Detta uttryck använde Olof Palme om världens diktatorer. Jag tycker att begreppet passar bättre in på dem som är diktatorernas rövslickare. Som i alla sammanhang ropar på "den starke mannen" med baktanken att själv bli gynnad. I sitt land, i sitt landsting eller sin kommun. I går hörde jag på bilradion direktrapporter från Kairo hur Mubaraks anhängare anföll fredliga demonstranter med stenblock som kastades ned från tak, med påkar och allehanda tillhyggen. Man ansåg sig ha skäl att tro att överfallen var organiserade och avlönade av Mubaraks regim. Lastbilskaravaner med beväpnade ligister kördes in mot torget. Det var länge sedan jag kände ett sådant raseri, det liknar ju rena SA för 75-80 år sedan i Tyskland. I dag använder Mubaraks anhängare skjutvapen mot demonstranterna som till stor del tycks bestå av välutbildade ungdomar som saknar de framtidsmöjligheter vi anser självklara.

De flesta västländer, inklusive Sverige, har tassat försiktigt runt arabvärldens diktaturer för att ej äventyra tillgången till olja. Vi i Sverige har väl också haft lätt att acceptera arabiska kungar, emirer, prinsar och prinsessor etc tack vare vårt eget föråldrade och odemokratiska styrelseskick med eget kungahus med tillbehör. Nyss var vi ju där med glittret och larvet som fyllde tjogvis med sidor i Hänt i veckan och Damernas Värld. 

Stabilitet har varit honnörsordet. Med politisk stabilitet gynnas affärerna för Sverige och andra länder. När det nu händer som förr eller senare måste hända, att folket tröttnar på diktatur och ofrihet, blir alla tagna på sängen. Precis som 1990 när östeuropa kastade av sig det kommunistiska oket. EU och USA måste agera tuffare för att rädda demokratirörelsen i Tunisien, Egypten m fl länder från barbariska övergrepp från diktatorernas välbetalda polisstyrkor.