Olika partier kan emellanåt komma fram till samma politiska slutsats trots olika analyser. Det är i de grundläggande värderingarna, helhetsbilden och ideologin som skillnaderna mellan olika partier blir uppenbara. Man kan således inte titta på en enskild fråga för att bedöma om enskilda partier liknar varandra utan man måste se till värdegrunden. Låt oss visa detta med följande exempel.

Människosynen: Den kristdemokratiska människosynen är universell och utgår ifrån att alla människor har samma människovärde oavsett vem man är eller var man kommer ifrån.

Sverigedemokraternas människosyn betonar det egna folket samt den egna nationens särart, vilket blir tydligt när man lyssnar till SD:s argument om att Sverige är hotat. Argumenten återkommer hos till exempel Putin när han pratar om det ryska folket.

Ideologi: Den kristdemokratiska ideologin hämtar sin inspiration i den judiskt-kristna idétraditionen. Centrala begrepp är personalism, solidaritetsprincipen, förvaltarskapsprincipen, subsidiaritetsprincipen, ofullkomlighetsprincipen, naturrätten, de naturliga gemenskaperna och den judiskt-kristna människosynen.

Somliga blandar ihop kristdemokrati med konservatism, men då gör man ett tankefel. Konservatismen och kristdemokratin har likheter så till vida att båda idétraditionerna eftersträvar politiska reformer fast med klok eftertänksamhet.

Sverigedemokraterna har vuxit fram ur nationalistiska strömningar som hämtar inspiration ifrån nazism och fascism i Europa. Under senare tid har man försökt att tvätta bort detta arv och i dag försöker man definiera sig som konservativa.

SD är enligt vår mening inte ett konservativt parti utan det är mer korrekt att definiera dem som ett ny-fascistiskt parti. Skälen för detta är att konservatismen är reformpositiv även om man vill att förändring ska ske med eftertanke.

SD är inte reforminriktade utan tvärtom bakåtsträvande. Deras ideal är dåtidens folkhem, 50-talets ”trygghet”, jordbrukarsamhällets ”arbetsgemenskap” och deras grundläggande idéer om ett folk, ett land och ett språk.

Nationalstaten: För en kristdemokrat är staten en gemenskap som syftar till att ge dess invånare skydd och ett gott liv. Det finns inga ”religiösa” övertoner eller givna egenvärden runt själva staten, utan staten är en praktisk gemenskap. Statens syfte är att ge medborgarna goda förutsättningar.

Inom den fascistiska idétraditionen betonar man den egna statens unicitet. Vi svenskar, vi ryssar eller vi fransmän är minsann unika. Vår särart måste bevaras. Inte sällan använder man sig av följande retorik: Vårt land, våra traditioner och vår tro är hotade av andra och kommer att försvinna. Fascismen ser också staten som politikens nav. Det är utifrån staten som alla beslut skall tas. Alla politikområden oavsett om det handlar om försvar, polis, medicinsk etik, skola, familj, religion syftar hela tiden till att skapa en stark stat.

För kristdemokrater syftar staten till att ge människor goda förutsättningar, men inom den fascistiska idétraditionen är det medborgarna som skall agera så att vi får en stark stat.

Familj: För oss som kristdemokrater är familjen en naturlig gemenskap som är grunden för det goda samhället. Om vi kan bygga ett samhälle som bidrar till väl fungerande familjer så kommer det att leda till barn som växer upp i trygghet vilket gör att vi får starka och trygga människor som bidrar till samhällets fortsatta utveckling.

Inom den fascistiska ideologin pratar man också om behovet av familj men i dessa sammanhang så är familjen en enhet som bygger staten och starka familjer leder till en stark stat. Tittar man på exempelvis på SD:s olika valmaterial så är det ofta en familj, vid en röd stuga med en svensk flagga som exemplifierar deras politik, vilket är ett klassiskt bildspråk för att säga att familjen skapar ett starkt Sverige.

Kristdemokraternas familjepolitik leder till starka familjer och människor. SD:s familjepolitik syftar till en stark stat. Båda partierna pratar om familj men med helt olika ingångsvärde i själva diskussionen.

