En del marginaliserade människor anklagar ofta media för att vara vänster. Är det fråga om Aftonbladet kan man förstå det men då går man ofta i fällan att inte skilja mellan opinionsbildande artiklar och allt det övriga. Allt det övriga dominerar textmängden.  Vilka som är opinionsbildande anges tydligt och detta praktiseras i alla större tidningar. Vid urvalet av vad som ska refereras kan också i begränsad omfattning ske en snedfördelning. Vissa tidningar är klockrent vridna åt visst politiskt håll, t ex tidskriften Proletären. Hur man orienterar sig i pressen lär man väl ut i skolorna! Vi har Pressens Opinionsnämnd som behandlar klagomål och drar media inför skampålen vilket är bra. I Ryssland drar man inför skampålen alla journalister som dristar sig till att säga negativa saker om den förda politiken och Putin himself.

Public Service är också utsatt för attack trots att opinionsmätningar visar på stort förtroende. De som helt saknar förtroende hör väl till den kategori som tycker att allt som inte bekräftar den egna världsbilden är extrem vänster. Det KAN väl vara problematiskt om det är stor slagsida för politisk hemvist ut på den ena eller andra ytterkanten men det hör väl till chefredaktörernas jobb att hålla koll på vad som skrivs och publiceras. Journalister som är starkt troende vänstermänniskor kan ibland ha svårt för att tåla stark kritik av vänsterhjältar som Lenin, Stalin, Mao och kanske Jan Myrdal och kan refusera text som inte är särskilt högaktningsfull mot dessa.

Jag bodde i Norrbotten på 1970-80-talen och upplevde en viss slagsida åt vänster på radio och TV-Norrbotten. När det var inslag om t ex marknaden för järnmalm i Kiruna stod reportern framför LKAB:s huvudbyggnad och intervjuade den fackliga ordföranden. Sådant hände ofta! När TV-Norrbotten gjorde ett reportage om Arvidsjaur besöktes träföretaget LTI med över 200 anställda. Hela armadan av bilar ställdes utanför grindarna och TV-intervjuerna gjordes också där. Kommunalrådet pekade på företaget och berättade och berättade. Ingen hade kommit på tanken att frågor borde ha ställts till företagsledningen som helt överraskad stod och betraktade spektaklet från sitt kontorsfönster! Som tur var fanns det privat press i Norrbotten med lokalredaktioner i alla kommuncentra.

Ett annat helrött ställe var SVT2. Det påstods att två tredjedelar röstade på VPK. När TV uppdelades i SVT1 och SVT2 blev det väl som järnpulver på en magnet, nästan alla VPK hamnade på ena polen och resten på den andra. STASI i Östtyskland var på den tiden mycket intresserat av svenska media och svenskt skolväsende har forskning visat. T o m kyrkan var infekterad av STASI-informanter.

Statens Kulturråd var också dominerad av extremvänster (bokstavsvänster) på den tiden. Det var ren strategi att bemanna dylika offentliga tjänster vilket berättades helt öppet för mig på en sen och kanske blöt fest. Men det är en annan historia.

Numera är detta till största delen historia. Problemet idag är det stora och varierande informationsutbudet som många har svårt att orientera sig i på grund av bristande förmåga och kanske vilja. Vill man kan man hitta information som styrker vilka vanföreställningar som helst. Har skolan förmåga att öka förmågan att kritiskt värdera information? Förr i tiden, den gamla goda, deltog massor av människor i studiecirklar av olika slag på kvällarna och lärde sig mycket om samtiden och människorna upplevde social gemenskap. Vad gör man nu? Sitter hemma som jag och levererar åsikter på bloggen eller som en del andra tyvärr gör, sitter hemma och sprider hat och nedsättande kommentarer på  Facebook om en 16-årig tjej som varnar för en annalkande klimatkatastrof och som är idol för skolungdomar över hela den demokratiska världen.