Änka – 11 månader

 Idag är det 11 månader sedan det värsta hände mig – min make dog rätt oväntat.

Många har frågat hur man handskas med död och sorg. Man handskas inte med det alls utan man överlever. Så enkelt är det. Man överlever. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet, räknar inte med att jag kommer att vara med för alltid. Just därför försöker jag leva livet fullt ut.
 
Det måste få göra ont att mista någon – den man älskar rycks bort för fort. Det får göra ont – rejält ont för det överspeglar eller mer kompenserar all lycka, allt det roliga man haft tillsammans. Jag vill liksom inte hoppa över det bara för att det gör ont –no way.
Men visst känns det när man fortfarande tar fram två kaffekoppar till morgonkaffet och man inser att det bara behövs en! Det svider och man påminns – brutalt. Det finns alltid med en men smärttopparna slipas mer och mer av. 
 
Livet är en gåva som kan tas ifrån en alldeles för fort. När något jävlas för mig tänker jag att det alltid finns en sak som är värre – att inte få vara med längre i livet. Jag är inte rädd för att dö men jag vill inte utsätta andra för den sorg som jag själv upplevt.
 
Sedan så hände det bara. Det bara hände, jag hade garden nere och det slog till som ett blixtnedslag. Det mest oväntade och underbara hände.
 
När jag minst anade det så träffade jag en annan människa, en man med vackra värderingar, enormt stor medmänsklighet, empati, värme och omtanke. En människa med vacker själ och öppet sinne, kravlös, ärlig och varm.

En människa som accepterar att jag fortfarande sörjer, som inte är rädd för att se sorgen plötsligt slå upp i mina ögon och tårfyllas utan minsta anledning.  En som bara låter mig vara, som inte backar utan bara håller om tills det sakta fejdar bort, som både förstår och accepterar att det sker.
 
Tänk att jag fick den stora förmånen att först träffa min man och nu den här mannen - dubbel vinst i livet.
 
En man som förgyller min tillvaro, som ger mer mening till mitt liv och som får mig att skratta tills jag tappar andan. Som i nästa sekund tar tillbaka allvaret och är öppen för alla sorters funderingar och diskussioner på alla plan. Det som jag aldrig trodde skulle hända, som inte ens jag kunde fantisera om och en ny värld öppnar sig. Jag är så oändligt tacksam över livets alla vändningar och önskar att alla skulle få uppleva detta.

En ny värld med människor, barn, platser och samtalsämnen men jag glömmer inte bort allt stöd som jag fått.
 
En helt ny värld som passar mig som ska börja lära mig leva ett helt nytt liv.
 
Och vad andra tycker om det – det bryr mig inte.
Jag är bara så tacksam för livet.

22 kommentarer

  1. Carina

    Jag tycker mycket om dina tankar och unnar dig allt gott.
    Tar även tillvara din livsfilosofi som jag tycker sprider styrka.
    Jag blir helt enkelt glad !

  2. Monika

    Många som förlorat sin partner/livskamrat går runt i en gråskala år ut och år in. De säger att livet blivit meningslöst och att det inte är värt någonting längre. Jag tror att det handlar om rädsla, att inte våga ta in nya människor i livet. Går man runt med ”garden uppe” hela tiden inträffar inget positivt. Det innebär inte att man ska radera ut tiden som varit men man får lära sig att leva ett nytt, annorlunda liv och försöka hitta glädjen igen. Vi har bara en chans här på jordytan och då ska vi väl ändå försöka insupa av det goda, delge varandra, göra gott och ta vara på tiden!

  3. Birgitta Jonsson

    Härligt Lisbeth.
    Jag är så glad för din skull och för att du har funnit en man som ger dig sån lycka, styrka och trygghet.
    Minnena från det liv som du hade tillsammans med din förre man kan ingen ta ifrån dig, eller oss som var hans vänner. Men han finns inte längre och det kan ingen ändra på.
    Lev livet fullt ut medan vi lever, sen är det för sent.
    KRAM på dig!

