Ola Nordebo skriver i dagens VK något mycket tänkvärt om begreppet landsbygd och landsbygdspolitik, nämligen att det inte finns något enhetligt som kan kallas för landsbygd. Landsbygd kan vara jordbruksbygd ett par mil utanför Stockholm eller Göteborg eller byar på pendlingsavstånd utanför Umeå eller byar utanför Åsele, Storuman och Tärnaby. På landsbygden utanför Stockholm och Umeå får man slanta upp 3 – 4 miljoner för en normal villa. I Storuman tätort ligger priserna runt 300 000 kr, i byar i kring Storuman, Åsele etc får man en villa för 150 000 kr.

Anledningarna till detta är naturligtvis en åldrande befolkning som till slut dör vad jag förstår. Brist på jobb, brist på diversifierad arbetsmarknad med följande utflyttning. Utflyttningen beror dock inte bara på brist på jobb. Urbaniseringen är en global trend som ännu inte tycks avta. Folk, i synnerhet ungdomarna,  flyttar till större centra för att möjligheterna till utveckling och karriär är så mycket större där. Kulturutbudet i alla former är också i särklass störst i större centra. Uttrycket som myntats i våra glesbygder ”hä som hänn hä hänn hänna” är kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Men det händer mer än man tror bl a med hjälp av Internet!

Läste en bok (forskningsrapport) i slutet av 1970-talet med titeln ”Balanserad uttunning”. Nej, boken handlar inte om håret på mitt huvud! Som alla förstår handlar boken om folkminskningen i glesbygdslän och -kommuner. Bokens budskap är att gilla läget men se till att glesbygderna genom bl a kommunala skatteutjämningsbidrag kan upprätthålla rättvis omsorg och vård och likvärdiga skolor. Vi får acceptera att urbaniseringen är obeveklig inom överblickbar framtid. Att stoppa den är som att försöka tömma Atlanten med sked. Och hur ska vi kunna stoppa folk från att flytta? Elektronisk fotboja?

Jag tycker inte det är en bra idé för oss som fortfarande bor kvar att gå omkring och lida. Vad jag kan se är det inte heller många som går omkring och ser lidande ut. Flytta ut statliga myndigheter kan väl fungera om flyttningen sker till större centra där det går att rekrytera kvalificerade medarbetare men vi i  glesbygd ska inte hoppas på sådant. Det är redan nu jättesvårigheter att få kvalificerade sökande till jobb i  Lapplands mindre kommuner. Tidigare hade vi en slogan i Norrland ”Vi flytt int!” Nu tycks den slogan finnas i Stockholm, Uppsala, Umeå och liknande stora centra. Väldigt få i yrkesverksam ålder vill flytta hit, gäller även tidigare utflyttade. Det är först efter pensionering som tidigare utflyttade kan tänka sig att flytta tillbaka, men det är inte många. De har redan barn och barnbarn där de bor och vill inte släppa kontakten med dem.

Det är bättre enligt min mening att se till att skatteutjämningsbidraget höjs till en nivå som garanterar rättvis skola och omsorg i hela landet än att sprätta ut diverse myndigheter till småorter som inte klarar rekryteringen. Sveriges tillväxt baseras till stor del på de kvalificerade och välbetalda jobb som uppstår i storstadsregionerna. Det är också dessa regioner som står för de skatteutjämningsbidrag som vi använder till vård, skola och omsorg i våra glesbygdskommuner. Pengarna bör allokeras till de investeringar som ger högst avkastning och våra myndigheter måste vara rationella och effektiva.  Det tjänar vi alla på i slutändan.