Julklappen från RF

Av , , Bli först att kommentera 4

propå idrott och resurser – en förälder kommer till träningen med sitt barn och är påtänd. Klubben stänger av personen och socialkontoret undrar hur föreningen kan utesluta familjen eftersom barnen blir lidande

Idrott på ungdomarnas egna villkor och enligt deras önskemål. Det kan vi väl enas om… Foto: TT

 

Idrotten fick en fin men välförtjänt julklapp när anslagen till idrotten för första gången höjs sedan 2008. Många har påtalat, debatterat och jobbat aktivt för att få en höjning och till slut kom den.

Pengar som gör att vi kan hjälpa till med mer utbildning och utveckling av föreningar och beteenden.

Vad är svaret till socialen?

Min största önskan är att jag får mer medel till att stötta och hjälpa de små föreningarna. De som har en liten verksamhet men så otroligt viktig för den lilla byn, den storslagna, vidsträckta bygden.

Det vi glömmer bort är den samhällsmotor som idrotten är och alla dessa utmaningar som egentligen inte har med själva idrotten att göra.

Där en förälder kommer till träningen med sitt barn och är rejält påtänd av något som inte är alkohol.  Föreningen stänger av personen då det går i linje med deras policy. Socialkontoret på kommunen ifrågasätter hur föreningen kan utesluta familjen eftersom barnen blir lidande. 

Åter, det där med resurser.

Med blåmärken hemifrån

Något annat som vi inte pratar om är att det befinner sig människor i vårt land som inte finns. De gömmer sig eftersom de inte får vistas i vårt land utan är utvisade. Flertalet av barnen och ungdomarna behöver en vettig fritid, att få känna sig bekräftade och känna sig levande.

Det finns föreningar som tar sig an dem, som inte frågar, dömer och ifrågasätter utan låter dem vara med i gemenskapen. Ger dem en meningsfull tillvaro fast både du och jag vet att det är helt olagligt.

Ett skrämt barn, med blåmärken på armarna som tittar sig över axeln under hela träningen ler stort när bollen går i mål. Kompisarna klappar om och barnet skiner av glädje. Tränaren ser det hela på avstånd, följer barnet med blicken och bevakar det hela. Känner oron i kroppen och funderar över om hen ska följa med barnet hem för att se till att inget händer. Frågar lite diskret omkring barnet och det visar sig att något pågår hemma inom familjens ”trygga” väggar. Tränaren överväger under en lång tid vad hen ska göra. Det gnager, hen frågar runt lite och får veta att ”många” känner till familjen och myndigheter är inblandade. Tränaren låter det vara av visshet att barnet har roligt på träningarna.

Att våga agera

Vad som känns rätt eller fel har mycket med vår egen erfarenhet av livet. Jag kan välja att döma svart/vitt, vägra andra att få tillgång till föreningen och bara se till lagar och regler. Det blir en ordentlig krock mellan egna värdringar och föreningens.

Uppfostran, erfarenhet och rättspatos styr oss och det är svårt och utmanande att ställa sig utanför det och titta på barnen eller ungdomarna.

Vet du vilken värdegrund din förening har? Eller är det bara ett papper som ligger någonstans. 

Att jobba med värdegrund, att alla medverkar till den så man andas och lever efter den. Det skapar grunden för en livskraftig, tillåtande och trygg tillvaro för våra barn och ungdomar.

Spontan organiserad idrott!

Det är en stor utmaning och svårighet, det ser och hör vi varje dag. Barn och ungdomar som ”bara vill” testa. Och ändå styr vuxna in dem i grenar, lag och träningstider.

För att få vara med i olika tävlingar. Krav, regler, ålderskullar, det begränsar.

Det bara fortsätter – VI gör skillnad, skillnad på spontanidrott och organiserad idrott oavsett hur mycket vi hör om effekten av att göra annorlunda och låta de själva forma.

Organiserad idrott med massor av spontanidéer, det vore något.

Och tänk att få slippa höra om kommuner som vidhåller att t ex en innebandyklubb måste idka organiserad innebandy till 70 procent för att få behålla sina halltider.

Det måste finnas utrymme för att lattja med annat, att våga göra annat och att byta mönster.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Plötsligt blir det grodfotboll

Av , , Bli först att kommentera 1

Det här är inte enligt mallen. Ena stunden har barnen fullt upp med att jaga fotbollen, nästa stund springer alla till diket för att kolla yngel. Men, just det är kanske idrott av i dag.

