Arbetets själ

Av , , Bli först att kommentera 1

När vi träffar en annan människa så har vi en tendens att rätt snabbt fråga om vad han/hon jobbar med. Många identifierar sig med sitt jobb eftersom det är en vanligt återkommande fråga som man ställer och får.

Man lever för sitt jobb, jobbar gärna övertid, jobbar gärna på helgerna och märk här att de kan ha familj, släkt och vänner. Men det är jobbet som betyder något, man känner sig behövd och duktig när man får prestera. Det är då de blir riktigt levande – att vara ständigt uppkopplad via mail, att vara ständigt nåbar på mobiltelefon under dygnets alla timmar.

Så blir man varslad – arbetslös.
Svårt är att kunna ersätta sitt behov av kontroll med en känsla av tacksamhet för livet – jobbet är ju livet!!

Den lilla människan inom oss, som egentligen är enormt osäker och skör, kunde gömma sig bakom en fasad och behövde aldrig visa upp sig eller känna sig hotad så länge man har ett jobb.

Arbetslöshet innebär att när man själv är hemma så:
- Mannen/kvinnan är på sitt jobb (om man nu inte blir arbetslös båda två)
- Barnen är på dagis/skolan
- Ingen telefon som ringer
- Inga mail som ska besvaras
- Ingen människa som ber om något

Det är tyst, man inser att ingen behöver mig längre. Man är förbrukad och kan inte ens försörja mig och min familj. Den där lilla människan inom mig känner sig totalt värdelös och hon /han har i hela sitt liv försökt ge sig själv ett värde genom att prestera och jobba.

Jag känner SKAM eftersom jag inte kan behålla mitt jobb, jag är rätt värdelös???..

 

” Nu har han stämplat sen strejken tog slut
men hur blir det nu, när han har stämplat ut
Vem vill ha honom nu, han som snart gjort sin tid
Vem vill ha en femtio års halvinvalid
Så sitter det folk nere på busstation
i min egenålder, med förtidspension
Han som har slitit sig krokig och krum
får sitta med värken, bitter och stum

Och där ute i natten, över djupsvarta vatten,
har tankarna vandrat på sin irrande färd.
Vandrat på nattgammal is,
tankar, om arbetets värde och pris.”

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

 

Bli först att kommentera

Göra sitt bästa…

Av , , 1 kommentar 1

Vad jag tycker illa om uttrycket … GÖRA SITT BÄSTA..

Har du tänk på vad du menar med meningen ‘GÖRA SITT BÄSTA’.

För mig betyder det att att alltid vara på topp, alltid prestera sitt yttersta, pressa sig varje gång till utmattningsgräns.

En maratonlöpare som varje träningspass, varje tävling presterar sitt yttersta.

Är det vad du vill dina arbetskamrater, din familj och DINA BARN ska utsätta sig för??????

Att hela tiden ligga på gränsen till att vippa över i allt de gör?

Inte undra på att det föds sjukdomar som utbrändhet.
NÄR FÅR VI BARA VARA – UTAN ATT PRESTERA MAX…

 

Bildresultat för prestera

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

1 kommentar

Idrott är så mycket mer

Av , , Bli först att kommentera 0

olen gick ned, kinderna kändes heta, isen knakade under mina skridskor och det var då tankarna kom. Bär också den svenska idrottsmodellen?

Konsten är att få fler människor att förstå idrott. Att inte bara se stjärnor och stora penningbelopp. Idrott är så mycket mer. Foto: TT

 

Jag möter många idrotter, utvecklar och utbildar föreningar, men får vända mig till specialförbunden när det gäller det specifika. Det är spännande och intressant men tid att grotta ned sig finns inte. Min önskan är att specialdistriktsförbunden gör som specialförbunden, alltså samarbetar mer med sina föreningar.

Skäletm är enkelt – ibland vet inte den ena vad den andre gör och det kan smälla rejält.  Och föreningen kan hamna i kläm.

Blir det för mycket av de go…idrott?

Mitt uppdrag som idrottskonsulent kan tyckas vara enkelt och självklart men tittar man närmare på svensk Idrotts riktlinjer mot 2025 så är det komplext.

