Hjärnskakningar i idrotten

Ishockeyn torde leda hjärnskakningsligan  inom idrotten. Visst, boxning och andra slagsmålssporter ger för det mesta hjärnskakningar men antalet utövare är litet. Ishockeyn är nog världsledande som hjärnskakningssport. Mattias Weinhandl är den senaste ishockeyspelaren som får lägga av pga hjärnskakningar. Det har urartat så kapitalt att ishockeylagens läkare bör vara specialister på just hjärnskakningar. I varje omgång av SHL kan man räkna med 1-2 hjärnskakningar. På 50 omgångar blir det kanske 75 st hjärnskakningar. Och då snackar vi om EN serie. Ishockeyförbundet verkar ha noll koll eller så mörkar förbundet med vad man vet. Varje hjärnskakning ger obotliga skador och vid upprepade hjärnskakningar går det som för Mattias Weinhandl. Han hade dessutom oturen att överfallas med en klubba i ansiktet av ett tjeckiskt råskinn så han därefter spelade enögd.

Det är inte bara att enskilda ishockeyspelare som drabbas av rehabiliteringstid och får obotliga skador. Hjärnskakningar är också en bidragande orsak till demenssjukdom. Tydliga exempel på det är boxarna Ingo och Muhammad Ali. Dessa megakändisar har vi fått följa in i dimmornas värld, men ishockeyspelare glöms snabbt bort. The show must go on så de upphetsade hockeyreportrarna  gör som vår kung. De går vidare. Offren blir snabbt glömda när nästa match står för dörren. Vad bör då göras om man står inför den urspårade ishockeyn. En idé är att se till att straffen för de skyldiga motsvarar minst den avstängningstid som drabbar den hjärnskadade. Då handlar det inte om 3-5 matchers avstängning utan om månader. Ska man bättra på skydden kommer spelarna att se rent komiska ut. Axel- och armbågsskydd är fruktansvärda vapen mot huvudet så regelskärpningar är ett måste. Finns det flera förslag?

På 1950-talet spelade man barhuvade och sällan hörde man talas om hjärnskakningar. Nu börjar sponsorer dra åt sig örona inför den ökade produktionen av dementa.