Det fosterländska kriget

 

I Sovjetunionen- Ryssland kallas andra världskriget för ”Det stora fosterländska kriget”.  En beskrivning som omhuldats av kommunistpartier i väst och öst är att Sovjetunionen i stort sett ensam vann världskriget och beviset sägs då vara antalet dödade soldater.  Redovisas i följande tabell.

Stupade            Antal tjänstgörande

Tyskland           5,4 milj               18,7 milj

Japan                 2,3 milj               9,4 milj

Sovjet                8,7 milj               34,5 milj

USA                    0,43 milj            18,9 milj

Britterna           0,58 milj            11,1 milj

Frankrike          0,26 milj            —-

Bland de tyska stupade finns  ca 1 milj som dog i fångenskap i främst Sovjetunionen.

Av siffrorna kan man utläsa att 30 % av alla inkallade i Sovjetunionen dog under kriget. Många dog i tysk fångenskap och många dog efter befrielsen i fångenskap i sitt eget fosterland Sovjetunionen eftersom de tillfångatagna ansågs fega och kunde ha påverkats negativt av västerländsk demokrati. Av USA:s inkallade militärer dog 2,3 % i kriget mot axelmakterna Nazityskland, Japan och Italien.

USA drog det tyngsta lasset i kriget mot Japan som pågick till hösten 1945. USA förde alltså krig mot alla tre axelmakterna vilket ofta glöms bort när Stalin ska hyllas.

Studerar man hur t ex Sovjet och USA förde krig kan man enkelt se att diktaturen Sovjet förde krig utan avseende på förluster i människoliv. Frontalanfall mot befäst fiende i våg efter våg och med politiska kommissarier i bakgrunden som sköt alla som sprang bakåt i kulregnet. Det demokratiska USA hade hela tiden att beakta opinionen hemmavid som påverkades av krigskorrespondenterna. USA prioriterade alltså egna människoliv och slösade i stället med materiella resurser. I det Finska vinterkriget förlorade Finland ca 22 000 döda  och Sovjetunionen  ca 200 000 döda vilket åskådliggör vad jag menar. Överfallet på Finland skedde enligt det hemliga protokollet i pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland 1939-41 som gav Sovjetunionen rätt att införliva Finland, Estland, Lettland, Litauen och östra Polen i det kommunistiska skräckväldet. Finland satte stopp för Stalins planer med i hela världen beundrad vilja och hjältemod men Finland fick avstå en rejäl bit av sitt territorium till Sovjet. För Baltstaterna och Polen gick det mycket, mycket illa. Etnisk rensning, deportationer, avrättningar och förlorad frihet.

Efter andra världskrigets slut fortsatte uppdelningen i intressesfärer och en stor del av Europa ockuperades av Sovjetunionen , det s k Östeuropa. Baltstaterna blev Sovjetrepubliker och Polen en bland andra lydstater under Kreml. Efter 45 års förtryck skedde befrielsen 1989-91 som ett av 1900-talets stora underverk. Kommunismen som politisk idé kollapsade.

Nya böcker beskriver vad som hände i Europa som resultat  av pakten mellan Stalin och Hitler 1939 – 41. Nazismens illdåd i Polen och i erövrade delar av Sovjetunionen känner vi väl till men en del av kommunismens illdåd har varit relativt okända för mig.  Förutom Katynmassakern där 22 000 militära chefer och intellektuella polacker avrättades begick Sovjet skändligheter överallt där de drog fram. Etnisk rensning med inriktning på de erövrade ländernas eliter och bönder  pågick även i Baltstaterna 1939-41 och efter Sovjets andra inmarsch 1944 och framåt. Endera nackskott eller deportation till Gulag vilket för flertalet var detsamma som en dödsdom. Många svaga, t ex barn, dog under fruktansvärda förhållanden i boskapsvagnar på färden till Sibirien.

Nazisternas illdåd mot judarna och andra folk som de betraktade som ”untermenschen” ska inte förringas men i antalet mördade och deporterade människor i ockuperade områden är Sovjetunionen Nazitysklands jämlike.  Några år före pakten med Hitler orsakade Sovjetryssland 1932 – 33 hungerkatastrofen i främst Ukraina då uppskattningsvis 7 miljoner människor svalt till döds, flertalet barn! Ska vi kalla det  för ”Den stora fosterländska svälten”?

Anne Applebaum har skrivit intressanta böcker om förhållandena i Sovjetunionen. En annan intressant författare är historikern Roger Moorhouse som i boken ”Djävulens Allians” skriver om pakten mellan Stalin och Hitler 1939 – 1941 med särskild inriktning på den hemliga delen som innehåller dödsdomarna  mot Polen, Finland och Baltstaterna mm. Mycket intressant är beteendet i de västerländska staternas kommunistpartier inför de snabba omkastningarna i Kremls ”linje” de aktuella åren.Man vet inte om man ska skratta eller gråta!

