Pinsamma möten!

Gick på stan med min fru igår. Tänkte jag måste gå förbi och se runt kulturväven.

Och plötsligt så ropar en kvinna: – Hej och så namnger hon min fru. Dom fick sig en pratstund. Tydligen var det en av klasskompisarna sedan 7:an som satt där med sin familj och barn. Ja 7:an håller ju på vara ett tag sen men det tycktes som att de åren löpt på väl och man hade en del att prata om.

Jag möter så många människor och har mött så många människor under åren och min hårddisk är nog tyvärr inte av SSD-typen längre. Har tyvärr lite svårt att placera folk ibland som man inte träffat på så där 20 år. Är det han som jag anställde som säljare i Gävle? Är det hon som skötte lönerna på försäkringsbolaget? Är det hon som blev en av stjärnsäljarna i Luleå? eller är det han som jobbade på Socialdepartementet?

Skojade om det här hemma och fick mig serverad att det kommer med ålder. Men har förstås svårt att tro det. Själv mötte jag för en tid sedan en som hälsade artigt och väldigt trevligt och hejigt frågade hur jag hade det nuförtiden. O jag försökte vara artig tillbaka och samtala och fråga. Men nog såg den jag hade framför mig att jag inte var lika engagerad som han var att vi möttes. Och det var inte att jag på nåt sätt hade nåt mot personen.

Det kunde jag inte ha eftersom jag fortfarande inte vet vem han var. Alltså man kan ju inte sedan man bytt ett 20 tal fraser hur man har det nu för tiden, o var man jobbar etc och fråga:  – Ursäkta men vem är du egentligen?  Det måste man göra direkt innan man mottar den andres entusiasm att man träffas. För den brukar falna något när man ställer frågan och samtalet får som en annan vändning. Och motparten tänker att jag betydde då inget för honom då han glömt bort mig. Och själv så säger man kanske: – Ja just det är ju du men jag tyckte du var så lik..och sen drar man nån vals om nån kusin som mest troligt inte ens finns.

Så om ni träffar mig och jag inte hälsar så är det inte att jag blivit dryg utan jag kan helt enkelt ha glömt bort vem du är.