Regionfrågan och desperata politiker

Vi väljer vart 4:e år politiker i kommunfullmäktige, landsting och riksdag och förväntar oss (vanligen) att politikerna, såsom mer insatta i krångliga frågeställningar och avvägningar, fattar alla de tusentals beslut som måsta fattas. Demokratin har på senare tid pyntats upp med möjligheter till folkomröstningar i alla möjliga och omöjliga frågor vilket kan vara bra i en del fall och direkt dåligt i andra. Jag vill här nämna högertrafikomröstningen på 1960-talet då man fick tacka gudarna att riksdagen struntade i den massiva majoritet som ville fortsätta  på vänster sida. Var det socialismen som påverkade? Bland kommunala omröstningar finns en del att fundera över. Folkomröstningarna om förvaring av atomsoporna i Storuman, Vojmåns överledning i Vilhelmina och en vindkraftspark i Sorsele lämnar en efterbörd av fiendskap mellan människor.  I Vilhelmina gick kommunen miste om enorma summor från Vattenfall som kunde gjort skillnad för kommunen som historiskt sett haft stor arbetslöshet. I Sorsele gick de förtroendevalda emot folkomröstningsresultatet av omtanke om kommunens sysselsättningsmöjligheter.

Regionfrågan  har idag blivit en folkomröstningsfråga och politikerna tappar fattningen. Opinionsmätningarna stressar våra 8 riksdagspartier att agera med det våta fingret i luften och regionbygget rasar samman som ett korthus. En efter en börjar politikerna darra i knävecken och ”tänker om”. Moderaterna i Västerbotten hittar t o m på att ordna opinionsmöten mot en större region. De kommer med det häpnadsväckande påståendet att de av moderaterna organiserade mötena är opolitiska!

Regionfrågan är en komplicerad fråga och inte alls lämpad för folkomröstningar. Politikerna har förstått att frågan om regionindelningen bör avgöras i god tid före ett val så att den inte blir en dominerande fråga i valrörelsen. Nu har frågan förhalats så att vi är nu där, tiden till nästa val är för kort. Debatten i medierna har i stort sett handlat om ett fåtal saker. Sjukvårdens organisation, avståndet till politiker och regionhuvudstad. Nästan helt frånvarande i debatten är frågan om en regions tyngd när frågor om stora infrastruktursatsningar avgörs i regering och riksdag och i EU. Här är det solklart så att ensam är inte stark. Och hur många RESER till politikerna för att snacka allvar om det man har på hjärtat. Telefonen uppfanns för mer än ett sekel sedan och idag kommunicerar vi medelst Internet. Alla är nåbara utan att man ens behöver lämna sin bostad! Det där påstådda avståndet till politikerna är ett hittepåproblem! Nuvarande länsindelning är ett problem som måste lösas. Vem ska lösa problemet om inte våra valda politiker klarar av det? Putin?

Motstånd mot förändringar är stark och förmodligen starkare i glesbygd än i större befolkningscentra. Hur skulle en folkomröstningsfråga formuleras om vilka län som ska ingå i en större region? Bara här har vi en totalt omöjlig situation som inte ens skulle kunna lösas om hela Sveriges befolkning samlades på ett jättetorg. Kalabaliken i Bender med 8 miljoner deltagare! Enligt vårt styrelseskick skall regionutformningen beslutas av Riksdagen och inte genom någon kalabalik bland länens befolkningar. Då krävs det också att politikerna som ska avgöra frågan inte springer och gömmer sig under närmaste sten! Där finns nu omfamnande varandra moderater, liberaler, centerpartister, kristdemokrater och sverigedemokrater.