 

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

6 kommentarer

  1. Allan

    Om du läser Guido Knopps bok Krigsfångarna så kanske du får en annan bild av Sovjet och det ryska folket. Till skillnad från Tyskland så tog ryssarna hand om de tyska krigsfångarna. Ofta fick de bättre mat än ryssarna själva. Visserligen kom få tyska fångar tillbaka till sitt hemland men att påstå att det utfördes systematiska mord är att gå för långt. Än mer intressant är att titta på förlustsiffrorna när det gäller civilbefolkningen. Det går inte att förbise att det ryska folket led fruktansvärt och att deras lidande har i hög grad bidragit till att vi i dag inte bär nazikors.

  2. Johan

    Ytterst svamlig text. Vad du ”glömmer bort” är att Sovjetunionen var det land som förutom alla soldater även förlorade miljontals civila. I princip alla ryska/fd sovjetiska familjer har en eller flera nära anhöriga som dog. Och hade de förlorat hade det med stor sannolikhet lett till en massiv etnisk rensning eftersom slaverna ansågs tillhöra en ”underlägsen ras”. De slogs med andra ord inte för Stalin, de slogs för sin existens.

    Att i det sammanhanget börja blanda bort korten med att dra upp (georgiern..) Stalins och kommunismens grymheter är enbart pinsamt och en skymf mot de personliga förluster som vanligt folk drabbades av.

    Vad beträffar diverse insatser hos de allierade så hade tyskarna aldrig mindre än 80% av sina militära resurser på östfronten. Bara det torde räcka som en indikation över vilka som drog det tunga lasset.

    En annan sak som ni politiska ”historiker” alltid glömmer bort är det som hos tjeckerna kallas för ”Münchenförräderiet”. Dvs överenskommelsen 1938 mellan Hitler, Storbritannien, Frankrike och Polen om att ge frikort till tysk ockupation av Tjeckoslovakien. Även Polen tog en liten munsbit f.ö. Sovjetunionen ville gemensamt med Frankrike och Storbritannien sätta stopp för detta men det förslaget föll för döva öron.

    Detta är alltså upprinnelsen till det icke-angreppsavtal som träffades mellan Stalin och Hitler 1939. Sovjet hade inga kvar att stödja sig emot. Precis som Finland 1941 f.ö. Historia handlar oftast om en rad omständigheter. Du kan ju ta en funderare f.ö. varför Storbritannien och Frankrike inte även förklarade krig mot USSR 1939, om de nu var så medskyldiga till att ha startat andra världskriget (som ni politiska historiker alltid hävdar).

    Totalt förlorade Sovjetunionen omkring 27 miljoner människor i andra världskriget. Folk med vanligt sunt förnuft och en smula EQ räknar snabbt ut att det rör sig om ett nationellt och mänskligt trauma.

    Att göra politik av detta är inget annat än en oförskämdhet och brist på vett och etikett.

    PS. I Norge häromåret hyllade norske kungen Röda Armen för befrielsen av Nordnorge. Men han är väl kommunist förstås..

    • Håkan Rombe (inläggsförfattare)

      Man kan försöka sig på en tio-i -topplista när det gäller förluster och många har synpunkter på sådant. Något som ofta glöms bort ar att USA förde ett tvåfrontskrig mot Nazi-europa och axelmakten Japan i Stilla Havet. När fred firades i Europa offrade USA tiotusentals soldater under sommaren 1945. Sovjetunionen passade efter freden i Europa på att förslava staterna i den östra delen av Europa inklusive de Baltiska staterna. De bestialiska avrättningarna av 22 000 intellektuella polacker i Katyn var på direkt order av Stalin. Så här kan man fortsätta i all oändlighet.
      Det måste finnas någon orsak till att de östeuropeiska länderna kastade sig i armarna på Nato och EU efter kommunismens totala kollaps 1989-1991. Bäst att ställa frågan ”varför” till människorna som upplevde det s k ”paradiset. Eller läsa böcker och vittnesskildringar av dem som var med.

      • Johan

        Ja jag påpekade redan inledningsvis att din text var svamlig och det var dessutom du som började med en översikt på förluster.

        Någon konkret invändning emot att röda armen drog det tunga lasset när det gäller segern över nazityskland har du heller inte redovisat så man får väl tolka tystnaden som ett medgivande.

        Att USA förde tvåfrontskrig är väl inte heller en nyhet som stoppar pressarna. De höll sig dessutom undan så länge de kunde ända till Pearl Harbor och Hitlers krigsförklaring var ett faktum.

        Det här uttjatade ”Stalinkortet” är inte heller så spännande längre. Finns det folk som tycker Drugashviili (som han hette innan) var en hyvens kille?

        Uppdelningen av Europa som du nämner är däremot spännande. Den avgjordes i Jalta och skedde dessutom med de fina västliga demokratiernas goda minne och stöd. Men det passar inte din världsbild så den delen väljer du att blunda för. Att polska ”303 squadrons” RAF piloter inte fick vara med i segerparaden i London 1946 är säkert också en oväsentlig detalj som lätt kan glömmas bort i hanteringen.

        Fast för att komma tillbaka till huvudpoängen så är segern över nazityskland till stor del grundad på ryskt och sovjetiskt blod.

        Och vi som inte har politiska skygglappar kan faktiskt se och erkänna det. Säkerligen även norske kungen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>