Svensk idrotts strategi 2025 (fastställdes vid Riksidrottsmötet i maj 2015)

Livslångt idrottande. Svensk idrott ska vidareutveckla verksamheten så att barn, unga, vuxna och äldre väljer att idrotta i förening under hela livet. Svensk idrott ska nå fler idrottsliga framgångar internationellt

Idrottens värdegrund är vår styrka. Alla lever och leder enligt svensk idrotts värdegrund

Idrott i förening. Svensk idrott ska vidareutvecklas, samverka med andra aktörer och ge goda möjligheter att idrotta i förening

Idrotten gör Sverige starkare Idrottsrörelsen är en ännu starkare samhällsaktör

Idrott en livsstil

Mina tankar om dessa rubriker är endast mina och ska nu inte förväxlas med strategin.

Livslångt idrottande är spännande. Jag som var veteranfriidrottare tills min inre vadmuskel brast tycker detta är fantastiskt. Men erkänner också att det blev flera år av hopp där jag tränade andra innan jag återkom till tävlandet.

För mig är det tre olika aspekter, den ena där verksamheten ska vidareutvecklas så att man hittar sin plats hela livet i idrotten. Den andra är att ta till vara och hitta verksamhet för vuxna. Den tredje att skapa idrottsliga framgångar internationellt.

Jag väljer att lämna ”skapa idrottsliga framgångar”. Jag känner mer för att vidareutveckla verksamhet tillsammans med föreningar för att undvika utslagningar och icke tillhörighet. Idag så ser vi att alltför många lämnar idrotten, inte bara när man byter skolan utan för att man har ingen känsla för sammanhanget.

”What´s in it for me”. Var kommer jag in, känner gemenskap och är en i gänget.  I gänget som lattjar och passar boll nere på sjöisen!  Känslan när man kan passa bollen i 20 minuter mellan varandra utan avbrott, utan tanke på bandy eller hockey. Bara en tillfredställelse att vara en i gruppen som klarade det.

Ett bättre liv, helt enkelt

Den stora möjligheten är att hitta nya idrotter för att inkludera fler. Hitta det som ungdomar vill göra, låta dem utveckla nya sätt att röra på sig men enligt helt andra regler. Kanske dessa inte gäller om två veckor, kanske utmaningen ligger mer i att hitta på något nytt och vara i ständig förändring.

Idrottens värdegrund är vår styrka – föreningens värdegrund är dess styrka.

Idrotten fostrar! Två ord som används i otaliga sammanhang men vad betyder det egentligen?  Om idrotten fostrar så bör barnen komma med en bra grund att stå på. Jag funderar både högt och brett, kan lika gärna ha fel men är det inte så att idrotten bör fostra alla idrottsföräldrar.

Att fostra barn är inte det lättaste. Jag har förstått det av de föräldrar som alla har sin tro på vad som är bäst för deras barn och som fnyser lite åt de som inte gör som de. Det är lätt att stå bredvid och betrakta, ha åsikter och vara proffstyckare utan att ha hela situationen klar för sig.

Och utbilda föräldrar

Var och en är övertygade om att de gör sitt bästa och ger sina barn vad de behöver.  Skulle det inte vara på sin plats att idrotten tar tag i saken, vill inte kalla det för ansvar, och fostra i vår tur de bästa idrottsföräldrarna? Istället för att de ska klura ut det själv kan man ge en knuff år rätt riktning.

Att ge föräldrar en utbildning om hur de stödjer sina barn att bli vinnare i livet genom idrott. Skulle du vilja gå en sådan utbildning? För det är föräldrar som bör ta emot min utsträckta hand och vill bli utbildad.

För mig går det hand i hand med ”Idrotten gör Sverige starkare”.  

Politikerna tror sig bara förstå

Men hur kan det ske när den har fullt upp med aktivera och inspirera. Frågan kan ligga högre upp där man måste jobba med politisk påverkan. Ibland, nej, väldigt ofta känns det som att makthavarna inte förstår hur idrott stärker hela samhället. 

