Kråkans själ

Av , , Bli först att kommentera 9

Min pappa hade flera tama kråkor som barn.

En av dem ”Petter” färdades  med uppåtvindarna över åkrar,ängar och skogslandskap.
Med frihet under vingarna, med en tro på att människor är goda och själsfrände med  ett litet ulligt tjuvaktigt väsen.

Kråkan tam och trygg med en ung pojke med ett hjärta av guld. En pojke som mot sitt förstånd gav den lilla kråkan
ett rejält portion snus, djurets tillit gjorde att den med sin näbb hackade i sig något som skulle göra den gott.

Tyvärr blev det den lilla kråkans nedgång. Yr i huvudet sökte sig den lilla fågeln, för att undkomma den brinnande
och berusande ämnet som snabbt fyllde hennes kärl och ådror, till vattenhon i ladugården.

På morgonen ropade pappa på sin kråka, luften var så tyst, inte ett endaste vingslag ljöd i den arla morgonen och han
anade oråd.

Han hittade sin vän, som brukade sitta på hans axel i vattnet i hon. Fjäderpennorna nedsänkt mot botten,
dunet fuktigt och smutsigt, kråkans huvud så litet och de små mörka ögonen tomma…..

”….för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent”

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på HälsoZam och bloggen där.

Bli först att kommentera