framtiden.

Jag  är orolig för att det ligger en del allvar bakom babyface Kim Jong Uns hotelser att anfalla Sydkorea  för att där komma över mat och prylar till sitt utblottade och svältande folk. Fast han uttrycker sig inte på det sättet, han ska ge sig på Sydkorea för att frälsa dem från kapitalismen och USA . Ett nutida korståg! Nordkorea har inte mat till sin befolkning men har världens största stående armé och kärnvapen. DET har Kim Jong Un råd med. Arma nordkoreaner!