Kategori: Sisu Idrottsutbildarna

När de själva får bestämma

Av , , Bli först att kommentera 1

Framför mina ögon skapades en klockren förening utan att de inte ens var medvetna om det. Det började med de kaxiga tjejerna, skriver Lisbet Olofsson och ser möjligheter.

När ungdomarna får bestämma själva kanske det ändå blir bäst i alla fall. Lisbet Olofsson funderar på ett nytt sätt att hitta idrottsledare, Foto: TT

 

Det är som att gå tillbaka i tiden, jag har den där känslan i kroppen när jag stiger in. Sveper med blicken över vyn och den är så igenkännande att jag får snabba flashbacks. Vidgar näsborrarna och förnimmer även den där lukten som är så karakteristiskt. Ibland har jag drömt om att vara tillbaka i denna värld så inristad och viktig är den för själen. Vid ena sidan står alla små skåp med nyckellås, fasta bänkar och stolar, stengolv som gör klickljud när mina skor når den. Jag har just klivit in på skidgymnasiet i Lycksele.

Här bestämmer de själva

Skolidrottsföreningen (skol-IF) är barn och ungdomars egen förening. Här idrottar de på sina egna villkor i anslutning till skoldagen och inte på skoltid. Tanken med en skol-IF är att ge alla barn och ungdomar möjlighet till en enkel, rolig och billig fysisk aktivitet. Föreningens grund är eftermiddagsaktiviteter och återkommande tävlingar där alla kan vara med. Skol-IF drivs av barn och ungdomar med hjälp av ett vuxenstöd.

Detta innebär att det är stor omsättning på människor i styrelsen och det krävs återkommande utbildningar för vi vill ju mest av allt att eleverna sedan fortsätter in i föreningslivet.

Jag har en vision, en vision som jag inte får något hugg på. Har dryftat den då och då men ingen verkar haka på och orkar ta i saken. Själv har jag ingen möjlighet eftersom min spelplan är att utveckla och utbilda föreningar. Det finns inget utrymme för att vara kreativ, skapa och utveckla en ny utbildning.

”Ett tvärtom-perspektiv”

Så nu får du ta del av den och dissa eller hissa den. I dag finns möjlighet att gå gymnasiet med inriktning att starta och avsluta ett UF företag, entreprenörskap.

Jag vill att det ska finnas möjlighet under ett år att starta en förening, lära sig förenings- och styrelselära men i ett ”tvärtom” perspektiv.

Först ett gemensamt ämne att samlas kring som t ex bättre bussförbindelser till/från skolan, olika träningsformer/prova på, makeup, göra en skoltidning, olika spel eller egentligen vad som helst som intresserar. Sedan läsa av gruppen vem som har fallenheter för olika poster och börja där. 

Självklart vill jag att min idé ska föda fullfjädrade styrelsemedlemmar, ledamöter och arbetsgrupper som går vidare in i idrottsvärlden men inser att idén är så genial att vilken förening som helst kan bildas. Innan året är slut har alla fått möjlighet inom sin förening att sitta på alla

Eller varför inte ungdomsgården?

För många, ja väldigt många vid eftertanke, var jag lärare i det ämne som ungdomarna själv fick välja fritt i en termin.

Jag minns inte vad jag kallade ämnet men det gick ut på att mina elever fick lära sig hur man sätter ihop ett aerobic/gympa pass på 30 minuter under en termin. Det var bara tjejer som ville vara med och efter hand kom det fler och fler. De delades upp i små grupper och skulle vid slutet av terminen köra ett pass för lärare/föräldrar/syskon.

Det var underbart att se hur de kaxiga tjejerna ställde sig först och tragglade steg som skulle passa till musiken. Efter någon månad hände det något i grupperna och de blyga, taktfasta, fantasifulla ungdomarna tog helt över. De växte med uppgiften och skapade stegkombinationer och rörelseglädje som sällan skådats. Det skapades en öppenhet/gemenskap som värmde mitt hjärta.

De började prata om vad de skulle kalla sin grupp, vilka rörelser skulle de göra, om de skulle ha vissa kläder på sig, vilken låt/takt kunde passa bäst till dessa steg eller övning, kunde någon ta med sig fika nästa gång, vilka ville leda passet och vilka skulle avsluta.  

För att kunna köpa likadana tröjor i gruppen började det tillverkas prylar i skolans färger som sedan skulle säljas för att finansiera dem. Det var pärlhalsband, ommålade gamla klädhängare, pennställ (glasburkar) som doppades i rätt färg, skosnören som infärgades och det var ingen brist på fantasin när det gällde återbruk.

Tänk om…

Framför mina ögon skapades en klockren förening utan att de inte ens var medveten om det.

Några agerade som ordföranden, delegerade och hade övergripande koll. Några skrev ned vad de hade tänkt göra och skissade ned passen eftersom de växte fram – sekreterare. För att kunna få in pengar till tröjorna så måste grejerna, färg m.m vara så billigt som möjligt för att kunna säljas med vinst. Och tröjorna kostade x-antal kr för hela gruppen så det krävdes att få in pengar – kassör.  Passet delades in i olika delar och delarna i sin tur fick en ”ledamot” osv.

Tänk om jag då hade förstått och tagit detta till en högre nivå, att synliggöra deras arbete med att lägga till lite förenings- och styrelsekunskap. Att utbilda föreningsmänniskor med ett brinnande intresse som drivkraft redan i skolåldern.

Tänk om detta är en väg att gå för att få fler intresserade av föreningslivet.

 

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Finns det mod i föreningarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Nytt år, nya utmaningar, det gäller oss personligen och likaså våra föreningar. Det är frågor utan självklara svar. Just därför skulle idrotten må bra av att granskas då och då. I synnerhet om det är någon annan som gör det,

Rutiner och vanor måste ifrågasättas, det är början till utveckling. Men hur ofta vågar en förening ifrågasätta sig själv? Foto: TT

 

Vägen är lång eller mer rak i det norrländska inlandet. Påminner om färden genom öknen i USA men här finns en annan växtlighet och en lång backe att bestiga. Vinterdäcken är på men det känns inte isigt på vägen när jag provar att dra skosulan mot vägen.