  4. Maria Lundmark Hällsten

    Härligt att höra att du träffat en ny man att dela glädje och sorg med, det vore alla väl förunnat men tyvärr så är det inte alla som gör det, dom kanske inte vågar eller orkar. Önskar dig all lycka och hoppas ni får det bra tillsammans. //Kram Maria

  5. Karin Johansson

    Extra roligt att läsa din blogg idag.När man får läsa att du mött en ny man det är dig väl unnat. Kramar från Karin och Bosse

  6. Helena Nilsson Springare

    Det känns som att det var alldeles nyss. Tiden går så fort. Det låter i alla fall härligt att du har så mycket att glädjas åt, det är du verkligen värd Lisbet! Och vad andra tycker om ditt och datt skiter vi alla i. Kramar till dig Lisbet *kramkram*

  7. Berith

    så roligt att du hittat en själsfrände -igen!Blixten lär ju inte ska slå ner 2 gånger på samma ställe, men ibland så händer det ändå. Jag vill bara önska er all Lycka i framtiden, det är du/ni värda.

  8. Monica Eriksson

    Hej Lisbet! Jag visste inte att du blivit ensam! Det är ju en fas man går igenom när man misst sin älskade helt oväntat! Jag vet själv hur det känns. Jag misste min man 10/10 för 10 år sedan och sorgen bor fortfarande i mitt hjärta…men inte på samma sätt som de första åren. Så jag förstår vad du går igenom….Vad roligt att du träffat någon igen som kan lysa upp din tillvaro i sorgen.. Tänker o känner med dig7 Kram Monica

  9. Tina

    Glad att du träffat en ny.

    Träffar själv en man vars fru gick bort för ca 6 månader sedan. Han dolde sin sorg för mig, tills jag hittade breven han skrivit till sin familj.

    Det är tungt. Jag gråter och gråter och gråter. Ingen ska behöva stå ut med sorgen och blödande ont att älska och ha en relation men en människa som sörjer en annan.

    Det går inte att omfamna honom och hans sorg. Det är onaturligt.

    Gör inte den man du träffar bära din sorg. Det är grymt. Alldeles för grymt.

  10. Tina igen

    ”En människa som accepterar att jag fortfarande sörjer, som inte är rädd för att se sorgen plötsligt slå upp i mina ögon och tårfyllas utan minsta anledning. En som bara låter mig vara, som inte backar utan bara håller om tills det sakta fejdar bort, som både förstår och accepterar att det sker.” skrev du….

    Märkligt att du ska tycka det är normalt att någon annan ska älska dig medan du sörjer din man. Varför ska man acceptera det bara för att du änka?

    Du var ju inte klar för en ny relation. Vet inte om du inser det själv. Säkert ensam och längtandes efter kärlek men inte redo.

    Jag hade aldrig hållit om dig medan du gråter efter en annan. Man ska ha mer självrespekt för sig själv än så. Varför skulle man av alla människor välja en som gråter efter en annan?

  11. Lisbet Olofsson

    Svar till Tina igen (2012-02-05 01:25)
    Det tycker jag är väldigt normalt. Jag skulle inte ha problem med andra som har minnen som slår upp i vissa sammanhang. Jag har en otrolig förståelse för det.

    Han hade inte hellre några problem med det eftersom han visste precis hur känslan är när man mist någon. Att den slår upp vid vissa moment som är jobbiga etc. Sedan får du väl fråga honom om varför han accepterad det hela etc.

    Grejen var att det behövdes inga ord, inga förklaringar eller sönderpratande. Utan bara en stor varm kram, lite glitter i ögonen, ett stort leende så var momentet över. Så enkelt och befriande. Utan krångel eller ultimatom att man ska skärpa sig etc.

    När vet man att man är klar för en ny relation? ibland tycks ju omgivningen se ALLT mycket klarare fast de inte vet något alls. Och det är ju lätt att se tillbaka när man har facit och göra en efterhandskonstruktion som passar en bäst.

    Vi är bara MÄNNISKOR vilket jag tror många glömmer bort. Vi ska alla vara så perfekta, starka och bra.

  12. Oxå änka

    Å, kunde varit jag som skrivit! Maila mig gärna om du vill, ser att det är ett flera år gammalt inlägg men ändå ☺️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>