Ett idrottsarrangemang skapar fler gästnätter, höjer handeln och ger orten cred samt det strömmar pengar in. Arbetet med att skapa ett arrangemang kräver många arbetstimmar även ur den ideella kraften.

Vi behöver synliggöra detta, besöka kommunfullmäktige och presentera siffror.

Siffror som styrs direkt mot arrangemang och visar…pengar. Siffror talar sitt språk och att hitta en siffra som berättar hur mycket barnen får utvecklas är utmanande och svårt. Det gäller att ligga på, för direkt man stegar ut från mötet så blir man glömd bland dem som inte har idrott som intresse.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Ursäkta men….

Av , , Bli först att kommentera 2

Något som jag tycker så vidrigt illa om är när folk börjar med att säga:
- Ursäkta men jag tycker……

Man ber alltså om ursäkt innan man säger något, då känns det rätt luddigt och onödigt att överhuvudtaget lyssna på resten som sägs. Varför överhuvudtahet säga något alls efter ordet ursäkta eftersom man inte egentligen vill säga det…

Det är som om personen ifråga som säger URSÄKTA vill med ironi poängtera nått, det är inte nått positivt utan att det ska nedvärderas, påpekas, kritiseras (som inte är konstruktiv) det som man sagt.

JAG FÅR GÅSHUD NÄR FOLK SÄGER:
-MEN URSÄKTA SÅ KAN DU VÄL INTE SÄGA::TYCKA…

Säg vad du vill men ge fan i att ursäkta dina åsikter ….
grrr….

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

Ska vi alltid ställa upp

Av , , Bli först att kommentera 11

Min pappa hade ingen möjlighet att skjutsa mig till träningar och matcher och fick kritik för det, men hur mycket ska man egentligen ge till sina barn?

Föräldrar och barn/ungdomar – eller är det tvärtom? Att det är en förutsättning att barn måste ha föräldrar tid och engagemang?

 

Jo, jag inser det direkt den här gången. I det här ämnet finns det verkligen många personer som är för att man ska ställa upp. Men, och de finns också, ett antal som som inte är beredda att göra det så slaviskt.

Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det, dig kommer jag att reta upp om du fortsätter att läsa.

Referade via älgjaktsradion

Pappa satt ute vid kon som skulle kalva. Vi barn fick referera genom älgjakts(com)radion, händelser och målen som gjordes på TV-pucken. Jag och brorsan, tillsammans med grannpojkarna spelade sedan hockey med hopspikade hockeyklubbor. Jag var målvakt, fick en klubba där själva bladet täckte enda upp till knäna och som mål använde vi hässjastolpar som stacks ned i snön. 

På landsvägen med storebrors hockeyrör övade jag konståkning. Jag var isprinsessan med vinröd dräkt och volang. I verkligheten hade jag michelingubbsliknande täckjacka och täckbyxor. När skridskon skar igenom isen och nådde asfalten åkte jag på näsan och verkligheten slog upp hakan.

Min storasyster kastade slungboll och invigde mig i hur man bäst fick ”schwung” på gummibollen med rem. Farmor blev en aning förgrymmad när jag nära krossade fönstret på bagarstugan. Detta blev min inkörsport för att hamna inom friidrotten och kastgrenarna.

Faktiskt, han skjutsade mig inte

Jag fick en moped och kunde ta mig sju km till träningen in till byn när det blev sommarlov. Att pappa skulle skjutsa mig var uteslutet. Han var ensamstående, jobbade heltid och hade lantbruk. Det var mjölkning, vårbruk, hö som skulle in, kossorna in och ut i ladugård och den evigt trilskande traktorn som gick före.

Det är först nu i vuxenålder som jag reflekterat över det – att min pappa inte skjutsade mig alls till varken träning eller tävling. 

Systersonen blev så inspirerad av friidrotts-VM att han tillsammans med kompisarna byggde en höjdhoppsställning. Allt slutade med en bruten arm för andra gången samma sommar. Han är numera friklättrare.

