Vilken dag. Solsken ute och jag hann nästan med hela ”att göra” listan. Det händer inte ofta. Vet inte om det är fel på arbetsinsatsen eller på ambitionerna. Men det är riktigt skönt när det händer och det behövdes ”bara” föra över 2 punkter.

Fick för en tid sedan mejl att man ämnar lägga förskolan i Tväråbäck på is. Hur kan man egenmäktigt besluta så blir min retoriska fråga. Man kan inte sätta sig över fullmäktige även om man tillhör majoriteten.

Sen fick jag ett mejl som andas viss öppning. Majoriteten har förstått att fullmäktige har gett uppdraget om en förskola i Tväråbäck (och dessutom ett enigt fullmäktige) så man väljer att gå tillbaks till fullmäktige för att diskutera frågan igen.

Helt parlamentariskt riktigt och bra så långt. Men samtidigt vet man att man har majoritet i fullmäktige så det är ett spel för gallerian. Har man bestämt sig innan så blir det ju samma om man drar det i fullmäktige. Jag har liten tilltro till att någon i fullmäktige från S-gruppen ska våga rösta på annat sätt än det som redan förbestämt. Partipiskan viner.

Så vi får se om ett lika enigt fullmäktige vägar slutföra det man tidigare bestämt. Det är ett problem när man inte vågar slutföra ett beslut som redan fattats. Förvisso kan det under resans gång komma in ny fakta i frågan som kräver förnyad ståndpunkt. Men vad jag förstår så är det i denna fråga det politiska modet som fattas. Har inte satt mig in i den nya faktan kring frågan tillfullo men ska naturligtvis göra det innan frågan ska behandlas igen. Och om det är ny fakta i saken som kräver omprövning så får vi ta det övervägandet sedan. 

Men för oss Kristdemokrater är valfriheten inom barnomsorgen en viktig fråga. Den grundar sig på våra grundprinciper så det är därför vi kämpar i frågan. En av grundprinciperna som frågan vilar på är subsidiaritetsprincipen och en annan på personalismen.

Så självklart Ulf! Visst vill vi kristdemokrater ha en förskola i Tväråbäck som vi varit med och drivit fram. Men din fråga kanske rörde de andra majoritetspartierna. Inte är det enbart C som drivit den frågan vill jag hävda, även om man kanske behöver lite extra medborgarfrieri efter fadäsen vid valet.

Så nu kämpar vi för att fullgöra det fullmäktige fullständigt fulltaligt beslutat.

För några dagar sedan kunde vi läsa i VK om det s k påskupproret. Kyrkan ger sig nu in i politiken på fullt allvar. Är det kyrkans roll?

Kyrkan ska naturligtvis vara en hjälp till människor som på olika sätt kommit i kläm. Och nu menar man att det är ett sådant scenario och det kan jag till viss del köpa. Och visst kunde påskupproret bli nåt bra om man tar det från individen håll och inte blandar in politiken.

Men sen ska man plocka in dem som ska medverkar i detta. Vad gör man då? Jo i Umeå ska LiseLotte Olsson medverka. Hon säger att hon medverkar som privatperson. Är det någon som tror på detta? Alla vet vi att LiseLotte Olsson är vänsterpartist och engagerad på många sätt i samhället som just vänsterpartist.

Men hon bedyrar att hon är medverkande i detta uppror som privatperson. Hör hur dumt det låter. Hon har alla incitament för att medverka för att få sitt synsätt applicerat på fler människor och när då kyrkan är så ”opartisk” att de kallar henne så tackar hon naturligtvis ja och sen kommer efterkonstruktionen att hon är engagerad som privatperson.

På riksnivå har bl a LO gjort gemensam sak med kyrkan. När har man gjort det för att inte få egna vinningar?

Detta är bland de mest pinsamma efterkonstruktioner jag hört. Och det leder till en annan fundering. När är man som politiker helt privat utan partikoppling? Är det nån som kan tala om det för mig.