Men man vet, det kan vara förrädiskt och småhalkigt. Lite varstans.

Är idrotten bekväm?

Jag använder dagen till reflektion. Något som ofta inte hinns med, att stanna upp och invänta sin egen skugga. Tempot är högt, hetsigt och beror mycket på min personlighet. Jag väljer att ha mycket i luften, mycket på gång men lika ofta latar jag mig för att hitta jämvikten.

Lutar sig idrotten också tillbaka?

Nytt år och nya utmaningar och i grunden så är utmaningarna desamma för föreningar som för var en av oss själva. Jag vill så gärna att föreningar ska bedriva en sund barn- och ungdomsidrott. 

Men så är det inte alltid. Jag tänker på en välkänd idrottsläkare som idogt försöker få till en förändring. Vederbörande får ofta besök på mottagningen av barn och ungdomar som söker hjälp. Det är överbelastningsskador och stressfakturer, men vad värre är, vid mer efterforskning upptäcks även hård och sträng (psykiskt ansträngd) träning. När läkaren påtalar detta och inget händer så anmäler hen till berörda instanser.

Reaktion – kritiken riktas helt mot hen som person istället för att angripa problemet.

Inte ens läkaren lyckades

Om inte en idrottsläkare, expert inom skador orsakade av yttre och inre påfrestningar, får gehör, reaktion och en ändring, hur ska då en idrottsförälder, styrelseledamot eller en tränare få sin röst hörd?

Det bedrivs mer än ofta en sund barn- och ungdomsidrott och där det osunda är en liten procent. Men det bör verkligen synas. Hur synar man idrotten, vem går igenom hela händelseförloppet i neutral anda utan eget intresse?

Nej, det är mer än inställning om att ”Vi håller det inom familjen, vi blandar inte in någon utomstående för då kommer fasaden att krackelera”! Idrotten granskar sig själv, specialförbundet granskar sina idrotter och det är inget fel i det egentligen. Förutom att de inte är en neutral part utan är insyltade i det hela. Det blir inte trovärdigt.

Kunskap enda vägen

Jag har läst kommentarer, fått mail och intressanta tankar angående osund barnidrott. Blivit ibland redigt ifrågasatt vad jag kan göra för att minska det osunda. När jag idogt upprepat betydelsen av utbildning får jag det hett om öronen och en nedvärderande ton skapas. ”Tror du verkligen på utbildning”, sagt mer som ett påstående än en fråga.

Men jag håller fast vid lösningarna:

  • Utbildning av styrelser – hur bemöter man, vad gör man, hur går man vidare och gör rätt. Styrelsen måste visa vägen och betona föreningens värdegrund.
  • Utbilda ledare – hur de bemöter sina aktiva, hur mognaden ser ut för barn och vilken träning som är mest lämpad. Och även hur de bemöter föräldrar och utomstående som kritiserar.
  • Utbilda unga ledare – ge ungdomar möjlighet att förstå varför de bör göra si eller så. Varför det är smartare att låta träffen/träningen bli utvecklande och rolig än korrekt.
  • Utbilda föräldrar – jag upprepar lite från min förra krönika. Föreningens värdegrund är dess styrka som föräldrarna bör veta om. Idrotten fostrar! Och är det inte så att idrotten bör fostra alla idrottsföräldrar. Så att de får en grund att stå på.

Jag är medveten om att utbildning inte är vad föreningen vill ha i första hand. Man har inte tid, ser inget behov fast det gnisslar lite överallt, tycker det är besvärligt. De vill inte, ser inte sin del i det hela utan gör som de alltid gjort. 

Men utveckling är kunskap.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Har ungdomarna fått svara

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Barn tävlar jämt. Fortast fram till bilen, först att svälja mackan, ”jag gjorde flest mål” och ”jag vann” hörs ljuda och genomsyra kvällar som helger. Och det ska nu upphöra…

Ungdomsidrott – på vilka villkor? Föräldern, ledaren eller rent av tjejen eller killen själv? Svaret är självklart. Foto: TT

 

Ämnet är högaktuellt, fotbollsförbundet vill slopa mål och poäng upp till 13 års ålder, det ryker om det. Vissa väljer att ignorera frågan men alltför många vill inte ens kännas vid, diskutera eller tänka över den. Rubriken lyder: Etik och bredd – toppa laget och/eller låta alla spela.

Har ni frågat dem själva?

Många har åsikter, men hur många har frågat barnen om verkligheten, så de vet hur de tänker. Har du själv ställt frågan?

Svensk idrott är tydlig med sina riktlinjer och säger att om vi verkligen vill vara en idrottsrörelse som siktar mot att så många som möjligt, ska vilja/kunna och få vara med så länge som möjligt så krävs en så bra verksamhet som möjligt.

Men om prestationen tar över och vinsten blir viktigare än själva idrottandet. .. 

Hur rimmar då detta med att man vill toppa lag och bli bäst? En hel del studier, många idrottare som i intervjuer, små videoinslag berättar att de sysslat med många olika idrotter innan de specialiserat sig når inte ut till de som verkligen behöver lyssna på det. Och inte bara lyssna utan ta diskussionen, vända och vrida och värka fram en gemensam syn, tillsamman med de som har kunskapen om ämnet.

En gång för alla

Ola Svensson, föreläsare om barn och ungdomar, leder oss en kväll och vi lär oss. Han betonar att det i dag finns en avsevärt mycket högre medvetenhet om hur en sund barn- och ungdomsidrott ska bedrivas. Det skär genom hela idrottsrörelsen och tveksam verksamhet uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare.

Men trots att kunskapen finns är det fortfarande ständigt en utmaning att få den att tränga ut till alla lag och träningsgrupper. Om en förening inte är sammanhållen utan lagen blir satelliter är det kombinerat med en viss risk att enskilda tränare går sin egen väg, efter sin egen övertygelse och åsidosätter föreningens policy och idrottens gemensamma riktlinjer. 

När det gäller selektering blandar vi ihop talang med tidig mognad. Det finns inget samband mellan att vara en duktig idrottare som 14- eller 15-åring och att vara en duktig idrottare i vuxen ålder. 