Brorssonen körde händerna långt ned i byxorna och stod som staty vid fotboll- som handbollsträning. Åkte plikttroget längdskidor på skolan iklädd jeans och jeansjacka och fick pris för sitt deltagande. Men sken som solen när han fick skruva ihop epatraktorn, lacka den och köra folkrace vid 16 års ålder.

Då ser vi snett på dem

Många gånger är förebilderna något helt annat när det gäller inkörningsport till idrott och idag så känns det som om vi har lätt att glömma bort det. Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. Dig kommer jag att reta upp rejält om du fortsätter att läsa, så jag höjer ett varningens finger.

Många har svårt att förstå de som är helt utan intresse för idrott. Vi tar för givet att alla, åtminstone de flesta, brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. 

När föräldrar inte ställer upp för barnen och idrotten ser vi snett på dem. De blir dåliga föräldrar och min undran är, när uppstod detta skifte, där barnen styr vad föräldrarna ska göra på sin fritid eller semester, där barnen går före föräldrarnas välmående, ekonomi och vuxenliv?

När alla inte är som alla andra…

Dina egna intressen då…

Hur många känner sig redan lätt vidbrända? Hur många får just ekonomin att gå ihop?

Tiden går åt utöver jobbet, husets underhåll och svärföräldrar, till att skjutsa runt barnen på olika aktiviteter, lösa vardagen med middag och läxläsning. 

Det är inte alltid så kul.

Till slut står du där bredvid barnen med huvudvärk, svagt rosade kinder och stirrar tomt ut på små mörka figurer som svävar runt på en större yta. Med en molande värk i magen, trötthet ända in i märgen börjar du fundera över vad du gör där….

Att se barnen utvecklas, skratta och må bra sporrar dig som förälder men dina egna intressen, jakt och fiske, frimärkssamlingen, opera eller vad det må vara, det hinns inte längre med. Barnen går före, barnens intressen styr även vuxenlivet.

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Min ungdoms själ

Av , , Bli först att kommentera 1

Sommaren började den sista april med Hot Rod Show. Många gjorde slut med pojk- och flickvänner för att riktigt leva livet. Oavsett utetemperaturen skulle jeansjackan fram och i skuffen stod det några backar mellanöl och Kir. I karavan åkte vi sedan in till stan för att göra den osäker. Efter bilshowen, på parkeringen sprättades sedan den första pilsnern.

Efter mycket snack och några öl bestämdes att bilarnas fyllchaffisar måste belönas med mat. Citybarens parkering var inte den största och medan några bilar stannade och käkade så rullade de andra runt stan. Inget var annorlunda mot somrarna tidigare.

De andra burnade upp däcken från förra sommaren , hetsade andra chaffisar att dra vid rödljusen, hitta lämpliga pisspausställen och att drägla över alla andra jänkare som rullade runt tills vi var samlade igen.

Stan sjöd av muller, tjutande däck och raggarattityd. I den halvmörka natten gnistrade krom, innerlampor lyste och ur stereon vrålade musik.

Natten började sakta övergå till morgon. Än hade inte tiden kommit då vi har ljust hela natten. Alla var otåliga, flaskor var tomma och vi snurrade runt i väntan på det största.

Gatbilsracet - det som ingen anordnar, som ingen vet vart det blir och som ingen vet något om varken före eller efter. I en värld utan mobiltelefoner så sprids rykten fort och nu var det nära. Bängen körde runt stan i mindre och mindre svängar. I mörka gränder gjordes planer och information spreds. Bilar droppade av sakta en efter en. Det kunde bli en vägraka utanför stan, en gata i utkanten eller på ett industriområde.

Platsen för racet sjöd av liv,bilar linade upp för kvalrundor, däck värmdes i en skvätt gammal olja för att få fäste. Ficklampor fick agera startgran och ingen fick köra rölykta (tjuvstart) för då var han ute.Det var en farlig plats, bilar som fick wobbel, motorer sköts, andra fick för mycket fäste och gjorde wheelis så bilar stegrade sig men detta var livet.

Ingen , ingen kunde avstå och man hetsade sin chaffisar att åka.