Ungdomsidrott på rätt villkor, dvs när barnen själva bestämmer, det sker när det blir grodfotboll. Foto: TT

 

Ett spontanbesök i vildmarkens utpost resulterade i en halvblöt upplevelse.

Planen är ändå någorlunda torr med bara små inslag av lera. Pölar som uppmanar till att hoppa i för att öka spänningen. Vid ena sidan ligger lite snö kvar även om kristallerna är stora av solens gnetande på dem. På andra sidan finns ett smalt lång dike som säkert stoppar en hel del bollar på flykt. Sittbänkarna lutar lätt utåt och behöver både uppstagning och bli målade.

Plötsligt bryr sig ingen om bollen

Över planen rör sig olika grupper med barn efter fotbollen som tar sina egna vägar vid möte av större grus. Barnen ler med hela ansiktet och springer allt vad de kan tvärsöver planen. Fram och tillbaka och ibland över till den andra gruppen som plötsligt tappar intresse för sin egen boll och jagar deras. Det är glädje, skratt och energi som får oss vuxna att sucka högt.

En boll rullar ned i diket och ett förtjust skrik kallar dit alla ungar från plan. Tränaren suckar högljutt och utbrister ”grodfotboll” med ett stort leende. För en oinvigd kan det bli väldigt märkligt men har man någon gång försökt att fånga uppmärksamheten från ett barn som hittar groddyngel så förstår man. 

Fotbollstränandet får ett abrupt slut och barnen skingrar sig efter ett tag när groddynglen blivit synade och petade på.

På deras vis

Det finns de som anser att detta inte är någon vettig fotbollsträning. En bra fotbollsträning skingrar inte klungan som jagar bollen. En bra fotbollstränare ser till att riktig fotboll spelas med backar och anfallare.

Men hur utvecklande är det för ett gäng 9-åringar att bara finnas med i laguppställningen och knappt vara på planen, kanske bara röra bollen tre gånger.

Hur kul, stimulerande och lärande är det när de vill jaga bollar, springa, skratta tillsammans med andra? Och även få en tillsägelse när sinnet och frustrationen rinner över och det går lite över styr. Till och med springa över varandra, få skrubbsår och tröstande ord av både kompisar, tränare och föräldern utanför plan.

Allas rätt till idrottande

Det här gäller all idrott inte bara fotboll som jag här tog i exemplet eftersom många kan relatera till den. Enkel att utöva med endast en boll som styr leken. Jag vill tydliggöra att jag tar upp ämnet sund barnidrott, väl medveten om att det finns fler föreningar som det fungerar i än som det inte fungerar i.

Sund barnidrott, idrott på barns villkor, allas rätt till idrottande, ord och meningar som alltför många gånger har blivit benämningar på ett önskat läge men som många inte riktigt har greppat.

Ibland, eller för ofta, kan idrottandet bli för allvarligt, för styrt och för kontrollerande i för tidig ålder.

Hur länge ett barn kan behålla fokus…

Vem styr det? Är det föräldrar som vill att deras barn verkligen ska bli eller få det som de själva aldrig åstakom eller fick. Eller är det ambitiösa ledare som vill skapa en bra grund för den idrott som föreningen har.  Är det ett specialförbund som trycker på att idrotten ska se ut på ett visst sätt för att få den status som sig bör eller är det själva föreningen.

Jag är säker på att ingen vill skapa en osund barnidrott och jag är övertygad om att med rätt kunskap och bildning så blir det på barnens villkor. Vi är alltför många som kan regler och strategier för själva idrotten. Kanske inte hur bred träffplankan i längdhopp är, hur långt avstånd till tavlan i bågskyttet det ska vara och hur snabb signalen från hjärnan till foten går vid en start i motocross, men, ja, ni förstår.

Men hur många av oss har samma kunskap i hur länge ett barn i förpubertet kan hålla sitt fokus på målet. Att det kan vara smart att byta moment ofta för att hålla upp intresset, att leken blir det centrala och hur man kan ”leka idrotten”. Hur vi lägger upp träningen så alla kan vara med. Hur tränaren måste styra vissa moment så ingen blir bortglömd, inte blir vald sist eller inte alls i vissa sammanhang. 