I alla tänkbara sammanhang upprepas den vetskapen, men misstagen upprepas också…

Att inte bli vald

I genomsnitt är 80 procent av de uttagna spelarna födda första halvåret. Så ser det i princip alltid ut, för procentuellt skiljer det ju ganska mycket i ålder mot de som är födda sent. Sen kan det skilja upp till fyra år i verklig fysisk mognad mellan två jämngamla spelare

Barn som drabbas löper en högre risk att få känslor av otillräcklighet, oförmåga och utanförskap. Det kan i sin tur leda till sämre självkänsla och självförtroende. Inom idrotten vill vi behålla så många som möjligt så länge som möjligt och då är det här inget bra recept. 

Vem minns inte hur de blev valda som en av de sista i skolan när man skulle tävla i gympan. Hur de inte tillhörde de duktiga och blev nästan över till slut.

Vi vet att barn (och vuxna) som känner sig kompetenta och upplever samhörighet med större sannolikhet trivs i ett sammanhang och vill vara kvar där. Dessutom, eftersom det inte är belagt att det ens blir bättre elitidrott, blir den potentiella förlusten tredubbel. Inte nog med att barn far illa och inte får möjlighet att idrotta länge, det är också en rent dum metod för att få fram de bästa idrottarna.

Varför det då?

Man får skilja på yttre och inre motivation. Yttre motivation är något konstlat och kortsiktigt, ofta skapat av oss vuxna. Om man satsar på utslagning och enbart resultatfokus, får du oroliga spelare som inte vågar av rädsla att slås ut. Inre motivation handlar om processen och att utvecklas, den är mycket mer långsiktig.

Det blir tyst i hela salen. Flertalet rynkar ansiktet, andra stirrar tomt ut och några skakar på huvudet och sedan kommer både frågorna, bekräftelser på att det är på ett visst sätt och utropen som är aha-upplevelser.

Men de som tränar mest bör väl få spela match?

Varför det, frågar Ola, inte i min värld i alla fall!

Det blir sådär tyst och avvaktande igen i några minuter, sedan är diskussionen igång igen. Jag tänker inte avslöja utgången av den utan lämna dig med frågan.

Åter, har du frågat barnen om vad idrott är för dem och varför de går till träningen?

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Vi känner igen oss

Av , , Bli först att kommentera 2

Där och då, vi har varit en del av det någon gång. Kanske tillhört de som skriker eller att vi valt att vara tysta och passivt medskyldiga, dvs inte sagt något. Så finns de som agerar och protesterar mot gapandet. De borde vara fler. För hur många gånger har domaren ändrat sig…

Om det går så långt som till varning eller om domaren ser rött. Detta eviga protesterande mot domaren… Foto: TT

 

Senast i allsvenskan – Anders Svensson gormade som bara den i slutskedet av matchen Elfsborg-IFK Göteborg. Blev det bättre, ändrade sig domaren, har han eller hon nån gång gjort det, kommer vederbörande att göra det nästa gång?

Unga gör som…

Och nu, på en plats, när, var och hur som helst i Sverige.

En läktare eller bara en bänk, en match, mycket viljor.

Det är enkelt att veta vem som hejar på vem och sorlet ökar när laget närmar sig målet. Klubborna rörs yvigt, fötter som snabbar på och bollen som tar en helt annan bana. Sedan ben, klubbor som trasslar in sig i en snabbvändning och resulterar i ett härvelkors men även i ett hysteriskt skrattanfall från de inblandade.

Tränaren som ropar ”Bra tänkt, Snabba ben, Upp på fötterna nu och Kom igen!”. Publiken som uppmanar och applåderar när de inblandade kommer upp på fötterna igen. Det är vad jag väljer att höra, jag vänder mig med rodnande kinder och en klump i halsen när jag hör det andra. Det där som skär i kroppen, som förminskar och nedvärderar och kan få vem som helst att bli både ledsen och uppgiven.

Avarterna, så vanliga

– Håll för fan reda på fötterna!

– Ni är en bunt med sopor, gå hem!

– Spela inte som krattor!

– Krossa dem, ta den lille på högerkant för tusan!

Det haglar av större oförskämdheter som jag inte vill nämna. Buande! Jag sitter stilla, känner olust och avväger om jag ska påtala det hela. Jag vill ju inte få en snyting!

Det är då som droppen får bägaren att rinna över.

– Domarjävel!

En ung domares eldprov

Jag kan inte låta bli nu. Det är barn på planen, 12-åringar som ser det som en lek och tycker detta är roligt. De ler, skrattar och har roligt. De är i olika mognadsfaser, olika vridmoment, olika hävstänger vilket gör att koordinationen av armar och ben är en utmaning.  De gör så gott de kan.

Vid kanten står en ung kille som agerar domare och får höra ”domarjävel” hela tiden. En ung person som har ett intresse i idrotten, som gillar spelets hetsiga, snabba och pulsen. Som själv valt att prova på att bli domare, som är utbildad av förbundet och som för att växa och bli bättre och bättre måste få komma sig ut och döma matcher. 

Spelarna som rättar sig efter domarnas beslut eftersom det är så roligt. De som inte ser med nitiska ögon, som formligen förföljer domaren för dåliga snabba beslut och som inte skulle klara av att döma i tio minuter. I en match för 12-åringar!

Vi är alla här för att ha roligt. Spelarna har roligt, ledarna njuter av att se hur speluppfattningen har blivit bättre och publiken (de som tillåter sig) får se barnen utvecklas i idrotten, hur de kämpar, svettas, får springet i benen ur kroppen, hur de jobbar inom laget och uppför sig mot andra.

Uppmaningen

Det är då jag får se DEN, skylten som sitter uppe. Jag tar ett stort andetag, börjar med de som sitter bredvid mig. Knuffar lite på dem och pekar på skylten.

– Titta på den, visst är väl det där bra?

– Ja, vad smart av ”dem” att sätta upp den men de där (pekar) borde verkligen se den.