Helt plötsligt kom larmet  att polisen var nära. Platsen måste tömmas, sista omgången för att köra den ärerika sista repan gick förlorad men det bekymrade ingen. Alla hjälpte till och när polisen anlände fanns bara en stor oljepöl från en Malibu SS som sprängt motorn i slutet av ‘strippen’.

Högtalarna darrade och kräktes ut dessa toner som
får mig att sucka högt, minnas tillbaka och njuta;

”…he wrote his last tango…*

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

 

 

Bli först att kommentera

Slösa på min tid..

Av , , Bli först att kommentera 2

Otroligt, jag får en tid när jag ska infinna mig för frisering eller tandreglering.
Jag tar ledigt från mitt jobb (det måste man göra även som egen företagare), Frisörskan och tandläkaren finns nu inom ”en kvarts område”, måste man in till Umeå eller Skellefteå får man räkna på en timme.

Om jag missar min tid så måste jag betala till det ställe jag ska infinna mig på och det känns helt OK. Om man klantar sig så enormt mycket.

Vad jag mer är konfunderad om är tvärtom, när tandläkaren har fått in en akut tandlossning och jag får sitta en halvtimme i väntrummet. VEM BETALAR DEN HALVTIMMEN, jag behöver pengar för att leva jag också. Att sitta och VÄNTA på obetald tid när jag hade kunnat dra in pengar på den – typ 5000 kr.

Nej, då ska vi vara tacksamma över att överhuvudtaget FÅ HJÄLP!!!!! Sedan att det ryker en halv semesterdag till att vänta på att skrapa tandsten, röntga sig, få hjälp att fylla i blankett etc det tror jag ingen reflekterar över. UTOM JAG DÅ,,,,

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

Fantomen lämnar märken

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig person. Du kan upptäcka honom, om du riktigt försöker. Du kan också upptäcka en ny idrottsledare, de finns, de som ska ta över. Det hänger på dig.

Lisbet Olofsson tror på Fantomen, den vandrade vålnaden. Det är han som också kan bidra när det gäller svensk idrotts största fråga.

 

Första gången jag uppmärksammade ”märket” hade trädens löv försvunnit, snön hade fallit några gånger och jag trodde inte riktigt mina ögon. Jag stannade inte utan tänkte att jag bör komma ihåg det nästa gång jag passerar.

Den vandrade vålnadens märke

Så jag ska nu berätta något unikt just för dig, något som du kanske tvivlar på, liksom jag men jag har ju bevis.

Du tror kanske att Fantomen endast finns i det fiktiva afrikanska landet Bengali, att den vandrande vålnaden inte har lämnat det varma klimatet, brottsligheten och Devil, hans bengaliska bergsvarg. Men jag ser beviset, märket som han lämnat så att alla vi trafikanter håller ned farten och är snälla mot varandra i trafiken.

Jag befinner mig i fantomenland och jag känner mig trygg vid vålnadens mark och skog! Djungelordspråket ekar inom mig: ”Du hittar aldrig Fantomen – han hittar dig”.

Det är inte alls omöjligt

Dagens ämne ligger på ”det omöjliga” att hitta nya styrelsemedlemmar, ledare och aktiva. 

Det är den enskilt största frågan inom idrotten. Alltför många föreningar tar upp rekryteringen som en ibland helt omöjlig uppgift. Det lyfts i olika sammanhang och många är bekymrade. 

När jag ställer följdfrågan om vad föreningen aktivt har gjort för att hitta nya möts jag av tystnad. Jag följer upp min egen fråga med att påstå att man tar för givet att andra inte vill bli rekryterad, därav frågar man inte. Jag kommer automatiskt också att fråga om föreningen har en rekryteringsplan och var man försöker hitta människor som vill engagera sig.

Något att fundera över är olika utmaningar som en ung ledare, kvinnlig- eller manlig, företagare eller en pensionär kan få i föreningen. Och utifrån det göra en rekryteringsplan.