Alla får maximal bollkontakt, minskar väntetiden på sin tur i bowling och har rent ut sagt mastodantmegasuperkul på träningen och vill återkomma nästa gång och nästa gång.

Efter utbildning kommer bildning

Jag tror som jag sa på bildning inte bara utbildning.  Det är bra där man konsumerar och tar in all fakta som redan finns men för mig räcker det inte. Hur många av oss har inte varit på konferens och kommit hem sprudlande och energirik och möts av både motsträviga surdegar till ”vi har alltid gjort så här och det har funkat” mentalitet. 

Efter en utbildning bör det finnas en bildning där man jobbar igenom frågan. Stöter och blöter dem, kritiskt granskar, tappar fokus, spårar ur för att återkomma till ursprunget, bli berörd på olika sätt, kan med känslan förstå, vränga runt formuleringar till att efter någon vecka, några månader har förankrat budskapet i kroppen med både känsla och förstånd.

Bland och med ledare, bland och med föräldrar.

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Tygets själ

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag var liten satt vi i skuggan på gräsmattan och klippte mattrasor. Blåsan på tummen växte sig större och större i kapp med längden på trasan. Viktigt att klippa bort hörnen på tyget vid varje hörn, bredden skulle vara den rätta och mattrasnystanet växte sig grövre och grövre.

På hösten riggades vävstolen upp i vårt lilla vardagsrum och vi somnade in  till vävstolens dova och dämpade slag. Mamma slog in vår barndom,  alla våra drömmar, förtvivlan, skratt och lekar i den vackraste mattan i världen.

Syrrans vårglada skolavslutningskjol, brorsans mörkgröna höstpolojumper, min egen syrenfärgade förklädesklänning tillsammans med pappas randiga jobbarskjorta och mammas smala skidbyxor i beige. En hel familj – i en trasmatta – varsamt inslagen långt ifrån termer som återbruk och hållbart samhälle.

 

”….hon trampar om och hon slår in. Hon väver livets väv .. ”


 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

 

 

Människan är lat av naturen

Av , , Bli först att kommentera 2

Människan är lat av naturen – när stenåldersvilden hade gått flera mil för att hitta föda så åt han, vilade sedan för att orka gå i flera mil till för att hitta mat.

Vi har ärvt vissa saker av stenåldersvilden – vilan efter maten. Tyvärr så går vi inga mil mellan varven utan bara några steg från TV´n i vardagsrummet till kylskåpet. TRAGISKT.

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Diskmaskinstömmerskan

Av , , Bli först att kommentera 1

Ibland känns det som om jag bara tömmer den jäkla diskmaskinen – hela tiden – hela dagen..blir så nedrans trött på det.

Men vid eftertanke så är det mer tanken innan jag ska tömma den som är jobbig. När jag väl gör det kan jag nynna på en sång, tänka ut nått bra eller bara …. vara och passa kaffet som sedan är klart – samtidigt som jag…

Ibland är värsta ’jobbet’ i tanken, innan man börjar för när man är igång så kvittar det.

Bildresultat för diskmaskin i färg

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Tro inte att ambition saknas

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är långt till rubrikerna, men nära till verkligheten. Lisbet Olofsson är idrottskonsulent med kontor i bilen eftersom det är stora avstånd i Västerbottens inland. Men tro inte att ambitionen saknas.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Lisbet Olofsson berättar om en del av idrotten – i Västerbottens inland.

 

Verkligheten och sanningen ser annorlunda ut för olika föreningar, minst sagt.

Föreningsbesök i Västerbottens inland

Mil efter mil, dubbdäcken river tag i smal vinterväg och skogen omringar mig. De höga barrträden skuggar vägen och skapar isfläckar där inte solen nått ned. Jag greppar mobilen och ser att den är utsugen på ström fast jag inte använt den. Lyckas få på GPS-en och trycker på adressen.

Utför en backe öppnas landskapet och en by uppenbarar sig. På ena sidan tittar jag ner på isbelagd sjö där solens strålar slår i och skapar glitter. Hittar solglasögonen igen och kikar upp på andra sidan. Röda stugor med ladugårdar som står i olika formationer i bergsluttningen.

Jag är på föreningsbesök i Västerbottens inland. Bland fjäll och skogar, det är rena idyllen.