Fine, vi har helt plötsligt en gemensam nämnare här och jag får hjälp att uppmärksamma fler på skylten. Jag bävade men knackar en av de mer fientligt inställda och pekar med fingret  på skylten. Döm om min förvåning när jag ser att personen hejdar sig en stund och en lätt rodnad börjar visa sig på halsen. En harkling och jag frågar:

– Har du sett den där?

– Öhh, nää, vad menas med den?

– Ja det som står, att vi måste tänka på att visa respekt och hänsyn till alla på planen.

– Men det gör väl alla…

– Jasså, så du hejar på båda lagen, skriker inga dumheter mot någon eller skäller på domaren.

Personen blir ställd, så ställd att jag blir lite obehagligt berörd och är nära att säga:

– Äsch du menade nog inget illa 

Det händer något på läktaren, fokus flyttas helt plötsligt från planen till skylten. Sorlet förändras, det hummas, harklas och det går liksom en känslomässig våg genom hela arenan. Plötsligt blev luften lättare att andas, glädjen spirar åter i magen och det känns så bra helt plötsligt.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

jejer är med, som drillflickor

Av , , Bli först att kommentera 1

När jag pratar om hur mycket lustgas man packar i en kompressor (4-1, dragracingmotor) får jag prata högt så alla hör och ingen tror att jag stöter på karln. Det är motorsport – och jämställdhet.

Lisbet Olofsson med sina kärlekar, en Roadmaster -48 (grå) och en Buick Special -57 (tvåfärgad)

 

Jag kör in en av mina kulturskatter på över två ton, blänkande krom, linjer och järn som får en designer att tappa andan. Ett varv på fjädringen är borta och jag får passa mig när jag smyger in över gräs, rötter och gropar inne på området. Jag väljer parkering bredvid en annan som är mer stor, vräkig och enfärgad. I min enfald tror jag att jag gör mig bättre bredvid men vet innerst inne att det finns de som föredrar den bredvid. Jag är motorintresserad, fått det venöst från min far och det går inte ur mig och har även tävlingsledning A i licens.

Då passar det minsann

Vad som fångar mig särskilt och med varmt hjärta är när en av mina föreningar står för underhållning på motorträffen. Föreningen –  Åsele drill, 20-års jubilerade 2013 och otaliga unga flickor mellan 13 och 21 år har tränat stenhårt för att kunna bjuda på bästa möjliga show vid större evenemang. Ja ni läste rätt, unga flickor – inga pojkar. Varför det är så vet jag inte eftersom föreningen från och med 2015 är associerad medlem till Gymnastikförbundet och jag har inte hunnit träffa dem.

Drillmamman Kristina Bäck såg att några tjejer ville göra annat och gruppen Rockatjejs bildades och man tränade in Rockabilly drill i olika former.

Inom motorvärlden finns ojämställdhet så det ryker ur öronen men på en helt annan nivå. Här blir man förvånad när tjejer, kvinnor och kärringar brinner eller jobbar för motorsport vilket räknas till väldigt manligt. När jag pratar hur mycket lustgas man packar i en kompressor (4-1, dragracingmotor) får jag prata högt så alla hör och ingen tror att jag stöter på karln.

En annan sorts jämställdhet

Jag blir van vid att hålla tillbaka och att killarnas prestationer ofta värderades lite högre och alltid var/är lite viktigare – allt via attityder, fördelning av träningstider och ekonomi. 

Men jag vill att unga tjejer, kvinnor ska känna sig lika viktiga som killar. Varken mer eller mindre

En annan sorts jämställdhet

Jag har hållit på med friidrott. Som ung slog det mig hur ojämställt det var inom friidrotten.

Det ojämlika var inte mellan tjejer eller killar utan mellan de olika friidrottsgrenarna. Jag var ”kastare”. Vi ingick inte i friidrotten så naturligt utan fick träna för oss själva, på en annan plan än de andra eftersom våra redskap kunde ställa till med skador – på andra. Även på tävling hänvisades vi till andra arenor som hade kastbur utan publik. Friidrottsarenan beträddes när vi stötte kula och kastade spjut. När en av tjejerna kastade utanför kastsektorn och nuddade en längdhopperska som förirrade sig för nära uppkom en ovanlig situation. Funktionärerna skällde upp kasterskan så hon vägrade kasta något mer!

”Där borta får ni hållas”

Det finaste man kunde göra var att ”hoppa”, längd och höjd. Håruppsättningar, fot om fot instegning till planka, uppvärmning med hoppsasteg och spring genom planka, av och påklädning som en ritual som mer var en uppvisningsrit. De ägde hela planen och vi andra fick rätta in oss efter dem. Publiken nära som hejar på som gav bekräftelse och tränare som stod bredvid. Jag tittade storögt på och funderade varför kastgrenarna inte var lika ”fint”.

På Veteran-SM hade inget förändrats. Kastburen stod ensam på en plan bredvid och vi +35-åringar fick varken publik eller orosmoment i folk som passerade oaktsamt över plan(slägga och diskus). Sista gången jag var med gick spjuttävlingen första kvällen (av tre), schemat hade överskridits och jag frågade om inte grenen skulle skjutas upp till nästa dag. Vi var de enda som var kvar, sent, mörkt ute med dagg. Rubtanbanan blev fuktig och halkig och jag gled lite. Nio mm spikar ger inte vika, inte heller rubtan utan jag slet sönder inre vadmusklen. Hade det varit någon annan gren hade de skjutit upp det.

En jämställd idrott är en förutsättning för framgångsrik idrottsutveckling. Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer och inom alla områden (2017) men hur kommer vi oss dit?

Idrott, oavsett

Jag har inga direkta svar men när jag läser sportsidorna har jag så svårt att fatta vilken sport man skriver om när det inte står. Vad jag helt klart har förstått är att fotboll och hockey tillhör herrar för annars heter det damlag (damfotboll) eller damhockey.

Som Anna Galin sa: ”Ett enkelt första steg är att benämna idrotterna likvärdigt. Antingen kallar vi det damidrott och herridrott, eller rätt och slätt för idrott – men det behöver vara samma förutsättningar och benämningar oavsett kön”.