Medicinsk etik: När kristdemokrater samtalar om medicinsk etik gör vi det utifrån vår filosofiska grundsyn där vi hävdar att alla personer är skyddsvärda individer samt att varje person har en grundläggande rätt till liv.

Inom den fascistiska idétraditionen pratar man om medicinsk etik men också där är ingångsvärdet den starka staten. Det tar sig utryck i en oro för att det föds allt färre människor av den egna etniciteten jämfört med andra grupper. Rädslan för en förändrad befolkningsstruktur ligger således till grund för fascismens inriktning på till exempel abortpolitiken, den har inget att göra med det mänskliga värdet i sig.

Försvars- och rättspolitiken: Kristdemokrater eftersträvar trygghet i det lilla och trygghet i det stora. Därför skall vi ha en väl fungerande rättsapparat samt ett välfungerande försvar, men rättsapparatens och försvarets syfte är att skydda den enskilda människan.

Inom fascismen ska man ha ett starkt försvar och ett starkt rättsväsende för att skydda det egna folket och staten.

Även inom detta område är det tydligt att både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna pratar om rättsväsendet och försvaret men målet för dessa institutioner är helt olika. Där vi kristdemokrater vill skapa trygghet för människorna så vill SD skapa trygghet för staten och det egna folket. Allt enligt tesen ett folk, ett land och en kyrka.

Rättsfilosofi: Kristdemokraterna anammar den judiskt-kristna idétraditonen som finns inom naturrätten, vilket innebär att alla människor tillerkänns ett eget värde. Det är också denna tradition som har anammats inom Europa- samt FN-konventionen avseende de mänskliga rättigheterna.

Fascistiska partier bygger ofta sin politik på en rättspositivistisk idétradition där staten avgör vad som är rätt och fel. Detta är samma idétradition som anammats av vänster- och socialdemokratiska partier samt av nationalsocialisterna. Denna idé låg till grund för de lagar som möjliggjorde tvångssterilisering och rasbiologiska institutet i Uppsala med mera.

Så trots att båda partierna pratar om ”lag och ordning” så finns det en stor skillnad på SD:s tradition, där lagen skall följas bara för att den är lag, eller att man anammar kristdemokratins rättstradition där en lag skall följas, när den stämmer överens med naturrättens principer avseende de mänskliga rättigheterna.

Religionsfrihet: Kristdemokrater värnar den enskildes rätt till, eller från, tro. Vi har en respekt för att tron spelar stor roll för många människor, men också för att många människor av olika skäl inte har en tro.

Fascistiska partier pratar sällan om personlig tro utan man pratar oftast om tro som ett kulturarv. Där vi som kristdemokrater respekterar den enskildes tro eller icke-tro värnar SD ett kulturellt religiöst utryck i syfte att försvara vår nationella särart.

Just nu sprids myterna om likheterna mellan Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna samt att de är mer ”kristna” än KD och har tagit över KD:s roll inom politiken. Inget kan vara mer fel. Själva uppkomsten av ett nyfascistiskt parti som SD gör att kristdemokratin behövs mer än någonsin, som ett motvärn mot nyfascismens mörka ideal. Var någonstans i SD:s program kan du hitta ett spår av devisen: Älska din nästa, så som dig själv?

Som kristdemokrater strävar vi efter att flytta makt ifrån staten till familjen och individen. SD gör tvärt om, i sina politiska utspel eftersträvar de en stark stat som på olika sätt intervenerar i den enskildas liv.

Kristdemokratin utgår ifrån att alla människor oavsett bakgrund har samma värde, men de fascistiska partierna betonar att det egna folket samt egna staten har ett eget värde. Man ägnar därför tid till att försöka definiera vad som är specifikt för den egna kulturen.

Detta leder till en del spännande fenomen där de nationalistiska partierna inom EU har försökt att samverka, men extrem nationalism leder till kulturella konflikter vilket resulterat i att de inte klarar av att komma överens. Trots interna konflikter låter flera av dessa partier sig helt ogenerat finansieras av Putins Ryssland.

Man kan lite elakt summera detta fenomen med att alla ”nationalister” är bra, så länge de bor i sitt ”eget” land.