Stoppa befolkningsminskningen! Hela Sverige ska leva. Rädda byskolorna. Det är några av de utrop som ständigt återkommer när befolkningssiffror publiceras eller skolnedläggning hotar. Under 1950-60-talen mer eller mindre tvingades arbetsföra att flytta till jobben söderut. I dag har vi en annan situation. Arbetsföra människor flyttar helt frivilligt till större expansiva städer. För Västerbottens del till  Umeå och kanske vidare till Stockholm och andra större städer söderut. ”Vi flytt int” hörs numera sällan i glesbygd.

Det finns ett generellt bekymmer för glesbygdskommuner och det är kompetensförsörjning. Det blir allt svårare att rekrytera till kvalificerade befattningar i både kommun och näringsliv. Inte minst ordna jobb till medföljande make/maka spelar roll. Inom äldreomsorg finns stora rekryteringsproblem på undersköterskesidan. Flyktingarna kan vara en del av lösningen men även flyktingar föredrar större städer. Varför skulle de vara annorlunda?

I internetåldern blir avlägsna platser alltmer hemmaplan. Kulturlivet, universitet och högskolor, utvecklingsmöjligheterna i större städer lockar den moderna människan och inflyttning till stora befolkningscentra är trend i hela världen och inget unikt för Sverige. Frågan är då om denna utveckling kan stoppas och om den överhuvudtaget ska stoppas. Det är bara att fundera över med vilka medel utvecklingen ska stoppas. Tvångsförflyttning av människor? Statlig lön för att vara kvar i glesbygd och t ex syssla med jakt och fiske och snöskottning? Ska Sverige klara sig i den globala konkurrensen är det nog synnerligen galet att med sådana medel behålla befolkningen intakt på varje kvadratkilometer av Sveriges yta. Vårt välstånd grundar sig på att vi har ett framgångsrikt näringsliv som kan dra till sig välutbildat folk. Detta näringsliv finns oftast i större befolkningscentra. Jag har på ålderns höst träffat många norrlänningar söderut som är ”mitt i livet” och frågat om de inte har lust att flytta tillbaka till hembygden. Nästan samtliga har svarat ungefär så här, ”aldrig i livet”! Som pensionär möjligen, men bara möjligen. Trots att de kan sälja villan i storstad och  köpa upp tiotalet villor i tätorter i  Norrlands inland.

Nedläggning av byskolor är ett annat kapitel. I glesbygdernas byar har barnantalet minskat kontinuerligt sedan 1950-talet. I min hemby var vi 13 elever i min klass. Nu finns det väl knappt 13 elever förskoleklass  upp till och med åk 6. Skolan är också följdriktigt nedlagd. Det finns ett antal problem med små grundskolor förskoleklass – åk 6 i byar.

1. Pedagogiska och verksamhetsmässiga. Eleverna ska lära sig samarbeta med sina klasskamrater och det blir ju svårt om man ingen klasskamrat har eller om klasskamraten råkar vara skolans värsting. Det är också svårt att förse skolan med de lärarkompetenser som behövs i udda ämnen.

2. Lärarrekryteringen blir allt svårare. Utbildade lärare söker sig främst till skolor i tätorter och städer.

3. Det är dyrt att driva små byskolor. Bl a lärartätheten blir stor.

Det enda som skulle kunna rädda nedläggningshotade skolor är massiv invandring av familjer med barn. Räddningen blir dock kortvarig eftersom barnen vandrar uppåt i åldrarna och plötsligt fattas elevunderlag ändå. Genomsnittliga antalet barn per kvinna i Sverige är nu under 2. För att hålla en skola på säg 40 elever med barn i skolåldern kontinuerligt är det enkel matematik att räkna ut hur många fertila par som varaktigt måste befolka byn ifråga. Här kan man tala om massinvandring!  Och med vad ska alla dessa föräldrar jobba?

Jag säger bara: Mission impossible! Önskedrömmar!

Min slutsats är att utvecklingen inte går att stoppa. Möjligen försena till stora kostnader för samhället, d v s oss alla. Vi kanske ska koncentrera oss på att göra det attraktivt att bo i glesbygd vi som bor i glesbygd. Det kan berika våra egna liv i högre grad än att sitta och klaga över att staten medvetet skulle syssla med att plåga och utarma oss. Glesbygdskommunerna kommer att behöva mera skatteutjämningsbidrag i framtiden för att kunna hålla en anständig kommunal service. Där har våra politiker en utmaning.

Mitt perspektiv för denna blogg är byar i södra Lappland. Inte byar 10 km utanför större städer som Umeå.