Jag tappar förståss förtroende för LiseLotte Olssons bedömning, men framför allt kyrkans trovärdighet med sitt påskuppror som kunde blivit nåt bra om man tänkt till på ett ”neutralt” och trovärdigt sätt.

Fick lite högre puls än vanligt när jag hämtade posten för några dagar sedan. Ni vet när man bladdrar igenom brevhögen för att kolla vad man fått och för det mesta är det ju mest räkningar och kallelser och dagordningar till sammanträden.

Men jag fick ett sånt där lite obehagligt myndighetsbrev. Med blå kant till vänster på kuvertet och med stora och tydliga bokstäver Polismyndigheten i Västerbottens län.

Tankarna började snurra runt. Vad har jag nu gjort? Har jag kört för fort nån stans? Har jag blivit fångad på en fartkamera?

Så före jag sprättade räkningarna så sprättade jag naturligtvis detta brev. Och genast kunde jag putsa ut. Detta brev är verkningen av det brev jag fick från regeringskansliet för en tid sedan, närmare bestämt Justitiedepartementet och undertecknat av Beatrice Ask. Regeringen hade förordnat mig till polisstyrelsen.

Det var alltså kallelsen till polisstyrelsen i slutet på april som jag höll i min hand. Så även detta myndighetsbrev får härhöras till kallelser och jag kunde pusta ut.

Han har så rätt Lars H Gustavsson när han tycker att de små barnen inte ska vara allt för länge på förskolan på dagen.

Kor har regler hur länge de ska vara ute etc. Det finns regler för allt i arbetslivet som ska underlätta för arbetstagaren och det är bra. Men det finns inte regler hur länge barn ska behöva vara igång innan man kan koppla av hemma.

Det är just därför vi Kristdemokrater så envist gnetar för att vidga barnomsorgens enkelspåriga ramar. Alltså att hitta flera olika barnomsorgsalternativ så man kan välja vilket som bästa passar just min familj. Passar förskolan bäst ska individen själv välja det alternativet, eller är det bättre för min familj att pappan stannar hemma och sköter om sitt barn och får vårdnadsbidrag så ska jag kunna välja det. Alltså välja den tjänst som passar vår familj bäst.

Vi måste ta denna fråga på allvar. Vi kan tappa en hel generation om vi bara oreflekterat rullar på. Så heja Lars H vi står tillsammans på barnens sida.

Kan man tänka sig vi lyckades idag! I presidiet i PKD (regionförbundets primärkommunala delegation) fick vi uppgiften att utse ledamöter till AC-konsensus. Så tillsammans med kommunalrådet i Skellefteå och Åsa Ögren i Umeå har vi skissat o mejlat på förslaget.

Alltid roligt med ministerbesök. Denna gång var det Civil o Bostadsminister Stefan Attefall som presenterade budgeten. Roligt när Stefan kommer för han har varit i Umeå en hel del och det var glada igenkännande tillrop lite hör o var när vi åkte från flyget. Bl a så konstaterade han det fik där man brukade träffas för att mota den vänstervåg som fanns i Umeå och inte minst från universitetet. Stefan var tidigare partiombudsman i Västerbotten så vi hade en del att prata om utifrån gemensamma bekanta i länet.

Idag har det som ni sett i media lagts förslag till förändring i sjukförsäkringen. Så jag har suttit i telmöte flera ggr idag med ministrarna som rapporterat samtidigt som vi haft kommunstyrelsen hela dagen.

Är stolt att vi Kristdemokrater kom med förslagen och att vi fått gehör hos de andra partierna i regeringen. Ska vi vara den sociala rösten i alliansen så är det helt rätt att det är kristdemokrater som lägger förslagen.

Den konferens för familjehem som jag relaterade till var intressant på många sätt. En av föreläsarna lyfte fram att det absolut inte var bättre förr för barnen som växte upp.

