När något händer, både bra och dåliga saker, så behöver jag ventilera dem, prata om dem och göra upp med dem tillsammans med personen som varit med. För mig innebär det att de själsliga sår som uppkommit börjar läka, läka ut helt och bevaras sedan som ett trevlig, härligt minne med en viss positiv saknad. De finns med men dominerar inget utan är en del av livets krokiga väg.
Får jag inte möjlighet av någon (flera) anledning att göra det (ventilera) med berörd person så ärras mina själsliga sår, de blir fula och knöliga. Jag känner dem hela tiden genom kläderna och de skaver och blöder upp ibland. De blir inte fina glada positiva minnen utan övergår till negativa nålstick som påminner om misslyckanden, ”vad blev fel”, övergivenhet och enorm sorg.
När min gräns är nådd, krävs det oerhört mycket för att komma över det som fastnat kvar, blöder och irriterar,
Jag blir långsint – ett fult och farligt tillstånd.
Jag förstår om och om igen varför jag tappar ork när det gäller att lyssna, läsa vad olika politiker tycker och tänker. 75% av allt man säger är att attackera, prata illa, smutskasta och nedvärdera vad alla andra partiledare, politiker och människor tycker. Och sedan tycka att de har ALL rätt att göra det
Gränserna suddas ut och jag tycker så ILLA om när högt uppsatta människor, vald av svenska folket, begår verbal våldtäkt på sina medmänniskor inom politiken. Rena personangrepp, mobbing på den största nivån. Jag SKÄMS på deras bekostnad, håret på armarna reser sig och jag tittar bort och försöker neutralisera min hjärna.
Nu kan man diskutera hårt vad jag menar med ’baktala’ för dessa personangrepp sker ju helt öppet och inte alls i skymundan – utan mer som något man tar till för att få andra att tappa greppet och själv vinna mark.
Jag låter mig inte luras av moderna metoder av ’härskartekniker’, vinnande av åsikter pågrund av ’munhuggnings’ ordval och ett bizzart ordförråd. Jag ser det mer som brist på respekt, brist på hyfs & etik & moral och en orgie i ordbajserier där själva ordet har förlorat sin verkningsgrad.
Vi funderar hårt över:
– Varför mobbas barn i skolan?
– Varför utsätts våra ungdomar för trakasserier, förföljning etc via nätet?
– Varför används nedsättande, nedvärderande och elaka ord, ’könsord’, sexuella antydningar och direkta personliga angrepp mot människor?
Ja, vi lär ju oss en hel del av våra politiker, eller hur?
En ny bok, direkt från tryckpressen, ouppslagen med stela vita sidor med skarpa kanter. En bok där själen sitter i bokstäverna, i uttryck, i språkmelodin och vad man kan ana mellan raderna.
En gammal bok med nött pärm som doftar läder, cigarr och
något annat mustigt. Där själen även sitter i
bokens hantering. Många händer som
hållit ömt i den, många fingrar som vikt sida från sida,
med lätt bultande hjärta och ögon som vandrar rad
efter rad i sökandet efter slut på stora livsöden.
Lösningen på vem som dräpte, vem som är far
och hur livsöden bundits samman.
Det behöver inte vara sant, det behöver inte ha
en större mening.
Ögats förmåga att låta synen ta del av bokstävers skarpa kanter som bildar ord och meningar, triggar våra känslor att
reagera. Tillsammans med min själ, mina tankar och känslor så skapar hjärnan bilder som får historien så mycket mer
levande än om det hade varit på film.
"….Oh I wonder wonder who, be-doooo who
Who wrote the book of love.."
När vi träffar en annan människa så har vi en tendens att rätt snabbt fråga om vad han/hon jobbar med. Många identifierar sig med sitt jobb eftersom det är en vanligt återkommande fråga som man ställer och får.
Man lever för sitt jobb, jobbar gärna övertid, jobbar gärna på helgerna och märk här att de kan ha familj, släkt och vänner. Men det är jobbet som betyder något, man känner sig behövd och duktig när man får prestera. Det är då de blir riktigt levande – att vara ständigt uppkopplad via mail, att vara ständigt nåbar på mobiltelefon under dygnets alla timmar.
Så blir man varslad – arbetslös.
Svårt är att kunna ersätta sitt behov av kontroll med en känsla av tacksamhet för livet – jobbet är ju livet!!
Den lilla människan inom oss, som egentligen är enormt osäker och skör, kunde gömma sig bakom en fasad och behövde aldrig visa upp sig eller känna sig hotad så länge man har ett jobb.
Arbetslöshet innebär att när man själv är hemma så:
– Mannen/kvinnan är på sitt jobb (om man nu inte blir arbetslös båda två)
– Barnen är på dagis/skolan
– Ingen telefon som ringer
– Inga mail som ska besvaras
– Ingen människa som ber om något
Det är tyst, man inser att ingen behöver mig längre. Man är förbrukad och kan inte ens försörja mig och min familj. Den där lilla människan inom mig känner sig totalt värdelös och hon /han har i hela sitt liv försökt ge sig själv ett värde genom att prestera och jobba.