Eller Hanna Marklund: ”De signaler som skickas i samhället och idrotten påverkar i allra högsta grad. Det vi växer upp med och lever med blir vår norm och bild av hur det ska vara. Men ibland kan det vara befriande med en ovanlig bild”

Jag kan bara hålla med.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Idrott är så mycket mer

Av , , Bli först att kommentera 0

olen gick ned, kinderna kändes heta, isen knakade under mina skridskor och det var då tankarna kom. Bär också den svenska idrottsmodellen?

Konsten är att få fler människor att förstå idrott. Att inte bara se stjärnor och stora penningbelopp. Idrott är så mycket mer. Foto: TT

 

Jag möter många idrotter, utvecklar och utbildar föreningar, men får vända mig till specialförbunden när det gäller det specifika. Det är spännande och intressant men tid att grotta ned sig finns inte. Min önskan är att specialdistriktsförbunden gör som specialförbunden, alltså samarbetar mer med sina föreningar.

Skäletm är enkelt – ibland vet inte den ena vad den andre gör och det kan smälla rejält.  Och föreningen kan hamna i kläm.

Blir det för mycket av de go…idrott?

Mitt uppdrag som idrottskonsulent kan tyckas vara enkelt och självklart men tittar man närmare på svensk Idrotts riktlinjer mot 2025 så är det komplext.

Svensk idrotts strategi 2025 (fastställdes vid Riksidrottsmötet i maj 2015)

Livslångt idrottande. Svensk idrott ska vidareutveckla verksamheten så att barn, unga, vuxna och äldre väljer att idrotta i förening under hela livet. Svensk idrott ska nå fler idrottsliga framgångar internationellt

Idrottens värdegrund är vår styrka. Alla lever och leder enligt svensk idrotts värdegrund

Idrott i förening. Svensk idrott ska vidareutvecklas, samverka med andra aktörer och ge goda möjligheter att idrotta i förening

Idrotten gör Sverige starkare Idrottsrörelsen är en ännu starkare samhällsaktör

Idrott en livsstil

Mina tankar om dessa rubriker är endast mina och ska nu inte förväxlas med strategin.

Livslångt idrottande är spännande. Jag som var veteranfriidrottare tills min inre vadmuskel brast tycker detta är fantastiskt. Men erkänner också att det blev flera år av hopp där jag tränade andra innan jag återkom till tävlandet.

För mig är det tre olika aspekter, den ena där verksamheten ska vidareutvecklas så att man hittar sin plats hela livet i idrotten. Den andra är att ta till vara och hitta verksamhet för vuxna. Den tredje att skapa idrottsliga framgångar internationellt.

Jag väljer att lämna ”skapa idrottsliga framgångar”. Jag känner mer för att vidareutveckla verksamhet tillsammans med föreningar för att undvika utslagningar och icke tillhörighet. Idag så ser vi att alltför många lämnar idrotten, inte bara när man byter skolan utan för att man har ingen känsla för sammanhanget.

”What´s in it for me”. Var kommer jag in, känner gemenskap och är en i gänget.  I gänget som lattjar och passar boll nere på sjöisen!  Känslan när man kan passa bollen i 20 minuter mellan varandra utan avbrott, utan tanke på bandy eller hockey. Bara en tillfredställelse att vara en i gruppen som klarade det.

Ett bättre liv, helt enkelt

Den stora möjligheten är att hitta nya idrotter för att inkludera fler. Hitta det som ungdomar vill göra, låta dem utveckla nya sätt att röra på sig men enligt helt andra regler. Kanske dessa inte gäller om två veckor, kanske utmaningen ligger mer i att hitta på något nytt och vara i ständig förändring.

Idrottens värdegrund är vår styrka – föreningens värdegrund är dess styrka.

Idrotten fostrar! Två ord som används i otaliga sammanhang men vad betyder det egentligen?  Om idrotten fostrar så bör barnen komma med en bra grund att stå på. Jag funderar både högt och brett, kan lika gärna ha fel men är det inte så att idrotten bör fostra alla idrottsföräldrar.

Att fostra barn är inte det lättaste. Jag har förstått det av de föräldrar som alla har sin tro på vad som är bäst för deras barn och som fnyser lite åt de som inte gör som de. Det är lätt att stå bredvid och betrakta, ha åsikter och vara proffstyckare utan att ha hela situationen klar för sig.

Och utbilda föräldrar

Var och en är övertygade om att de gör sitt bästa och ger sina barn vad de behöver.  Skulle det inte vara på sin plats att idrotten tar tag i saken, vill inte kalla det för ansvar, och fostra i vår tur de bästa idrottsföräldrarna? Istället för att de ska klura ut det själv kan man ge en knuff år rätt riktning.

Att ge föräldrar en utbildning om hur de stödjer sina barn att bli vinnare i livet genom idrott. Skulle du vilja gå en sådan utbildning? För det är föräldrar som bör ta emot min utsträckta hand och vill bli utbildad.

För mig går det hand i hand med ”Idrotten gör Sverige starkare”.  

Politikerna tror sig bara förstå

Men hur kan det ske när den har fullt upp med aktivera och inspirera. Frågan kan ligga högre upp där man måste jobba med politisk påverkan. Ibland, nej, väldigt ofta känns det som att makthavarna inte förstår hur idrott stärker hela samhället. 

Ett idrottsarrangemang skapar fler gästnätter, höjer handeln och ger orten cred samt det strömmar pengar in. Arbetet med att skapa ett arrangemang kräver många arbetstimmar även ur den ideella kraften.

Vi behöver synliggöra detta, besöka kommunfullmäktige och presentera siffror.

Siffror som styrs direkt mot arrangemang och visar…pengar. Siffror talar sitt språk och att hitta en siffra som berättar hur mycket barnen får utvecklas är utmanande och svårt. Det gäller att ligga på, för direkt man stegar ut från mötet så blir man glömd bland dem som inte har idrott som intresse.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Ska vi alltid ställa upp

Av , , Bli först att kommentera 11

Min pappa hade ingen möjlighet att skjutsa mig till träningar och matcher och fick kritik för det, men hur mycket ska man egentligen ge till sina barn?

Föräldrar och barn/ungdomar – eller är det tvärtom? Att det är en förutsättning att barn måste ha föräldrar tid och engagemang?

