Min pappa hade flera tama kråkor som barn.
En av dem "Petter" färdades  med uppåtvindarna över
åkrar,ängar och skogslandskap.
Med frihet under vingarna, med en tro på att människor är
goda och själsfrände med  ett litet ulligt tjuvaktigt väsen.

Kråkan tam och trygg med en ung pojke med ett hjärta av guld.
En pojke som mot sitt förstånd gav den lilla kråkan
ett rejält portion snus, djurets tillit gjorde att den med sin
näbb hackade i sig något som skulle göra den gott.

Tyvärr blev det den lilla kråkans nedgång. Yr i huvudet
sökte sig den lilla fågeln, för att undkomma den brinnande
och berusande ämnet som snabbt fyllde hennes
kärl och ådror, till vattenhon i ladugården.

På morgonen ropade pappa på sin kråka, luften var så tyst, 
inte ett endaset vingslag ljöd i den arla morgonen och han
anade oråd. 

Han hittade sin vän, som brukade sitta på hans axel
i vattnet i hon. Fjäderpennorna nedsänkt mot botten,
dunet fuktigt och smutsigt, kråkans huvud så litet och 
de små mörka ögonen tomma…..

"….för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent"

HANÄBÄST!!