I går gjorde den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu en bred överenskommelse. Denna gång om finanspolitiken med bl a ett sänkt överskottsmål (den ekonomiska regel som sagt att statsbudgeten ska visa en procents överskott över en konjunkturcykel).
Det är mycket bra att överskottsmålet kraftigt sänks. Det överskottsmål som funnits sedan 90-talets krispolitik fyllde inte längre sitt syfte. När vi nu har en rekordlåg statsskuld räcker det med ett saldomål för statsskulden. Jag hade helst sett att överskottsmålet avskaffades helt, men en långsiktig kompromiss är viktigare och detta kan vi helt klart leva med. Jag menar att alla vinner på en bred överenskommelse om långsiktiga villkor för finanspolitiken. Ska vi kunna utveckla den svenska modellen krävs det att Sverige har ordning och reda i ekonomin.
Dagens överenskommelse är ett resultat att den parlamentariska utredningen som regeringen tillsatte i juni 2015 med uppdraget att se över nivån på överskottsmålet. I går slutfördes alltså arbetet då Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissade och slöt en överenskommelse med övriga riksdagspartier om att:
- Målnivån för det finansiella sparandet sänks från 1 procent till en tredjedels procent av BNP från 2019
- Ett skuldankare på 35 procent av BNP införs (om skulden är mer än 5 procentenheter högre eller lägre än dessa 35 procent så leder det till ökade krav på att förstärka sparandet)
- Målets och ankarets nivå ses över varannan mandatperiod
Man är även överens om:
- att uppföljningen av måluppfyllnad ska skärpas, bl a ska Finanspolitiska rådets oberoende stärks t ex genom att en valberedning för val av rådsmedlemmar -ledamöter från riksdagens finansutskott- införs.
- att det lagstiftas om att man inte längre får bryta ut förslag på det sättet som Socialdemokraterna gjorde gällande brytpunkten.
Jag är glad att regeringen lyckats få tillstånd en bred och bra uppgörelse även inom finanspolitiken. Vi ser allt tydligare ju längre in i mandatperioden vi kommer en stark handlingskraftig regering som värnar om långsiktighet i politiken trots ett problematiskt parlamentariskt läge.
