Ska vi alltid ställa upp

Jo, jag inser det direkt den här gången. I det här ämnet finns det verkligen många personer som är för att man ska ställa upp. Men, och de finns också, ett antal som som inte är beredda att göra det så slaviskt.

Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det, dig kommer jag att reta upp om du fortsätter att läsa.

Referade via älgjaktsradion

Pappa satt ute vid kon som skulle kalva. Vi barn fick referera genom älgjakts(com)radion, händelser och målen som gjordes på TV-pucken. Jag och brorsan, tillsammans med grannpojkarna spelade sedan hockey med hopspikade hockeyklubbor. Jag var målvakt, fick en klubba där själva bladet täckte enda upp till knäna och som mål använde vi hässjastolpar som stacks ned i snön. 

På landsvägen med storebrors hockeyrör övade jag konståkning. Jag var isprinsessan med vinröd dräkt och volang. I verkligheten hade jag michelingubbsliknande täckjacka och täckbyxor. När skridskon skar igenom isen och nådde asfalten åkte jag på näsan och verkligheten slog upp hakan.

Min storasyster kastade slungboll och invigde mig i hur man bäst fick ”schwung” på gummibollen med rem. Farmor blev en aning förgrymmad när jag nära krossade fönstret på bagarstugan. Detta blev min inkörsport för att hamna inom friidrotten och kastgrenarna.

Faktiskt, han skjutsade mig inte

Jag fick en moped och kunde ta mig sju km till träningen in till byn när det blev sommarlov. Att pappa skulle skjutsa mig var uteslutet. Han var ensamstående, jobbade heltid och hade lantbruk. Det var mjölkning, vårbruk, hö som skulle in, kossorna in och ut i ladugård och den evigt trilskande traktorn som gick före.

Det är först nu i vuxenålder som jag reflekterat över det – att min pappa inte skjutsade mig alls till varken träning eller tävling. 

Systersonen blev så inspirerad av friidrotts-VM att han tillsammans med kompisarna byggde en höjdhoppsställning. Allt slutade med en bruten arm för andra gången samma sommar. Han är numera friklättrare.

Brorssonen körde händerna långt ned i byxorna och stod som staty vid fotboll- som handbollsträning. Åkte plikttroget längdskidor på skolan iklädd jeans och jeansjacka och fick pris för sitt deltagande. Men sken som solen när han fick skruva ihop epatraktorn, lacka den och köra folkrace vid 16 års ålder.

Då ser vi snett på dem

Många gånger är förebilderna något helt annat när det gäller inkörningsport till idrott och idag så känns det som om vi har lätt att glömma bort det. Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. Dig kommer jag att reta upp rejält om du fortsätter att läsa, så jag höjer ett varningens finger.

Många har svårt att förstå de som är helt utan intresse för idrott. Vi tar för givet att alla, åtminstone de flesta, brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. 

När föräldrar inte ställer upp för barnen och idrotten ser vi snett på dem. De blir dåliga föräldrar och min undran är, när uppstod detta skifte, där barnen styr vad föräldrarna ska göra på sin fritid eller semester, där barnen går före föräldrarnas välmående, ekonomi och vuxenliv?

När alla inte är som alla andra…

Dina egna intressen då…

Hur många känner sig redan lätt vidbrända? Hur många får just ekonomin att gå ihop?

Tiden går åt utöver jobbet, husets underhåll och svärföräldrar, till att skjutsa runt barnen på olika aktiviteter, lösa vardagen med middag och läxläsning. 

Det är inte alltid så kul.

Till slut står du där bredvid barnen med huvudvärk, svagt rosade kinder och stirrar tomt ut på små mörka figurer som svävar runt på en större yta. Med en molande värk i magen, trötthet ända in i märgen börjar du fundera över vad du gör där….

Att se barnen utvecklas, skratta och må bra sporrar dig som förälder men dina egna intressen, jakt och fiske, frimärkssamlingen, opera eller vad det må vara, det hinns inte längre med. Barnen går före, barnens intressen styr även vuxenlivet.