När integration kom till byn…

Jag kör in under viadukten och passerar gränsen till Lapplands Sydport. Samhället ser frånvarande ut och på ena sidan finns banderoller och plakat kvar efter ockupationen av sjukstugan. När jag passerar det lilla ansedda cafeét som serverar nybakt och sjön där pimpelfiskare syns vintertid öppnar sig ett sjudande liv.

Integration är vardag för alla

Ordförande vinkar glatt till mig innan bilen stannar av och öppnar glatt bildörren.

”Kom med mig, de andra är därinne”. Det slår mig igen att jag får förmånen att träffa en förening som bygger på demokrati. Vilket innebär att när jag kommer så inbjuds alla i föreningen att träffa mig. Föreningen är populär, ordet integration är en benämning som andra pratar om men inom klubben tänker man inte på det längre.

Det har inte alltid varit så utan ordföranden berättar att det har varit en försiktig men utpekad väg att försöka fånga upp gymnasieelevernas intresse för en vettig fritid. I början försökte han bjuda in ungdomar via de olika boenden som finns här. Eftersom han är lärare på skolan blev kontakten med de ungdomarna mer naturlig. Jag slås av hans inre driv, hans empati, värme för ungdomarna och hans vilja att se dem växa.

Medlemmar från hela landet

Det finns två olika inriktningar, ena gänget vill idrotta, vara tillsammans och ha kul. Den andra vill satsa mer på fotboll och spela seriespel. En underklubb bildas i Umeå (21 mil) eftersom flertalet av spelarna går på universitet. Allt för att fånga fler på campus. Föreningens största utgift är resor när få har bil och därför funderar man på att lägga seriespelet i Umeåklubben och den övriga verksamheten i Dorotea BK.

Klubbens rykte sprider sig i vinden och de får medlemsförfrågningar från hela landet.

Det finns stora utmaningar, spännande och stora utvecklingsmöjligheter för idrotten att inkludera de som inte upptäckt idrottens möjligheter.

 Idrotten en samhällsmotor

Jag tänker på inkludering av ensamkommande barn, kvotflyktingar och andra som kommer till Sverige. Här finns starka strukturer, migrationsverket, kommuntjänstemän, olika boenden, boendehandledare till civil samhället.

Det finns kunskap av alla de slag som vi samlat på oss av allt som är provat. Jag har den stora förmånen att röra mig i mindre kommuner och får inbjudan till andra nätverk än idrottens. I dessa nätverk märker man att idrotten inte har varit en naturlig part i integrering.

Vad de berörda missar är den samhällsmotor som idrotten står för och vilka oändliga möjligheter den erbjuder. Men då bör också idrotten inkluderas i integrationen innan det landar på kommuners bord. Det skapar gnissel i maskineriet, gnissel mellan 1.kommunens tjänstemän och idrotten, mellan 2. boendehandledare och idrotten och 3. föreningar och idrotten. 

Mycket annorlunda

Eftersom idrotten inte är en naturlig part i integration så blir vägen lång till att få till ett samarbete. I första hand går språkundervisning, skola, läxor och vårt lands kultur. Från att boka tid i tvättstugan till att låta kundvagnar stanna vid affären. Sedan kommer fritiden rätt långt ned på listan.

På boendet skapas en meningsfull fritid och att ”sparka boll” tillhör en av aktiviteterna. Lätt att förstå sig på, tröttar ut spelarna både fysiskt och psykiskt och tillför en ny aktivitet att prata om. Intresset växer och en tanke om ett seriespel vaknar till liv. Seriespelet anordnas och gänget spelar mot andra boenden i länet. Ja, det är bra men varför integreras inte spelarna i ortens förening där de får så mycket mer än att ”bara spark boll”?

Föreningen får i knät som en stor present, uppdraget att erbjuda sina aktiviteter för denna grupp människor. Presenten kan i deras fall väcka panik, rädsla och maktlöshet.

För det första kommer en stor grupp människor som de inte träffat på förr, pratar högt på ett annat språk, har svårigheter att göra sig förstådd, har ingen utrustning och eftersom de är så många upplevs de skrämmande. Inte bara för ledare men även för de aktiva. Medlemmarna känner sig osäkra och vet inte hur de ska bete sig och börjar droppa av. Helst när olika nationaliteter ska lära sig spelregler och när de sinsemellan inte förstår och ledaren ska stoppa det hela med ett till språk.

Men svenskarna då?

Föreningen frågar kommunen hur medlemsavgiften i föreningen ska lösas och får till svar att om föreningen är mån om att få fler medlemmar kan de ”bjuda” på medlemskapet. Frågan tillbaka blir naturlig – ska svenska familjer med dålig ekonomi få gratis medlemskap också? Och var drar man gränsen?

Det är ingen enkel fråga för någon av parterna och alla vill så väl. Ibland kan det kännas som om man skickar över allt ansvar på nästa part i ledet och sedan helt släpper det.

Tänk vilken samhällsmotor idrotten kan bli om den får vara med hela vägen och samverka för att hitta bra lösningar och utvecklingsmöjligheter.