 

Jo, jag inser det direkt den här gången. I det här ämnet finns det verkligen många personer som är för att man ska ställa upp. Men, och de finns också, ett antal som som inte är beredda att göra det så slaviskt.

Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det, dig kommer jag att reta upp om du fortsätter att läsa.

Referade via älgjaktsradion

Pappa satt ute vid kon som skulle kalva. Vi barn fick referera genom älgjakts(com)radion, händelser och målen som gjordes på TV-pucken. Jag och brorsan, tillsammans med grannpojkarna spelade sedan hockey med hopspikade hockeyklubbor. Jag var målvakt, fick en klubba där själva bladet täckte enda upp till knäna och som mål använde vi hässjastolpar som stacks ned i snön. 

På landsvägen med storebrors hockeyrör övade jag konståkning. Jag var isprinsessan med vinröd dräkt och volang. I verkligheten hade jag michelingubbsliknande täckjacka och täckbyxor. När skridskon skar igenom isen och nådde asfalten åkte jag på näsan och verkligheten slog upp hakan.

Min storasyster kastade slungboll och invigde mig i hur man bäst fick ”schwung” på gummibollen med rem. Farmor blev en aning förgrymmad när jag nära krossade fönstret på bagarstugan. Detta blev min inkörsport för att hamna inom friidrotten och kastgrenarna.

Faktiskt, han skjutsade mig inte

Jag fick en moped och kunde ta mig sju km till träningen in till byn när det blev sommarlov. Att pappa skulle skjutsa mig var uteslutet. Han var ensamstående, jobbade heltid och hade lantbruk. Det var mjölkning, vårbruk, hö som skulle in, kossorna in och ut i ladugård och den evigt trilskande traktorn som gick före.

Det är först nu i vuxenålder som jag reflekterat över det – att min pappa inte skjutsade mig alls till varken träning eller tävling. 

Systersonen blev så inspirerad av friidrotts-VM att han tillsammans med kompisarna byggde en höjdhoppsställning. Allt slutade med en bruten arm för andra gången samma sommar. Han är numera friklättrare.

Brorssonen körde händerna långt ned i byxorna och stod som staty vid fotboll- som handbollsträning. Åkte plikttroget längdskidor på skolan iklädd jeans och jeansjacka och fick pris för sitt deltagande. Men sken som solen när han fick skruva ihop epatraktorn, lacka den och köra folkrace vid 16 års ålder.

Då ser vi snett på dem

Många gånger är förebilderna något helt annat när det gäller inkörningsport till idrott och idag så känns det som om vi har lätt att glömma bort det. Du som brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. Dig kommer jag att reta upp rejält om du fortsätter att läsa, så jag höjer ett varningens finger.

Många har svårt att förstå de som är helt utan intresse för idrott. Vi tar för givet att alla, åtminstone de flesta, brinner för idrott, barnens idrott och bara lever för det. 

När föräldrar inte ställer upp för barnen och idrotten ser vi snett på dem. De blir dåliga föräldrar och min undran är, när uppstod detta skifte, där barnen styr vad föräldrarna ska göra på sin fritid eller semester, där barnen går före föräldrarnas välmående, ekonomi och vuxenliv?

När alla inte är som alla andra…

Dina egna intressen då…

Hur många känner sig redan lätt vidbrända? Hur många får just ekonomin att gå ihop?

Tiden går åt utöver jobbet, husets underhåll och svärföräldrar, till att skjutsa runt barnen på olika aktiviteter, lösa vardagen med middag och läxläsning. 

Det är inte alltid så kul.

Till slut står du där bredvid barnen med huvudvärk, svagt rosade kinder och stirrar tomt ut på små mörka figurer som svävar runt på en större yta. Med en molande värk i magen, trötthet ända in i märgen börjar du fundera över vad du gör där….

Att se barnen utvecklas, skratta och må bra sporrar dig som förälder men dina egna intressen, jakt och fiske, frimärkssamlingen, opera eller vad det må vara, det hinns inte längre med. Barnen går före, barnens intressen styr även vuxenlivet.

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Fantomen lämnar märken

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig person. Du kan upptäcka honom, om du riktigt försöker. Du kan också upptäcka en ny idrottsledare, de finns, de som ska ta över. Det hänger på dig.

Lisbet Olofsson tror på Fantomen, den vandrade vålnaden. Det är han som också kan bidra när det gäller svensk idrotts största fråga.

 

Första gången jag uppmärksammade ”märket” hade trädens löv försvunnit, snön hade fallit några gånger och jag trodde inte riktigt mina ögon. Jag stannade inte utan tänkte att jag bör komma ihåg det nästa gång jag passerar.

Den vandrade vålnadens märke

Så jag ska nu berätta något unikt just för dig, något som du kanske tvivlar på, liksom jag men jag har ju bevis.

Du tror kanske att Fantomen endast finns i det fiktiva afrikanska landet Bengali, att den vandrande vålnaden inte har lämnat det varma klimatet, brottsligheten och Devil, hans bengaliska bergsvarg. Men jag ser beviset, märket som han lämnat så att alla vi trafikanter håller ned farten och är snälla mot varandra i trafiken.

Jag befinner mig i fantomenland och jag känner mig trygg vid vålnadens mark och skog! Djungelordspråket ekar inom mig: ”Du hittar aldrig Fantomen – han hittar dig”.

Det är inte alls omöjligt

Dagens ämne ligger på ”det omöjliga” att hitta nya styrelsemedlemmar, ledare och aktiva. 

Det är den enskilt största frågan inom idrotten. Alltför många föreningar tar upp rekryteringen som en ibland helt omöjlig uppgift. Det lyfts i olika sammanhang och många är bekymrade. 

När jag ställer följdfrågan om vad föreningen aktivt har gjort för att hitta nya möts jag av tystnad. Jag följer upp min egen fråga med att påstå att man tar för givet att andra inte vill bli rekryterad, därav frågar man inte. Jag kommer automatiskt också att fråga om föreningen har en rekryteringsplan och var man försöker hitta människor som vill engagera sig.

Något att fundera över är olika utmaningar som en ung ledare, kvinnlig- eller manlig, företagare eller en pensionär kan få i föreningen. Och utifrån det göra en rekryteringsplan.

