När jag var liten satt vi i skuggan på gräsmattan och klippte mattrasor. Blåsan på tummen växte sig större och större i kapp med längden på trasan. Viktigt att klippa bort hörnen på tyget vid varje hörn, bredden skulle vara den rätta och mattrasnystanet växte sig grövre och grövre.

På hösten riggades vävstolen upp i vårt lilla vardagsrum och vi somnade in  till vävstolens dova och dämpade slag. Mamma slog in vår barndom,  alla våra drömmar, förtvivlan, skratt och lekar i den vackraste mattan i världen.

Syrrans vårglada skolavslutningskjol, brorsans mörkgröna höstpolojumper, min egen syrenfärgade förklädesklänning tillsammans med pappas randiga jobbarskjorta och mammas smala skidbyxor i beige. En hel familj – i en trasmatta – varsamt inslagen långt ifrån termer som återbruk och hållbart samhälle.

"….hon trampar om och hon slår in. Hon väver livets väv .. "