Fler engagerar sig, faktiskt

Idag engagerar sig faktiskt fler än förr men vi märker inte det. För dagens eldsjälar ser annorlunda ut idag. Vi har fyllt dagarna till bristningsgränsen, men dessutom flyttar vi mer och engagerar oss i kortare perioder. Just det korta engagemanget gör att föreningars medlemmar byts ut fortare än förr. Det krävs en valberedning som hela tiden är på tå och ser möjligheter hos människor i närheten. 

Eftersom vi lever mellan två olika världar, det gamla sättet att driva en förening och det nya, framtidens förening så krävs det att vi tillgodoser båda sidorna. Att det skapas förståelse mellan de äldre i föreningen och de nya.

Vad jag menar med de äldre är de som suttit länge i styrelsen och som inte vill och inte tror sig kunna stiga ned för att lämna plats för någon annan. De har varit med länge, sett olika projekt födas och dödas, det som inte fungerat mot det som fungerade. Då.

Gör en platsannons

Det är smart att göra en ”platsannons”. Berätta vad posten innebär, vilka moment ska utföras, vilka befogenheter har man. För mig är det viktigt att lyfta det positiva. ”Gillar du att påverka och ge valmöjligheter. Vill du verka i en miljö som ger personlig utveckling och ger dig utmaningar att genomföra så det blir skillnad. Vill du vara en del i något större som verkligen ger mening till uppdraget. Då behöver vi dig!”

Nästa steg är vad finns idag som hjälper till att underlätta för detta jobb. Exempelvis en erfaren kanslist och det ekonomiska systemet som gör det mycket smidigare för en ny kassör.

Hur länge är uppdraget? I första hand och om önskemål finns en längre tid enligt överenskommelse.

Ja, vem kan motstå en sådan delikat, spännande, utmanande och utvecklande utmaning?

Jag föreslår ett slags mentor-, lärling eller faddersystem. Funktionen är enkel, alla posterna får en lärling som går parallellt och lär sig hur t ex ordförandeposten är. Efter en viss bestämd tid så byter man plats och man upprättar ett kontrakt. Det innebär att den som lärt upp aldrig får lägga sig i den andres jobb om inte hen frågar. Detta innebär att kunskapen behålls inom föreningen, att den första ordföranden inte försvinner ur föreningen utan finns med som vice under en tid och sedan kanske stiger ned som ledamot, leder en annan arbetsgrupp etc.

Ni där ute, börja med att göra en rekryteringsplan – och tro att Fantomen finns. 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Bli först att kommentera

Självisk eller smart

Av , , Bli först att kommentera 1

Själviskhet är att handla utan att tänka på andra.

Ibland tycker jag folk svänger sig med det ordet lite vårdslöst.

Om man störtar med ett flygplan så sätter man först på sig syrgasmasken sedan hjälper man andra.

Om man inte ser till att må bra själv kan man inte hjälpa andra.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera

När integration kom till byn…

Av , , 1 kommentar 1

 

Här finns framtidstro och en energi som genomsyrar allt och alla. Här stannar många av och bunkrar mat, maggot och ved innan fjällvistelsen. En dag kom också integration hit.

Dorotea BK, föreningen som satsar på integration sedan 2008. Hit ringer antalet utlandsfödda personer från hela länet och vill vara med.

 

Jag kör in under viadukten och passerar gränsen till Lapplands Sydport. Samhället ser frånvarande ut och på ena sidan finns banderoller och plakat kvar efter ockupationen av sjukstugan. När jag passerar det lilla ansedda cafeét som serverar nybakt och sjön där pimpelfiskare syns vintertid öppnar sig ett sjudande liv.

Integration är vardag för alla

Ordförande vinkar glatt till mig innan bilen stannar av och öppnar glatt bildörren.

”Kom med mig, de andra är därinne”. Det slår mig igen att jag får förmånen att träffa en förening som bygger på demokrati. Vilket innebär att när jag kommer så inbjuds alla i föreningen att träffa mig. Föreningen är populär, ordet integration är en benämning som andra pratar om men inom klubben tänker man inte på det längre.

