Julklappen från RF

Idrotten fick en fin men välförtjänt julklapp när anslagen till idrotten för första gången höjs sedan 2008. Många har påtalat, debatterat och jobbat aktivt för att få en höjning och till slut kom den.

Pengar som gör att vi kan hjälpa till med mer utbildning och utveckling av föreningar och beteenden.

Vad är svaret till socialen?

Min största önskan är att jag får mer medel till att stötta och hjälpa de små föreningarna. De som har en liten verksamhet men så otroligt viktig för den lilla byn, den storslagna, vidsträckta bygden.

Det vi glömmer bort är den samhällsmotor som idrotten är och alla dessa utmaningar som egentligen inte har med själva idrotten att göra.

Där en förälder kommer till träningen med sitt barn och är rejält påtänd av något som inte är alkohol.  Föreningen stänger av personen då det går i linje med deras policy. Socialkontoret på kommunen ifrågasätter hur föreningen kan utesluta familjen eftersom barnen blir lidande. 

Åter, det där med resurser.

Med blåmärken hemifrån

Något annat som vi inte pratar om är att det befinner sig människor i vårt land som inte finns. De gömmer sig eftersom de inte får vistas i vårt land utan är utvisade. Flertalet av barnen och ungdomarna behöver en vettig fritid, att få känna sig bekräftade och känna sig levande.

Det finns föreningar som tar sig an dem, som inte frågar, dömer och ifrågasätter utan låter dem vara med i gemenskapen. Ger dem en meningsfull tillvaro fast både du och jag vet att det är helt olagligt.

Ett skrämt barn, med blåmärken på armarna som tittar sig över axeln under hela träningen ler stort när bollen går i mål. Kompisarna klappar om och barnet skiner av glädje. Tränaren ser det hela på avstånd, följer barnet med blicken och bevakar det hela. Känner oron i kroppen och funderar över om hen ska följa med barnet hem för att se till att inget händer. Frågar lite diskret omkring barnet och det visar sig att något pågår hemma inom familjens ”trygga” väggar. Tränaren överväger under en lång tid vad hen ska göra. Det gnager, hen frågar runt lite och får veta att ”många” känner till familjen och myndigheter är inblandade. Tränaren låter det vara av visshet att barnet har roligt på träningarna.

Att våga agera

Vad som känns rätt eller fel har mycket med vår egen erfarenhet av livet. Jag kan välja att döma svart/vitt, vägra andra att få tillgång till föreningen och bara se till lagar och regler. Det blir en ordentlig krock mellan egna värdringar och föreningens.

Uppfostran, erfarenhet och rättspatos styr oss och det är svårt och utmanande att ställa sig utanför det och titta på barnen eller ungdomarna.

Vet du vilken värdegrund din förening har? Eller är det bara ett papper som ligger någonstans. 

Att jobba med värdegrund, att alla medverkar till den så man andas och lever efter den. Det skapar grunden för en livskraftig, tillåtande och trygg tillvaro för våra barn och ungdomar.

Spontan organiserad idrott!

Det är en stor utmaning och svårighet, det ser och hör vi varje dag. Barn och ungdomar som ”bara vill” testa. Och ändå styr vuxna in dem i grenar, lag och träningstider.

För att få vara med i olika tävlingar. Krav, regler, ålderskullar, det begränsar.

Det bara fortsätter – VI gör skillnad, skillnad på spontanidrott och organiserad idrott oavsett hur mycket vi hör om effekten av att göra annorlunda och låta de själva forma.

Organiserad idrott med massor av spontanidéer, det vore något.

Och tänk att få slippa höra om kommuner som vidhåller att t ex en innebandyklubb måste idka organiserad innebandy till 70 procent för att få behålla sina halltider.

Det måste finnas utrymme för att lattja med annat, att våga göra annat och att byta mönster.