Råkade häromdagen se en TV-dokumentär om exdrottningen av Persien (Iran)  Farah Diba gjord av en annan Iran-flykting Nahid Persson. Nahid Persson deltog som 17-årig kommunistisk revolutionär i fördrivningen av Shahen Reza och hans drottning Farah Diba. Sedan blev Nahid själv fördriven av den islamska revolutionen. I båda revolutionerna var det livsfarligt att vara aktivist på fel sida. Nahids yngre bror blev t ex avrättad av Shah-regimens hemliga polis Savak. Frågan är vad som blivit bättre med en kommunistisk diktatur. Det enda jag kan komma på är ett jämlikare samhälle för kvinnor än det skäggiga mullasamhälle som nu styr, stenar, avrättar och håller på. Vi har tyvärr många exempel på revolutioner där en diktatur ersatts av en annan och ibland värre diktatur.

TV-filmen "Drottningen och jag" var betydligt intressantare än vad jag först trodde när jag läste TV-tablån. Filmaren och den filmade var ju bittra fiender före 1979 men allt efter som filmen fortskrider sammanflätas deras gemensamma öde att vara fördriven från sitt hemland. För alltid? Filmen är bitvis gripande, som när de står vid Farah Dibas dotters grav och Nahid också tänker på sin avrättade lillebror.

Var kommer lilla jag in i sammanhanget? Jag minns inte om det var 1960 när jag gick kadettskolan i Stockholm eller om det var 1965-65 när jag gick Krigsskolan Karlberg därstädes. I alla fall skulle vi en dag stå på parad någonstans efter Stockholms gator inför ett statsbesök. Det var fråga om Persiens kung och drottning och i kortegen åkte tror jag även vår svenske kung och drottning. Mina kamrater visste om mitt redan då utvecklade demokratiska och republikanska sinnelag och retade mig med frågor om jag skulle ordervägra och om jag skulle stå i reglementsenlig givakt inför all monarkistisk grannlåt. Eftersom jag inte är dum i huvet lydde jag naturligtvis order. Monarkin hade knappast störtats för att jag sabbat min egen yrkeskarriär.  Farah Diba ansågs vara en skönhet och gav namnet åt en frisyr "Farah Diba-frisyren" som upprätthölls genom massor med hårspray som stack i ögonen på den närgångne. På danstillställningar hamnade ju hårburret mitt framför den ofta längre kavaljerens näsa. Frågan var om vi skulle vara reglementsenliga och stirra rakt fram i givakt eller om det var tillåtet att följa kortegen med ögonen om huvudet i övrigt hölls i reglementsenlig givakt. Alla insåg att det skulle vara svårt att avslöja någons felsteg härvidlag.  Jag minns inte säkert men nog tror jag att jag fuskade lite. Det hela var över på några sekunder när kortegen svischade förbi. Ett antiklimax som kanske ändå var väntat. Vi visste hur det brukar gå till.

När jag bläddrar lite på hemsidorna ser jag att det pågår en namninsamling för att Farah Diba ska inbjudas till Daniels och Viktorias ( ja ni förstår säkert vilka de är) bröllopp. En obra idé tycker jag. Det blir lite av en inblandning i Irans inre angelägenheter på fel sätt. Fortfarande drömmer många monarkidyrkare att Farah Dibas son Surys Reza född okt 1960 ska bli Irans näste shah och dessa människor arbetar hårt för att kronprinsen ska lanseras offentligt så mycket som möjligt.  Det bör verkligen diskuteras om "vi" med att verka för monarkins återinförande i Iran därmed hjälper det iranska folket. Är inte det landet tillräckligt plågat av diverse hedenhösa och obsoleta statsskicksmodeller?  "Vi"  för resten, ska "vi" lägga oss i Viktorias och Daniels bröllopp? Har "vi" lagfart på dessa stackares privatliv? Är de offentlig egendom?