Att vara chef

Jag hade en gång en chef i offentliga sektorn som hade väldig beslutsångest. Man fick vänta, vänta  på beslut..…. Vid ett besök på hens kontor kom vi att diskutera ledarskap. Hen hade en metod att klara sin arbetsdag sa hen varvid hen pekade på inkorgen där det var en rejäl trave. Om ärendena får ligga till sig, sa hen, kommer några att bli inaktuella och kan slängas och då sparade hen arbetstid. Ärendehögen avbetades automatiskt underifrån som av en osynlig hand. ”The invisible hand” som en tänkare skrev om marknadsekonomins funktionssätt. (Obs! Den tanken tillämpas inte på cancerköerna i Västerbotten, köerna avvecklar sig själva underifrån, folk dör!)

Lantmäteriet, en av våra basala och mycket viktiga samhällsfunktioner, har tydligen så bristande resurser att avstyckning, fastighetsbildning mm tar enorm och samhällsskadlig tid. Ansökan om avstyckning och fastighetsbildning har inte åtgärdats på snart ett år och vad värre är inget meddelande om när förrättningen kan ske. Största möjliga tystnad. Man läser i media att det finns för många bromsar i systemet när bostadsbristen diskuteras. Det gäller krångliga regler och väntetider för byggnadslov mm. Jag undrar om inte Lantmäteriets väntetider bidrar till detta.

Men det är väl som med försvaret, polisresurser, tullresurser, fängelseplatser etc. En stats basala uppgifter åsidosätts och val vinnes på fler lediga veckor och diverse bidrag till allt och alla. Är det så det fungerar?? Vad gör våra riksdagsmän åt situationen?

Tvingas fler myndighetspersoner och chefer i offentliga sektorn göra som min f d chef? Strunta i ärenden tills de blir inaktuella av alla möjliga orsaker t ex intagning på äldreboende eller DÖDEN!