Det har inte alltid varit så utan ordföranden berättar att det har varit en försiktig men utpekad väg att försöka fånga upp gymnasieelevernas intresse för en vettig fritid. I början försökte han bjuda in ungdomar via de olika boenden som finns här. Eftersom han är lärare på skolan blev kontakten med de ungdomarna mer naturlig. Jag slås av hans inre driv, hans empati, värme för ungdomarna och hans vilja att se dem växa.

Medlemmar från hela landet

Det finns två olika inriktningar, ena gänget vill idrotta, vara tillsammans och ha kul. Den andra vill satsa mer på fotboll och spela seriespel. En underklubb bildas i Umeå (21 mil) eftersom flertalet av spelarna går på universitet. Allt för att fånga fler på campus. Föreningens största utgift är resor när få har bil och därför funderar man på att lägga seriespelet i Umeåklubben och den övriga verksamheten i Dorotea BK.

Klubbens rykte sprider sig i vinden och de får medlemsförfrågningar från hela landet.

Det finns stora utmaningar, spännande och stora utvecklingsmöjligheter för idrotten att inkludera de som inte upptäckt idrottens möjligheter.

 Idrotten en samhällsmotor

Jag tänker på inkludering av ensamkommande barn, kvotflyktingar och andra som kommer till Sverige. Här finns starka strukturer, migrationsverket, kommuntjänstemän, olika boenden, boendehandledare till civil samhället.

Det finns kunskap av alla de slag som vi samlat på oss av allt som är provat. Jag har den stora förmånen att röra mig i mindre kommuner och får inbjudan till andra nätverk än idrottens. I dessa nätverk märker man att idrotten inte har varit en naturlig part i integrering.

Vad de berörda missar är den samhällsmotor som idrotten står för och vilka oändliga möjligheter den erbjuder. Men då bör också idrotten inkluderas i integrationen innan det landar på kommuners bord. Det skapar gnissel i maskineriet, gnissel mellan 1.kommunens tjänstemän och idrotten, mellan 2. boendehandledare och idrotten och 3. föreningar och idrotten. 

Mycket annorlunda

Eftersom idrotten inte är en naturlig part i integration så blir vägen lång till att få till ett samarbete. I första hand går språkundervisning, skola, läxor och vårt lands kultur. Från att boka tid i tvättstugan till att låta kundvagnar stanna vid affären. Sedan kommer fritiden rätt långt ned på listan.

På boendet skapas en meningsfull fritid och att ”sparka boll” tillhör en av aktiviteterna. Lätt att förstå sig på, tröttar ut spelarna både fysiskt och psykiskt och tillför en ny aktivitet att prata om. Intresset växer och en tanke om ett seriespel vaknar till liv. Seriespelet anordnas och gänget spelar mot andra boenden i länet. Ja, det är bra men varför integreras inte spelarna i ortens förening där de får så mycket mer än att ”bara spark boll”?

Föreningen får i knät som en stor present, uppdraget att erbjuda sina aktiviteter för denna grupp människor. Presenten kan i deras fall väcka panik, rädsla och maktlöshet.

För det första kommer en stor grupp människor som de inte träffat på förr, pratar högt på ett annat språk, har svårigheter att göra sig förstådd, har ingen utrustning och eftersom de är så många upplevs de skrämmande. Inte bara för ledare men även för de aktiva. Medlemmarna känner sig osäkra och vet inte hur de ska bete sig och börjar droppa av. Helst när olika nationaliteter ska lära sig spelregler och när de sinsemellan inte förstår och ledaren ska stoppa det hela med ett till språk.

Men svenskarna då?

Föreningen frågar kommunen hur medlemsavgiften i föreningen ska lösas och får till svar att om föreningen är mån om att få fler medlemmar kan de ”bjuda” på medlemskapet. Frågan tillbaka blir naturlig – ska svenska familjer med dålig ekonomi få gratis medlemskap också? Och var drar man gränsen?

Det är ingen enkel fråga för någon av parterna och alla vill så väl. Ibland kan det kännas som om man skickar över allt ansvar på nästa part i ledet och sedan helt släpper det.

Tänk vilken samhällsmotor idrotten kan bli om den får vara med hela vägen och samverka för att hitta bra lösningar och utvecklingsmöjligheter. 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

1 kommentar