Håller samman byn

GPS-en ger ljudlig information om vilket hus jag ska besöka innan telefonen helt ger upp. Ser att det inte är alltför många hus i byn och det är inte svårt att hitta. Jag kör fast i backen upp till den lilla söta men slitna klubbstugan. Grannen fick gå ut och skjuta på vilket är vanligt varje gång, berättar han.

Idrottsföreningen har överlevt flera generationer, islossning, in- och utflyttningar, uteblivna jobb, klimatförändring och personliga tragedier. Kittet som håller samman byn, navet där alla samlas, idrottsföreningen har en samhällsnytta utöver det ovanliga. 

Idyllen är ytan, under finns det ideella krafter här också, lite resurser, kämpaglöd, förfallen utrustning och viljan att kunna bo kvar, ambitionen att göra något av idrotten.

Idrottens verkliga egenvärde

Kvinnorna sitter runt bordet, representanter från föreningen. Några barn leker i ett hörn och konversationen kommer igång. Vi har alla kläder på för att hålla ute kylan. När alla formaliteter är avklarade får jag förklaring på förklaring.

Idrottsföreningen har inriktning på längdskidor men håller på med allt. Träning två-tre gånger i veckan oavsett ålder eller kön. Alla tycker det är kul, lust och glädje blandas med gemenskap i olika åldrar. Det är verkligen idrottens egenvärde. Utveckling av föreningen sker av sig själv när barnkullar blir äldre, vill prova annat och man hittar lösningar på plats. 

Byn lever genom föreningen – idrottens investeringsvärde ligger i byns överlevnad. Föreningen har olika funktioner och byborna ser till att planer kan genomför. De håller badplatsen ren, röjer och sätter ut bryggan. Ser till att elljusspåret är framkomligt och belysningen fungerar, att fotbollsplanen är i ordning, isrinken spolas och skidspåren körs upp. De hankar sig fram med det lilla de har.

Om farbrorn är krasslig…

Det finns en gammal skoter och spårkalle till skidspåren. Är farbrorn lite krasslig får man vänta till helgen tills männen i byn kommer hem. Byn innehåller runt 50 hushåll och alla är inblandad i föreningen.

De andas idrottsklubben, de är idrottsklubben och med stolthet och stark röst berättar de om alla små som stora byaktiviteter som görs. Idrottsrörelsen står för långt många fler värden för både individen och samhället än vad som är möjligt att mäta och räkna på.

De arbetsföra, läs här männen, försörjer familjen genom att jobba borta må-torsdag på annan ort. De kan även ha två jobb samtidigt och är rätt trötta när de kommer hem. Kvinnorna sköter marktjänst, hushåll och ser till att allt fungerar hemma under veckan.

Borde RF ha tänkt på

Det blir svårt med utbildning för föreningen, att åka från orten kräver en hel del förarbete med barnvakter och restid. Det tar för mycket energi och tid från övriga livet men idrottsföreningen lever och håller samman byn. Alla bidrar med något.

Det är inte läge att prata för mycket utveckling och utbildning för både vilja och kraft finns här redan. Men kostnader och avstånd är akilleshälen. En liten klubb där hela byn ingår har svårt att växa eftersom det är begränsat med antal barn och ungdomar. 

Här får alla vara med, de uppfyller alla krav för vad idrotten vill. Men det premieras inte med de resurser som skulle behövas.

Riksidrottsförbundet borde  se landsbygdens situation med större klarhet när de diskuterar Idrottslyftets framtida inriktning.

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Själen

Av , , Bli först att kommentera 1

Det yttre,  kroppen, är det vi visar upp och det vi har att röra oss med. Där innanför finns en mer eller mindre kaotisk röra som brukar gå under benämningen själen. Kropp och själ – klassiska begrepp.

Vi vet vad kroppen är men vad menar man med själen? Jag tror att vi mer består av tre delar; kropp, sinne och själ.

Själen är den del av mig som är för evigt. Det är mitt innersta väsen med all visdom som är rätt för mig – som är mycket större än det kunskap som jag förvärvar genom livets hårda skola.

Själen vet alltid bättre än mitt ego och är själva drivkraften. All min styrka jag mentalt behöver finns i själen och jag skulle klara mig helt ensam i världen med hjälp av min själ.

Jag har förmågan att med själens styrka övervinna allt – kraft att  klara mig igenom de svårigheter jag möter i livet. Det gäller bara att få fatt iden.

*******************************************

Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
där i botten av oss själva
Under ytan

………………………..

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.