Fler engagerar sig, faktiskt

Idag engagerar sig faktiskt fler än förr men vi märker inte det. För dagens eldsjälar ser annorlunda ut idag. Vi har fyllt dagarna till bristningsgränsen, men dessutom flyttar vi mer och engagerar oss i kortare perioder. Just det korta engagemanget gör att föreningars medlemmar byts ut fortare än förr. Det krävs en valberedning som hela tiden är på tå och ser möjligheter hos människor i närheten. 

Eftersom vi lever mellan två olika världar, det gamla sättet att driva en förening och det nya, framtidens förening så krävs det att vi tillgodoser båda sidorna. Att det skapas förståelse mellan de äldre i föreningen och de nya.

Vad jag menar med de äldre är de som suttit länge i styrelsen och som inte vill och inte tror sig kunna stiga ned för att lämna plats för någon annan. De har varit med länge, sett olika projekt födas och dödas, det som inte fungerat mot det som fungerade. Då.

Gör en platsannons

Det är smart att göra en ”platsannons”. Berätta vad posten innebär, vilka moment ska utföras, vilka befogenheter har man. För mig är det viktigt att lyfta det positiva. ”Gillar du att påverka och ge valmöjligheter. Vill du verka i en miljö som ger personlig utveckling och ger dig utmaningar att genomföra så det blir skillnad. Vill du vara en del i något större som verkligen ger mening till uppdraget. Då behöver vi dig!”

Nästa steg är vad finns idag som hjälper till att underlätta för detta jobb. Exempelvis en erfaren kanslist och det ekonomiska systemet som gör det mycket smidigare för en ny kassör.

Hur länge är uppdraget? I första hand och om önskemål finns en längre tid enligt överenskommelse.

Ja, vem kan motstå en sådan delikat, spännande, utmanande och utvecklande utmaning?

Jag föreslår ett slags mentor-, lärling eller faddersystem. Funktionen är enkel, alla posterna får en lärling som går parallellt och lär sig hur t ex ordförandeposten är. Efter en viss bestämd tid så byter man plats och man upprättar ett kontrakt. Det innebär att den som lärt upp aldrig får lägga sig i den andres jobb om inte hen frågar. Detta innebär att kunskapen behålls inom föreningen, att den första ordföranden inte försvinner ur föreningen utan finns med som vice under en tid och sedan kanske stiger ned som ledamot, leder en annan arbetsgrupp etc.

Ni där ute, börja med att göra en rekryteringsplan – och tro att Fantomen finns. 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

När integration kom till byn…

Av , , 1 kommentar 1

 

Här finns framtidstro och en energi som genomsyrar allt och alla. Här stannar många av och bunkrar mat, maggot och ved innan fjällvistelsen. En dag kom också integration hit.

Dorotea BK, föreningen som satsar på integration sedan 2008. Hit ringer antalet utlandsfödda personer från hela länet och vill vara med.

 

Jag kör in under viadukten och passerar gränsen till Lapplands Sydport. Samhället ser frånvarande ut och på ena sidan finns banderoller och plakat kvar efter ockupationen av sjukstugan. När jag passerar det lilla ansedda cafeét som serverar nybakt och sjön där pimpelfiskare syns vintertid öppnar sig ett sjudande liv.

Integration är vardag för alla

Ordförande vinkar glatt till mig innan bilen stannar av och öppnar glatt bildörren.

”Kom med mig, de andra är därinne”. Det slår mig igen att jag får förmånen att träffa en förening som bygger på demokrati. Vilket innebär att när jag kommer så inbjuds alla i föreningen att träffa mig. Föreningen är populär, ordet integration är en benämning som andra pratar om men inom klubben tänker man inte på det längre.

Det har inte alltid varit så utan ordföranden berättar att det har varit en försiktig men utpekad väg att försöka fånga upp gymnasieelevernas intresse för en vettig fritid. I början försökte han bjuda in ungdomar via de olika boenden som finns här. Eftersom han är lärare på skolan blev kontakten med de ungdomarna mer naturlig. Jag slås av hans inre driv, hans empati, värme för ungdomarna och hans vilja att se dem växa.

Medlemmar från hela landet

Det finns två olika inriktningar, ena gänget vill idrotta, vara tillsammans och ha kul. Den andra vill satsa mer på fotboll och spela seriespel. En underklubb bildas i Umeå (21 mil) eftersom flertalet av spelarna går på universitet. Allt för att fånga fler på campus. Föreningens största utgift är resor när få har bil och därför funderar man på att lägga seriespelet i Umeåklubben och den övriga verksamheten i Dorotea BK.

Klubbens rykte sprider sig i vinden och de får medlemsförfrågningar från hela landet.

Det finns stora utmaningar, spännande och stora utvecklingsmöjligheter för idrotten att inkludera de som inte upptäckt idrottens möjligheter.

 Idrotten en samhällsmotor

Jag tänker på inkludering av ensamkommande barn, kvotflyktingar och andra som kommer till Sverige. Här finns starka strukturer, migrationsverket, kommuntjänstemän, olika boenden, boendehandledare till civil samhället.

Det finns kunskap av alla de slag som vi samlat på oss av allt som är provat. Jag har den stora förmånen att röra mig i mindre kommuner och får inbjudan till andra nätverk än idrottens. I dessa nätverk märker man att idrotten inte har varit en naturlig part i integrering.

Vad de berörda missar är den samhällsmotor som idrotten står för och vilka oändliga möjligheter den erbjuder. Men då bör också idrotten inkluderas i integrationen innan det landar på kommuners bord. Det skapar gnissel i maskineriet, gnissel mellan 1.kommunens tjänstemän och idrotten, mellan 2. boendehandledare och idrotten och 3. föreningar och idrotten. 

Mycket annorlunda

Eftersom idrotten inte är en naturlig part i integration så blir vägen lång till att få till ett samarbete. I första hand går språkundervisning, skola, läxor och vårt lands kultur. Från att boka tid i tvättstugan till att låta kundvagnar stanna vid affären. Sedan kommer fritiden rätt långt ned på listan.

