Ensamheten!

Skriver idag på debattsidan i Umeå tidning tillsammans med v partiordförande Jakob Forssmed och Umeås gruppledare Veronica Kerr om ensamheten som utbreder sig i Sverige.

Dags att bryta den svenska ensamheten

13 procent av svenskarna har ingen nära vän som de kan prata med om vad som helst, enligt SCB. Det innebär att i Umeå kommun bor ungefär 16000 personer som saknar en nära vän.

Antalet deltagare på en begravningsgudstjänst har halverats sen 1990, och allt fler begravs utan en enda vän eller anhörig närvarande. 300 000 svenskar bedöms vara socialt isolerade, senast SCB mätte detta. Den ofrivilliga ensamheten är ett samhällsproblem som slår brett, drabbar i alla åldrar, alla samhällsklasser, stad som landsbygd.

Men kanske drabbar ensamheten äldre och barn allra värst. Var tredje person över 85 år uppgav ensamhet och var sjätte var socialt isolerad senast SCB mätte, och det medför också hälsoproblem för många äldre. Bris rapporterar om att många barn känner ensamhet, ofta även när det finns vuxna i barnets närhet, men också i relation till sina jämnåriga. Det hänger ihop med barns psykiska ohälsa och barn som känner sig ensamma löper tre gånger högre risk att få icke godkänt i skolan.

Men var har vi diskussionen om ensamhetens konsekvenser i Sverige? Det är uppenbart att vi här under lång tid haft en alltför snäv syn på människan när vi utformat reformer. Människans fysiska behov har dominerat i förhållande till de sociala, själsliga och andliga. Vi har alltför sällan vägt in hur politiska beslut påverkat relationer och mellanmänsklig gemenskap.

Inte ens när rönen om sambanden mellan ensamhet och ohälsa blivit överväldigande – ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning – har detta förhållningssätt ändrats.

Men nu måste vi sluta blunda för ensamheten och dess konsekvenser. Kristdemokraterna har förslag på ett trettiotal åtgärder för att bekämpa den ofrivilliga ensamheten och främja gemenskap. Vi vill bl a:

•  Råda bot på äldreboendebristen, så att fler äldre får möjlighet att flytta till ett boende med gemenskapsmöjligheter. Vi vill bl a se ett höjt investeringsstöd för äldreboenden, en äldreboendemiljard som går till de kommuner som ordnar plats i tid, och höjda viten för de som inte gör det.

• Att sociala behov tydligare blir en del av biståndsbedömningen vid beslut om äldreboendeplats. Fler kommuner bör använda möjligheterna som finns i Socialtjänstlagen redan idag. Samtidigt vill vi förtydliga lagen, så att det framgår tydligare att sociala behov utgör grund för att bli tilldelad plats.
• Att social aktivitet bör kunna skrivas ut på recept inom vården, liksom det idag skrivs ut fysisk aktivitet på recept. Ett nära samarbete med civilsamhällets organisationer kan innebära att fler får möjlighet att bygga meningsfulla sociala nätverk.
• Genomföra ett pilotprojekt med sk sociala lotsar, där frivilliga som i sina jobb naturligt träffar folk, t ex kaféägare, frisörer, eller skolpersonal, är uppmärksamma på om de träffar personer i behov av sociala kontakter och ser till att de som vill får kontakt med civilsamhällets organisationer, kommunen eller vården.
• Ge föräldrar stöd och mer tid för sina barn, t ex genom rätt till tjänstledigt några dagar per år i samband med lov eller för att följa med till skolan. Alla kommuner ska erbjuda föräldrastödsprogram två gånger under barnets uppväxt.
• Genomföra strukturella förändringar för att bygga ett gemenskapens samhälle. För att frågan om ofrivillig ensamhet ska komma upp på dagordningen anser vi därför att ensamhetsfrågorna bör finnas i en ministerportfölj och att alla politiska förslag bör gemenskapssäkras – på motsvarande sätt som idag gäller miljökonsekvenser.

Vi kan inte längre blunda för något som visat sig ha lika farliga folkhälsoeffekter som rökning. Ensamhetsproblematiken kan inte vänta – nästa regering måste med kraft göra något åt den. Kristdemokraterna behövs i den regeringen.

Jakob Forssmed

Hans-Inge Smetana

Veronica Kerr