Jag känner SKAM eftersom jag inte kan behålla mitt jobb, jag är rätt värdelös???..
" Nu har han stämplat sen strejken tog slut
men hur blir det nu, när han har stämplat ut
Vem vill ha honom nu, han som snart gjort sin tid
Vem vill ha en femtio års halvinvalid
Så sitter det folk nere på busstation
i min egenålder, med förtidspension
Han som har slitit sig krokig och krum
får sitta med värken, bitter och stum
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten,
har tankarna vandrat på sin irrande färd.
Vandrat på nattgammal is,
tankar, om arbetets värde och pris."
Här kommer en gammal raggarhistoria från sena -70talet och får stå för en stor del av min ungdoms själ.
Sommaren började den sista april med Hot Rod Show. Många gjorde slut med pojk- och flickvänner för att riktigt leva livet. Oavsett utetemperaturen skulle jeansjackan fram och i skuffen stod det några backar mellanöl och Kir. I karavan åkte vi sedan in till stan för att göra den osäker. Efter bilshowen, på parkeringen sprättades sedan den första pilsnern.
Efter mycket snack och några öl bestämdes att bilarnas fyllchaffisar måste belönas med mat. Citybarens parkering var inte den största och medan några bilar stannade och käkade så rullade de andra runt stan. Inget var annorlunda mot somrarna tidigare.
De andra burnade upp däcken från förra sommaren , hetsade andra chaffisar att dra vid rödljusen, hitta lämpliga pisspausställen och att drägla över alla andra jänkare som rullade runt tills vi var samlade igen.
Stan sjöd av muller, tjutande däck och raggarattityd. I den halvmörka natten gnistrade krom, innerlampor lyste och ur stereon vrålade musik.
Natten började sakta övergå till morgon. Än hade inte tiden kommit då vi har ljust hela natten. Alla var otåliga, flaskor var tomma och vi snurrade runt i väntan på det största.
Gatbilsracet – det som ingen anordnar, som ingen vet vart det blir och som ingen vet något om varken före eller efter. I en värld utan mobiltelefoner så sprids rykten fort och nu var det nära. Bängen körde runt stan i mindre och mindre svängar. I mörka gränder gjordes planer och information spreds. Bilar droppade av sakta en efter en. Det kunde bli en vägraka utanför stan, en gata i utkanten eller på ett industriområde.
Platsen för racet sjöd av liv,bilar linade upp för kvalrundor, däck värmdes i en skvätt gammal olja för att få fäste. Ficklampor fick agera startgran och ingen fick köra rölykta (tjuvstart) för då var han ute.Det var en farlig plats, bilar som fick wobbel, motorer sköts, andra fick för mycket fäste och gjorde wheelis så bilar stegrade sig men detta var livet.
Ingen , ingen kunde avstå och man hetsade sin chaffisar att åka.
Helt plötsligt kom larmet att polisen var nära. Platsen måste tömmas, sista omgången för att köra den ärerika sista repan gick förlorad men det bekymrade ingen. Alla hjälpte till och när polisen anlände fanns bara en stor oljepöl från en Malibu SS som sprängt motorn i slutet av ’strippen’.
Högtalarna darrade och kräktes ut dessa toner som
får mig att sucka högt, minnas tillbaka och njuta;
När jag var liten satt vi i skuggan på gräsmattan och klippte mattrasor. Blåsan på tummen växte sig större och större i kapp med längden på trasan. Viktigt att klippa bort hörnen på tyget vid varje hörn, bredden skulle vara den rätta och mattrasnystanet växte sig grövre och grövre.
På hösten riggades vävstolen upp i vårt lilla vardagsrum och vi somnade in till vävstolens dova och dämpade slag. Mamma slog in vår barndom, alla våra drömmar, förtvivlan, skratt och lekar i den vackraste mattan i världen.
Syrrans vårglada skolavslutningskjol, brorsans mörkgröna höstpolojumper, min egen syrenfärgade förklädesklänning tillsammans med pappas randiga jobbarskjorta och mammas smala skidbyxor i beige. En hel familj – i en trasmatta – varsamt inslagen långt ifrån termer som återbruk och hållbart samhälle.
"….hon trampar om och hon slår in. Hon väver livets väv .. "
Det yttre, kroppen, är det vi visar upp och det vi har att röra oss med. Där innanför finns en mer eller mindre kaotisk röra som brukar gå under benämningen själen. Kropp och själ – klassiska begrepp.
Vi vet vad kroppen är men vad menar man med själen? Jag tror att vi mer består av tre delar; kropp, sinne och själ.
Själen är den del av mig som är för evigt. Det är mitt innersta väsen med all visdom som är rätt för mig – som är mycket större än det kunskap som jag förvärvar genom livets hårda skola.
Själen vet alltid bättre än mitt ego och är själva drivkraften. All min styrka jag mentalt behöver finns i själen och jag skulle klara mig helt ensam i världen med hjälp av min själ.
Jag har förmågan att med själens styrka övervinna allt – kraft att klara mig igenom de svårigheter jag möter i livet. Det gäller bara att få fatt iden.
*******************************************
Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
där i botten av oss själva
Under ytan
Senaste kommentarerna