På boendet skapas en meningsfull fritid och att ”sparka boll” tillhör en av aktiviteterna. Lätt att förstå sig på, tröttar ut spelarna både fysiskt och psykiskt och tillför en ny aktivitet att prata om. Intresset växer och en tanke om ett seriespel vaknar till liv. Seriespelet anordnas och gänget spelar mot andra boenden i länet. Ja, det är bra men varför integreras inte spelarna i ortens förening där de får så mycket mer än att ”bara spark boll”?

Föreningen får i knät som en stor present, uppdraget att erbjuda sina aktiviteter för denna grupp människor. Presenten kan i deras fall väcka panik, rädsla och maktlöshet.

För det första kommer en stor grupp människor som de inte träffat på förr, pratar högt på ett annat språk, har svårigheter att göra sig förstådd, har ingen utrustning och eftersom de är så många upplevs de skrämmande. Inte bara för ledare men även för de aktiva. Medlemmarna känner sig osäkra och vet inte hur de ska bete sig och börjar droppa av. Helst när olika nationaliteter ska lära sig spelregler och när de sinsemellan inte förstår och ledaren ska stoppa det hela med ett till språk.

Men svenskarna då?

Föreningen frågar kommunen hur medlemsavgiften i föreningen ska lösas och får till svar att om föreningen är mån om att få fler medlemmar kan de ”bjuda” på medlemskapet. Frågan tillbaka blir naturlig – ska svenska familjer med dålig ekonomi få gratis medlemskap också? Och var drar man gränsen?

Det är ingen enkel fråga för någon av parterna och alla vill så väl. Ibland kan det kännas som om man skickar över allt ansvar på nästa part i ledet och sedan helt släpper det.

Tänk vilken samhällsmotor idrotten kan bli om den får vara med hela vägen och samverka för att hitta bra lösningar och utvecklingsmöjligheter. 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.

Julklappen från RF

Av , , Bli först att kommentera 4

propå idrott och resurser – en förälder kommer till träningen med sitt barn och är påtänd. Klubben stänger av personen och socialkontoret undrar hur föreningen kan utesluta familjen eftersom barnen blir lidande

Idrott på ungdomarnas egna villkor och enligt deras önskemål. Det kan vi väl enas om… Foto: TT

 

Idrotten fick en fin men välförtjänt julklapp när anslagen till idrotten för första gången höjs sedan 2008. Många har påtalat, debatterat och jobbat aktivt för att få en höjning och till slut kom den.

Pengar som gör att vi kan hjälpa till med mer utbildning och utveckling av föreningar och beteenden.

Vad är svaret till socialen?

Min största önskan är att jag får mer medel till att stötta och hjälpa de små föreningarna. De som har en liten verksamhet men så otroligt viktig för den lilla byn, den storslagna, vidsträckta bygden.

Det vi glömmer bort är den samhällsmotor som idrotten är och alla dessa utmaningar som egentligen inte har med själva idrotten att göra.

Där en förälder kommer till träningen med sitt barn och är rejält påtänd av något som inte är alkohol.  Föreningen stänger av personen då det går i linje med deras policy. Socialkontoret på kommunen ifrågasätter hur föreningen kan utesluta familjen eftersom barnen blir lidande. 

Åter, det där med resurser.

Med blåmärken hemifrån

Något annat som vi inte pratar om är att det befinner sig människor i vårt land som inte finns. De gömmer sig eftersom de inte får vistas i vårt land utan är utvisade. Flertalet av barnen och ungdomarna behöver en vettig fritid, att få känna sig bekräftade och känna sig levande.

Det finns föreningar som tar sig an dem, som inte frågar, dömer och ifrågasätter utan låter dem vara med i gemenskapen. Ger dem en meningsfull tillvaro fast både du och jag vet att det är helt olagligt.

Ett skrämt barn, med blåmärken på armarna som tittar sig över axeln under hela träningen ler stort när bollen går i mål. Kompisarna klappar om och barnet skiner av glädje. Tränaren ser det hela på avstånd, följer barnet med blicken och bevakar det hela. Känner oron i kroppen och funderar över om hen ska följa med barnet hem för att se till att inget händer. Frågar lite diskret omkring barnet och det visar sig att något pågår hemma inom familjens ”trygga” väggar. Tränaren överväger under en lång tid vad hen ska göra. Det gnager, hen frågar runt lite och får veta att ”många” känner till familjen och myndigheter är inblandade. Tränaren låter det vara av visshet att barnet har roligt på träningarna.

Att våga agera

Vad som känns rätt eller fel har mycket med vår egen erfarenhet av livet. Jag kan välja att döma svart/vitt, vägra andra att få tillgång till föreningen och bara se till lagar och regler. Det blir en ordentlig krock mellan egna värdringar och föreningens.

Uppfostran, erfarenhet och rättspatos styr oss och det är svårt och utmanande att ställa sig utanför det och titta på barnen eller ungdomarna.

Vet du vilken värdegrund din förening har? Eller är det bara ett papper som ligger någonstans. 

Att jobba med värdegrund, att alla medverkar till den så man andas och lever efter den. Det skapar grunden för en livskraftig, tillåtande och trygg tillvaro för våra barn och ungdomar.

Spontan organiserad idrott!

Det är en stor utmaning och svårighet, det ser och hör vi varje dag. Barn och ungdomar som ”bara vill” testa. Och ändå styr vuxna in dem i grenar, lag och träningstider.

För att få vara med i olika tävlingar. Krav, regler, ålderskullar, det begränsar.

Det bara fortsätter – VI gör skillnad, skillnad på spontanidrott och organiserad idrott oavsett hur mycket vi hör om effekten av att göra annorlunda och låta de själva forma.

Organiserad idrott med massor av spontanidéer, det vore något.

Och tänk att få slippa höra om kommuner som vidhåller att t ex en innebandyklubb måste idka organiserad innebandy till 70 procent för att få behålla sina halltider.

Det måste finnas utrymme för att lattja med annat, att våga göra annat och att byta mönster.

 

 

Lisbet Olofsson, hälsozam, onlinekurs

 

Ni hittar mig numera även på Idrottens Affärer och bloggen där.