Han nämnde att Astrid Lindgren var en av de bästa barnpsykologer han kände till. Emil som hade en frånvarande pappa och hade det som nu alla pratar om men inte då visste vad det hette: ADHD. Han blev uppfostrad på det klassiska arbetarsättet: - Vänta tills pappa kommer hem så får vi reda ut detta, sa mamman. Så sökte han det avsaknade vuxenstödet hos drängen Alfred. Inte brydde han sig om fisken han ev skulle få utan det var helt enkelt närheten han sökte när han och Alfred var ute och fiskade. – Du o jag Alfred!

Karlsson på taget hade nog Asberger och Pippi hon hade en tydliga tecken på DAMP. Barnavårdsmyndigheterna hade ju som vi vet problem med Pippi. Hon hade också en frånvarande och försupen pappa. Självklart visst Pippi att pappan var en försupen sjöman men höll masken när det talades om kung på en söderhavsö. Hon höll masken för att inte pappan skulle behöva tappa ansiktet. Men på frågan om hon skulle följa med så sa Pippa att hon måste vara hemma och ta hand om herr Nilsson och hästen.

Ja många alkoholistbarn får ta betydligt större ansvar hemma än vad de skulle behöva göra. De får ofta inte vara barn utan får tidigt ta vuxnas ansvar, ja t om att ta hand om vuxna.

Så Astrid hade klart för sig mycket när hon skrev böckerna fast man möjligen inte hade namngett diagnoserna. Sen kan man nog tycka att mängden diagnoser exploderar. Det får diskuteras en annan gång.

I helgen har vi varit på Harpsund på en konferens. Om ni funderar vart Harpsund ligger så är det ett av husen i Skellefteå på Medlefors kurs o konferens. Det är lätt att se kopplingen med ägarskapet av kursgården och val av namn. Men det var en fantastik kurs. Härligt att se en del av de föräldrar som är samhällets räddare för de barn som behöver en trygg hand att hålla i. Här fanns föräldrar som hade små placerade barn, tonårsbarn, ett barn, flera barn, ja vi träffade en familjehemsförälder som hade 5 placerade barn i olika åldrar. Det var också fantastiskt att se att det var många yngre familjehemsföräldrar. Inte sällan hade deras föräldrar också tagit emot placerade barn.

Det var också fantastiska föreläsare. På fredagen underhöll oss Lou Rossling nästan hela dagen utan koncept eller anteckningar och helt utan pp-bilder. Men det var minsann inte utan engagemang. Och vi fick oss många goda skratt när hon berättade om sitt liv som pedagog på olika nivåer. Inte minst skrattade vi åt när hon förklarade för oss den fyrkantiga pedagogik man har haft i förskolan där alla ska göra samma sak utifrån ett visst mönster. Naturligtvis spetsade hon till det på ett humoristiskt sätt.

På lördagen var det Hans-Gunnar Storm som skulle föreläsa. Han började berätta om sig själv och sin uppväxt. Idag är han barnpsykolog och arbetar med de ungdomar som kommit långt ut på glid. Där har själv varit och han berättade att hans halva kompisgäng inte fortfarande är i livet.  Med intresse fick vi höra hur han utnyttjade sin HD i terapin med de tuffaste ungdomarna och hur han fick dem att förstå allvaret.

Han berättade också om personen som innehar ett av Värmlands mest framgångsrika företag. Han hade det inte lätt i skolan. Det högsta betyg han hade var en 2.a. Men han har alltså startat ett framgångsrikt företag med internationella affärer. Han hälsade med Hans-Gunnar när han skulle besöka Skolverket att det räcker för honom med både matte och engelska för att samtala med världens ledare.

Men det mest pinsamma är att hade den mannen växt upp idag så hade han inte kommit in på verkstadsutbildningen. Meningen med resonemanger var att vi skulle förstå den utslagning som skolan håller på med. De som är skoltrötta men har andra kvaliteter och gåvor får inte nyttja dem då det ska tragglas med skolämnen.

Så nog är det viktigt med utbildning. Men är utbildning det viktigast? Jag anser vi borde bättra ta tillvara de ungdomar som i dag är på glid men har speciella kunskaper och intressen inom områden som vi i samhället så väl behöver.

Vi måste bli bättre på att validera kunskaper och färdigheter och inte enbart prata utbildning.